30+ som arbetar på första barnet, del 20

Jag hoppas få hänga på här.

Är en 35 årig tjej som längtar mycket efter en liten. Är nu på försök 8 och hoppas nu att det tar sig under 2010.

Har startat en utredning och var därför på VUL i veckan som var och fick då se en follikel som var 20 mm som skulle släppa vilken stund som helst. Först i torsdags visade ÄL testet positivt så nu har den långa väntan på BIL påbörjats.

Hoppas så!!!

Och så förkortas det BIM och inte så som jag förkortade ovan.

Tack!

Jag var på kontroll för att få klarhet i att jag hade fått plus på ett CB och sedan negativt samt en väldigt kort och konstig mens. De tog både graviditetstest och gjorde VUL utan att det visade något.

Jag nämnde att jag försökte bli gravid och med tanke på min ålder så tyckte läkaren att vi skulle starta utredning direkt eftersom jag och min man har försökt sedan i juni utan att det blivit något.

Läkaren såg via VUL att jag hade ÄL på gång när som helst och tyckte vi skulle hem och ha sex så mycket vi bara orkade. Maken fick dock riktig prestationsångest så det låste sig totalt

Nu ska jag ta blodprov denna vecka och sedan mer prover veckan därpå för att bl.a se om jag haft någon ÄL denna månad.

Sedan ska jag ringa för att få en telefontid med läkaren för att få provsvaren och en ny tid för spolning av äggledarna.

Hon pratade om hormonsprutor, men jag vet inte. Hon var positiv till att det skulle ordna sig och att IVF alltid är ett alternativ, men där hopas jag inte hamna.

Läkaren visste inte var det berodde på, men eftersom jag reklamerade mina graviditetstest från CB så har jag nu fått svar och det verkar som att det plusset jag fick inte var giltigt då det var för tunt lodrätt streck för att ses som ett plus. Har då aldrg fått sådant test resultat med CB för så det var olyckligt.

Jag är väldans glad att hon verkligen vill hjälpa mig, det hade jag inte räknat med, men det känns verkligen bra.

Har ingen aning om det är rutin med äggledarspolning i inledningen vid en utredning, men som hon sa så är det ju bra att se om det överhuvudtaget finns passage i äggledarna då det är en förutsättning för att kunna bli gravid.

Sedan så måste jag nog säga sanningen till er här inne. Jag skrev att jag och min man försöker att få barn, men det är inte så. Jag lever som singel och har gjort det nu ett bra tag och har inte all tid i världen på mig nu att få barn så jag insemineras (spermadonator) och det hela gick i stöpet nu senast och det var riktigt tråkigt och frustrerande att det blev så och berodde nog till största delen på nervositet, men det är sådant som sker och det är bara att göra ett nytt försök, 1 månad efter 5 misslyckade försök är inte så farligt.

Jag hoppas ni inte ser ner på mig för att jag väljer att få barn på detta sätt om det nu skulle leda till en graviditet.

Alla tips är välkomna, men det är lite speciella omständigheter att få till den där lilla om jag nu skulle ha en sådan tur (se svaret ovan till snö79, eller till er alla egentligen på tråden).

Jag har ingen riktig koll på vad som skedde faktiskt, men som han själv sa så gick det inte hur mycket han än ville prestera. Mycket stress och en del nervositet är nog orsaken, men vi gör nya försök.
Jag klandrar inte honom, visst känns det snopet att det inte blev något, men men så är livet ibland.

Tack för att du är förstående. Det är inte alla som tar detta positivt så jag försöker att inte skylta med det.

Jag har velat ha barn sedan jag var liten och lekte med dockor och nu är jag snart 36 år och känner att det börjar skena iväg om jag ska ha en rimlig chans att få till det. Man kan ju inte vänta hur länge som helst som en man kan.

Insemination till ensamstående är ju inte tillåtet i Sverige så detta är ju helt privat mellan mannen och mig . Vi ses hemma hos mig och han gör det han ska (vilket inte lyckades denna gång) och så gör jag resten. Han kan ta sig hem till mig med kort varsel då jag får stegring på ÄL testet och sedan är det bara att hoppas att det tar sig.

Är nu inne på ett halvår, jan inte riktigt begripa att det redan gått ett halvår.

Detta verkar vara en underbar tråd och det stämmer det du skriver, att man är ju helt anonym här, men samtidigt så skulle jag gärna vilja träffa er om man nu någongång skulle uppnå den stora lyckan att få en liten bebis. Har sett i samlingstråden att ni brukar ses då och då, men det kanske mest är de som väntar eller fått barn som gör det.

Jo, detta är ju inget som jag bara kastar mig in i. Det har tagit några år faktiskt av funderande innan jag slutligen i somras bestämde mig för att ge det ett försök. Sedan har jag gjort 4 inseminationsförsök efter det utan att det blivit något.

Jag blev gravid som yngre då jag hade ett förhållande och valde då att behålla trots att förhållandet var nytt, men det slutade med ett mf i v.9 och förhållandet tog slut av flera orsaker. Jag hade inga som helst svårigheter att bli gravid då inte, trots kondom och första gången vi var sexuellt intima med varandra.

