Berätta om hans pappas död *lååångt*
Jag har en son på 8 år. Hans biologiska pappa och jag gick skilda vägar när han var 1 år och 10 månader ca. Samma kväll som jag gjorde slut med pappan försökte han ta livet av sig med tabletter, men han blev intagen på sjukhus och senare psyk.
Efter det hade sonen och hans pappa ett sporadiskt förhållande, dels för att pappan flyttade runt (han hann bo i Kävlinge, Göteborg, Herrljunga, Köpenhamn och Malmö) och dels för att han kunde vara oåtkomlig i några veckor i rad för att sedan ringa från ett nytt psyk efter att ha försökt igen.
Undertiden vi levde tillsammans var han inte så väldigt närvarande heller eftersom sonen inte var så rolig att vara med i så unga år... dessutom misstänker jag att han var deprimerad/manodepressiv/borderline (diagnos han senare fick) redan då. Han var aldrig otrevlig eller "farlig" på något vis, men ingen närvarande man eller pappa.
När sonen var 3,5 år avled hans pappa (självmord). Sonen var med på begravningen. Hans få minnen av sin pappa är bara glada och ljusa och han kan fortfarande gråta när han tänker på honom, men han är aldrig anklagande gentemot mig (typ "varför finns du och inte pappa"). Jag har aldrig - varken innan eller efter - pratat illa om hans pappa inför honom. Han har flera gånger frågat varför hans pappa dog och jag har svarat successivt, efter ålder. Det han vet nu är att hans pappa var sjuk och att var det han dog av. När han har frågat varför doktorn inte gjorde något har jag faktiskt varit ärlig och sagt att han inte ville ta medicinen som de hade eftersom han inte tyckte att den hjälpte honom.
När han var 4 eller 5 var vi hos en barnpsykolog på bvc, men då sonen inte ville prata med henne och hon inte tyckte att det verkade vara någon fara med honom, så lade vi ner det efter två gånger, där hon i princip bara hade pratat med mig.
Sonen har - av andra anledningar - någon gång på senare tid tagit upp det här med "att ta självmord" och hur dumt och idiotiskt han tycker att det är (jag vet inte om de har pratat om det kompisar emellan eller så).
Min nuvarande man och jag har varit tillsammans i fem år, dvs. sedan ett halvår innan sonens biologiska pappa dog.
För tre år sedan började sonen på eget initiativ att kalla honom för sin låtsaspappa då och då och efter ett tag blev det bara pappa (när han pratade om honom) till att för något år sedan helt och hållet bli Pappa. I vintras startade vi en utredning om styvbarnsadoption, efter att ha frågat sonen som blev överlycklig!
Sonen är väldigt nyfiken och väldigt klok. Han är vetgirig och förstår mycket som jag trodde var komplext för en 7-8-åring. Han är också rätt känslig (kan börja gråta till sorgliga klassiska stycken, eller sorgliga scener i tecknade filmer). Han har nära till sina känslor helt enkelt.
Min fråga efter detta långa intro är alltså: när tror du är lämpligt att berätta hela sanningen för honom (utan att vara okänslig eller onödigt detaljerad såklart)? Är det nu, innan tonåren, i början av tonåren (typ 12 år) eller efter eller i slutet av tonåren (typ 17-20 år)?
Det jag är rädd för är att om jag berättar nu, så blir det för tungt för honom att förstå eller hantera, samtidigt som det kanske är nu han är så "lätt till sinnes" för övrigt så det kanske är lättare att ta in.
Om jag berättar i början av tonåren kanske det leder till att han själv blir destruktiv efter det typiska tonårsresonemanget om att ingen har det så illa som en själv och om pappa var sån så är nog jag sån också...
Om jag berättar för sent är jag rädd att hans farmor eller någon annan kommer att berätta det innan i tron att han väl redan vet det... och att han oavsett vem som berättar det kommer att bli ledsen och besviken över att inte få veta det tidigare.
Jag har verkligen tänkt mycket över det här som du förstår och jag är ledsen att det blev ett så långt inlägg... Har du någon vägledning att ge, eller tips på personer att prata med?
