Genusmedvetenhet?

Jättesvårt...Men att ni är så medvetna om "problemet" är ju ett stort steg!
Att från början erbjuda "könsneutrala", "flickiga" och "pojkiga" leksaker så att de får ett val. Men det är svårt, speciellt när förskola/skola påverkar. Barn ser och lär ju av andra barn.
Som du oxå nämner så påverkas ju barnen av oss vuxna, att ni är och tänker jämnställt är ju jättevikigt, för det är ju egentligen inte hur barn klär sig utan det är väl jämnställdheten mellan könen som vuxna man tidigt vill ge en självklar bild av?
Att oavsett vilket kön man föds till så har man/ska man ha samma förutsättningar.

Våra barn är bara 1,5 och 3,5 så vi har inte dessa problem än. Vi har dock alltid varit noga med hur vi säger vissa saker t ex varför stora tjejen måste ha håret uppsatt: för att slippa få håret i maten osv och INTE för att hon måste va fin. Vi säger sällan att: "va fin du är i den klänningen", utan "va bra den färgen passar dina ögon" osv. Dvs hon är fin o underbar ÄVEN utan fina kläder och andra tjejiga attribut. Det är nog en lätt fälla att hamna i speciellt med flickor, att de ska va så fina o duktiga hela tiden.
Att vara helt könsneutral är omöjligt, det ligger så oerhört djupt inom oss.
Det gjordes en gång ett test som gick ut på att två bebisar med olika kön låg o skrek i ett rum, dock hade pojken rosa kläder på sig o flickan blå...Reaktionerna blev till bebisen med blå kläder: OJ, vad arg han är! Till bebisen med rosa kläder: OJ, vad ledsen hon är!
T o m små bebisar förväntas ha/inte ha olika slags känslor som är förknippas med resp. kön...

Kan älta i all oändlighet om detta, har precis läst en kurs i genus och dess problematik. Oerhört intressant men oxå väldigt skrämmande...

Tack för svar! Skönt att höra fler med liknande tankegångar. :)

Precis. Klädseln är väl egentligen bara "fel" som symbol för något den är en del av. Inte nödvändigtvis färger, men fokus på t.ex. "fina" hos flickor och "tuffa" hos pojkar går väl igen i allt annat också.Visst är det så. Och även om man är medveten om problemet kommer man på sig själv med att använda liknande ord/uppdelning själv! Läskigt.

Det är väl en balansgång man får göra hela tiden. Ett annat exempel ur vardagen, hur gör man när man går på pytte/barndans och inte förstår poängen med rosa ballerinaklänningar? Inte ens ledaren, ofta kvinnlig, har ju på sig sådana utan istället en träningsoverall? Jag må vara extremt tråkig men argumentet att "det är så sött" eller "ska vara så" känns inte övertygande. Lösningen hittills har varit en "vanlig" klänning, vilket kanske inte heller är optimalt då den rosa tyllklänningen ju åtminstone är någon slags gymnastikdräkt, om än inte särskilt praktisk. Men trots att den "vanliga" klänningen är helt perfekt och omtyckt ur barnets perspektiv (och inte konstigt ur de andra barnens, de är ju fortfarande så små) känner man sig ändå lite "hemsk" när det är ett barn som har avvikande klädsel.

Detta går väl igen även i övriga livet, sticker man ut för mycket får man det ofta inte lika lätt. Samtidigt som man vill ge dem styrkan att kunna gå sin egen väg!Till och med så djupt så att jag inte är en av dem som tror att det bara är social konstruktion, även om miljön är en stor bidragande orsak. Jag är kanske till och med så extrem (?) att jag skulle se de klassiskt "kvinnliga" värdena (och då talar jag inte om att vara "fin" och undergiven) mer utbredd hos män än någon slags könsneutraliet. Eller att jag i min vision av det könsneutrala åtminstone ser betydligt mer östrogen än testosteron. :)

