Jag saknar honom så jag tror jag DÖR

Det kan ta låång tid..... härda ut!

men hur..? Jag orkar fan inte... vi var så jävla bra tillsammans, och allt jag vill är att vara med honom.

hur länge var ni tillsammans?

1,5 år. Jag vet att det inte är så länge... men det var annorlunda från allt jag varit med om tidigare.

Jag är på väg att hamna i den sits du är i ts... och jag bara gråter!.. jag vill inte, gör allt i min makt för att få honom att stanna hos mej.. Men han kan inte ge mej något svar.. han måste tänka över det hela, det innebär nog att det är faktiskt över antar jag.

Vi har vart ett par i över 2 år nu.. och sambo i 1 år.. och jag har aldrig i mitt 27 åriga liv kännt som jag gör, han är den mest underbara människa som finns och när vi sa för evigt.. då trodde jag på det.

Jag kommer aldrig lita på någon som säger de orden.. för alltid, igen..

Min mamma dog dessutom den 6:e nov.. inte ens två veckor har gått och jag har mått så fruktansvärt dåligt efter det.. mycket av min ilska och frustration har gått ut över min sambo.. säkert för mycket, sagt saker som sårat och som jag inte menat, jag får stå mitt kast nu..

Men jag är i kris!.. inte mitt rätta jag..
Och det är nu när jag behöver honom som mest.. han vet inte längre.

mitt hjärta slår så hårt och jag kan knappt andas.. Vi har dessutom precis påbörjat utredning för bebis.. Vårt första besök förra månaden.. och nu detta? Han skulle ju bli pappa, vi skulle påbörja ett helt nytt liv tillsammans...

Snälla väck mej ur denna mardröm.
Han är allt jag någonsin velat ha.. har aldrig kännt så här förut och jag är 27.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta... *snyft*

mardröm: åh jag beklagar sorgen, och känner så med dig. Ja, det gör så otroligt ont, verkligen en fysisk smärta i hela kroppen. Jag kan inte fatta att han inte känner samma som jag! Vi är SÅ OTROLIGT bra tillsammans, hur kan han inte fatta det?

Befinner mig i samma situation som du med den skillnaden att det var jag som gjorde slut. Vi har ett litet barn tillsammans. Jag stod inte ut längre med honom trots att han är nog mitt livs kärlek, och jag är hans. Jag gjorde slut med honom flera gånger förr också men tog tillbaka honom gång på gång för jag älskade honom så! Men denna gången fick jag nog. Har ett par underbara vänner som stöttar mig och på deras initiativ har jag börjat dejta. Det har varit ända sättet att inte bli helt tokig. Nu har jag träffat en underbar kille som är kär i mig. Men jag är inte kär i honom, dock trivs jag i hans sällskap och han uppvaktar mig på ett sätt som ingen gjort förr. Jag vet att det aldrig kommer att bli nåt vettigt med mitt barns pappa hur mycket han än lovar tyvärr. Alla mina vänner råder mig att satsa på den nya. Själv vet jag inte. Mitt hjärta är ju hos den andre killen.

För att slippa tänka på kvällarna så sitter jag och glor på filmer tills jag är dödstrött. Det hjälper för då somnar man på en gång. Prova att dejta för att inte känna sig ensam.

jag har tänkt på det... men hur hittar man någon att dejta. Jag har inte särskilt bra självförtroende i det området. Det gör ju inte saken bättre att bara tanken på att vara med någon annan gör mig illamående. Vet att han är tillsammans med en annan för övrigt, och den tanken... ja gud så ont det gör att tänka på det, så jag försöker låta bli.

Saknar, gråter, älskar... huur kunde det bli så här? Jag kan inte fatta...

Det finns dejtingsidor. Jag la upp min profil där och så vips. Hade hur många som helst som var intresserade. Jag är bra på sånt och självförtroendet saknas inte. Jag har dock ett annat problem, att mitt ex försöker på alla sätt och vis komma tillbaka. Sms, tlfn, löften mm. Sen måste vi ju träffas för att han ska vara med bebisen. Så det går inte att undvika, och då är jag rädd att jag trillar dit igen. Jag FÅR inte göra det för jag vet att det kommer att sluta med att jag kastar ut honom. Den nya killen är så fantastisk! Fick blommor hemlevererade med bud igår!!! Och ändå så tänker jag på exet. Hur fan får man honom ur huvudet? Har en ganska pragmatisk kompis som frågade mig igår om jag fortfarande ville ha mitt ex efter de där blommorna. Ja, vad svarar man? Jag VET att med den nya kommer jag att få det hur bra som helst.

Med absolut ingen intention att såra någon så vill jag ändå säga:

OM någon väljer att avsluta relationen, så var den inte så bra!! Men man tenderar att bara minnas det positiva.