Trots att det slutade tråkigt då för över 10 år sedan, så känns det ändå som en liten lättnad att jag "vet" att jag i alla fall har förmågan att kunna få barn, men sedan vet man ju inte. Mycket kan ju ha förändrats kroppsligt i en under dessa år som gått sedan dess.

Visst kan jag sakna ett förhållande, att få längta, kämpa, hoppas och uppleva det fantastiska med en liten tillsammans, men nu blir det inte så, men jag kommer inte vara en sämre mamma bara för att jag är ensamstående och "pappan" önskar om jag vill att fortsätta kontakten, men det är upp till mig, men för barnets skull så kommer jag fortsätta ha det.

Som sagt detta är inget beslut jag kastat mig in i och det känns helt rätt för mig och de är inte så många i min närhet som vet om det. Känner dock att jag nog måste ta upp det med mina föräldrar, men vet dock inte hur man ska lägga fram det. Vill ju inte att de ska tro att man blitt med barn en blöt kväll på krogen.

Känns riktigt bra att ni tar det på ett bra sätt

Åh sjutton vilket scenario, det är ju värre än det som hände oss. Först vänta på ÄL så länge och sedan inte få till det när det väl gäller för en gångs skull.

Tack och lov så har jag regelbunden mens och kan i stort ställa klockan efter mens och ÄL och det är en klar fördel när man insemineras.

När ÄL-testet slår om till positivt så insemineras jag samma dag eller dagen efter och så gör vi ytterligare en insemination med en dags mellanrum.

Sedan är det bara att hoppas och det är nog det tyngsta biten med hela verkstaden, att känna så mycket fast jag försöker ignorera alla symtom eller tänka att det är säkert mens på gång. Trots det så köper jag graviditetstest varje månad och får se det där jag är rejält less på att se vid det här laget, ett minus.

Och så förra månaden, när jag fick se ett plus...ni kan själva nog förstå hur hela jag sprudlade av lyckohormoner, för att sedan släppas ner till verklighetens bottenhål när man insåg att det var ett falskt plus.

Att ha sex på beställning bara för att det är ÄL måste vara svårt, man måste känna sig superstressad och då som man vilja och önska sig göra sin fru/flickvän gravid kan ju störa det själva stora ögonblicket något enormt.

Strongt att ha sex i sovkupén på tåget men vad gör man inte? Skulle inte tvekat själv om jag hade varit i samma situation

Jag känner själv lätt stress och så bygger jag upp omedvetna förväntningar inför varje insemination.
Att inte tänka på det går inte för jag måste inför varje insemination förbereda en massa, det är inte bara att gå in i sovrummet och ha sex, eller ligga i varannan eller var tredje dag heller.

Hur går det för dig? När har du BIM?

Tack för att ni är så förstående. Det glädjer mig för det är inte alls samma positiva syn på saken för de få vänner jag vågat berätta för som jag trodde skulle förstå min situation. Jag försöker att inte lyssna och ta åt mig, men det är svårt då de är nära vänner till mig. Jag tror det dock känner en rädsla för att de ska bli krångel och att spermadonatorn ångrar sig och det ska bli en kamp om vårdnad och så. Visst kan jag  också känna oro för framtiden och hur jag kommer att bli som mamma och så, men spermadonatorn och jag har pratat om detta och gått iegnom allt och han har inget intresse på det sättet att ställa till det för mig och barnet (om det nu blir något)

Han har donerat sperma i några år och är väldigt säker i sin roll och varför han gör det och det känns bra för mig. Det enda som känns som känns jobbigt och som jag funderade mycket på är alla halsvsyskon som finns där ute som man ev. kommer ha någonting gemensamt med i framtiden, det är ju mitt barns halvsyskon...men man kan inte få allt utan jag skall se vad jag kan få istället.

Jag resonerar som du, att varför skulle jag inte kunna ge ett barn en bra uppväxt även om jag inte lever ihop med barnets pappa och jag kan inte finna något som säger att det inte skulle gå.

Jag har längtat efter barn nu så mycket de senaste åren och ett tag kände jag att det blir inget barn då jag inte ens har en relation med en man och för mig kändes det helt fel att "lura" på någon ett faderskap.

Sedan så kom tankarna på Danmark och så dök denna mannen upp som en ängel från ovan och på den vägen är det.

Sorry, att jag skriver romaner i varje inlägg men det är ingen enkel uppgift att fatta sig kort när det gäller sådana här saker.

Ni är ju för underbara här inne Vill krama er alla. Ni förstår inte hur skönt det är att få förståelse från er och kunna ventilera sina tankar och så med er.

Detta måste vara den bästa tråden forever på hela FL

Jag hoppas också att det går vägen inom en snar framtid. Har dock inte så stor förhoppning att det tagit sig denna gång. Men, jag hoppas att insemination som gjordes i söndags har tagit sig trots att det var 3 dagar efter ÄL-testet slog om till positivt.

Jag kommer att hålla er uppdaterade, var så säkra men jag hoppas vi alla här inne kan gå vidare till vänta barn tråden snart

Min fråga till er alla: Hur går det för er? Någon som ska testa snart? Några symtom?
Tell me