Det gör ont när relationer tar slut, det är en del i processen. Jag vet att det känns som om livet tappar sin mening men det finns ett bättre alternativ längre bort.. Ge det tid, låt såren läkas och trampa så sakteligen ut i livet igen. Men glöm aldrig i de svartaste stunder; livet blir alltid bättre efteråt. Du kommer träffa en partner som är så mycket bättre än den du har haft. Vet att det är omöjligt att tro på, men tvinga dig att inse det.. Antagligen har du redan gått igenom ett likande scenario i livet och visst var nästa bättre... Vill man hämnas, hämnas genom att må bra, det är absolut den bästa hämnden...

Fokusera på det som faktiskt var dålig, inte det som var bra... för antagligen var det mer än det som var bra, varför avslutade han annars relationen. Och slutligen, räta på ryggen och bli lite arg på dig själv.. Varför i hela friden vill du ha tillbaka en man som inte älskar dig, alla förtjänar en partner som älskar dem!!!!

Relist har helt och hållet rätt.. men i mitt fall har allt gått så fort.. ioch med att min mamma dog såg jag ingen mening med någonting och jag bad min sambo i princip flyga och fara.. en krisraktion, jag fick honom att känna sej värdelös och att han inte funnit där för mej.. men saken är ju den att det har han ju! det är de som är det värsta!! Jag har vräkt ur mej saker som sårat fast jag innerst inne inte menat det.. Och nu får jag stå mitt kast.. men som realist säger, då älskade han mej kanske inet ändå? Men hur kan man planera barn med någon som man inet älskar.. hur ska man någonsin våga sej ut igen och tro på.. för är det nån i livet jag trott på så är det min sambo.

men att han ser längre in i framtiden och inte vet hur han ska hantera om jag säger saker som sårar såå igen.. men snälla, ge mej en chans iallafall..

Jag har lärt mej en läxa.. den kostade mej allt som betydde något i livet.

Nu har jag..ingen...?

Jag beklagar verkligen dina båda förluster.

Gällande det där med att planera barn, så gjorde jag det själv... Efter fyra år med en man som jobbade och levde krogliv, med mycket fester, sena nätter, mycket alkohol så var det drömmen att träffa mitt ex. En lugn stabil man som såg bra ut, var välordnad, ingen euforisk kärlek.. 8 år levde jag med honom innan jag insåg att det inte var hållbart, då hade vi två fantastiska barn tillsammans (och har fortfarande :o))

Jag separerade från honom, hanterade hans ilska. Det tog ca ett år innan vi båda landade, han mår så otroligt mycket bättre idag än han gjorde när vi var tillsammans. Och trots att jag "bröt upp" så fanns ensamheten hos mig också, varannan vecka när barnen var hos sin pappa, den förlorade tron att man någonsin ska träffa någon. Ångesten inför att man "ska" börja gå ut på helgerna...

Jag tog till Spraydejt, träffade efter ett par månader en kille där och resten är historia.. Idag är jag gift, barn på väg och ex:et och jag är goda vänner och jag är så otroligt tacksam att jag gjorde valet åt oss.

Långt babbel, men det är klart du kommer att må bra.. Våga aldrig tvivla på din rätt att bli älskad och att du undermedvetet säkert har koll på sakerna.. För aldrig älskar man ju någon så hårt som när man blir lämnad, även om man själv har haft samma tankar innan..

Gällande din "elakhet" så får du fråga dig hur din reaktion hade varit om det hade det varit det omvända.. Kriser får människor att göra och säga dumma saker... ska man förlåta det då.. Ja, det är upp till var och en att avgöra..

Jag hoppas på det bästa för dig, oavsett vad det må vara..

realist: nej, jag har faktiskt aldrig varit med om det här förut. Jag har avslutat ett sjuårigt förhållande, det gjorde betydligt mindre ont än det här.

Och visst, jag förstår absolut vad du skriver, och du sårar mig inte, och jag försöker tänka som du, men saken är att det inte ÄR så enkelt... han är deprimerad och agerar helt irrationellt och korkat när han är det (han har t o m sagt själv att han antagligen inte skulle bete sig så om han vore frisk). Det är ett av skälen till att det känns så himla fel och som att något yttre får bestämma över något som var så fint.

Vännen, jag tänker på dig! Det är så svårt allting, jag vet. Det är tungt och överjävligt och bara helt hemskt. Men du, vi repar oss sakta men säkert även fast det inte känns så. Jag saknar och älskar och saknar igen, vet inte vart jag ska ta vägen riktigt med den här sorgen. Jag vet hur du mår och det kan vara en liten tröst i sig.

Tack! Visst är det en tröst aven om det är så otroligt synd att det finns många som mår dåligt... Jag är bara så himla trött på att må dåligt och på att gnälla om det.. Men det känns som jag måste prata om det om jag inte ska gå sönder alldeles...