Rar far skrev 2009-11-24 13:35:18 följande:
[citat]
Ett annat exempel ur vardagen, hur gör man när man går på pytte/barndans och inte förstår poängen med rosa ballerinaklänningar? Inte ens ledaren, ofta kvinnlig, har ju på sig sådana utan istället en träningsoverall? Jag må vara extremt tråkig men argumentet att "det är så sött" eller "ska vara så" känns inte övertygande. Lösningen hittills har varit en "vanlig" klänning, vilket kanske inte heller är optimalt då den rosa tyllklänningen ju åtminstone är någon slags gymnastikdräkt, om än inte särskilt praktisk. Men trots att den "vanliga" klänningen är helt perfekt och omtyckt ur barnets perspektiv (och inte konstigt ur de andra barnens, de är ju fortfarande så små) känner man sig ändå lite "hemsk" när det är ett barn som har avvikande klädsel.Detta går väl igen även i övriga livet, sticker man ut för mycket får man det ofta inte lika lätt. Samtidigt som man vill ge dem styrkan att kunna gå sin egen väg!

Ett lysande exempel! Har vi föräldrar där något val? A: vi tar på dottern den klassiska ballerinaklänningen o mår dåligt över oss själva att då har "fallit i den klassiska könsfällan" (+ ger henne budskapet att man måste vara som alla andra för att passa in)...Eller B: Vi tar på dottern könsneutrala praktiska kläder med risk för utanförskap. (vill man utsätta henne för det? Hjälper man eller gör man skada?)

I de flesta fall finns ju bara antingen det ena eller det andra. Titta i leksakstidning t ex...
Skulle köpa nya bäddset till barnen, det jag hade att välja på (inom barn-sektionen) i just den affären var antingen Spindelmannen eller Hello Kitty...Ytterligheterna...Inget annat...Inte ens könsneutrale Nalle Puh...

Som sagt: har vi något val när utbudet ser ut som det gör?
Jag har bestämt mig för följande: Jag kan inte i så stor utsträckning påverka utbud, däremot kommer jag ge mina barn valmöjligheten att få välja själva. Dessutom kommer jag lägga krutet på att ge dom en så bra självkänsla och ett så bra självförtroende som möjligt så att de kan stå upp för grupptryck och se oliktänkande som något positivt, att alla inte är stöpta i samma form och att det är helt OK. Som du säger: ge dom styrkan att gå sin egen väg.
Å under tiden kanske man kan skratta åt "ballerina-klännings-eländet"!?

Hej!
Håller med om att det är en svår balansgång. Det gäller väl att pusha lite extra för de saker barnen gillar som är "utanför mallen", utan att nedvärdera det som är innanför. Det ska ju inte vara fel att älska rosa heller. Jag tycker att det oftare är rosa och klänningar som problematiseras, än traktorer och blått. Men det är en helt ovetenskaplig iakttagelse.
Sen är det absolut bra att kunna skratta åt saken, som CLT skrev. Till exempel i affären när ilskan börjar komma för att det bara är man-figurer (bamse, skalman, postis per) på barntandkrämstuberna.

När min dotter var i den åldern blev hon helt tokig i rosa, glitter, fluff, barbie osv. Jag funderade en hel del på det, tills min kloka vän sa att jag skulle utnyttja hennes kreativitet istället för att neka henne detta. Hon ville ha Aqua-kläder (kommer du ihåg Aqua? "I'm a barbie girl"?), vilket jag inledningsvis motsatte mig, tills jag kom att tänka på det där med kreativiteten. OKej, hon fick såna kläder, men hon fick mäta och rita mönster, klippa, tråckla, sy, sprätta och sy igen. Det var jätteroligt, och jag tror såna saker kan lära barnen mer och bättre: nämligen att man kan GÖRA saker, man är kompetent och klarar av.

I min uppfostran är det iallafall det som är det viktiga (bland annat så klart), och det är dessutom roligare än att oroa sig för leksaker, kläder och aktiviteter. Som någon skrev här ovan - erbjuda alternativ och framförallt LEVA de alternativen själv.

Jag tror att bara eftersom du är genusmedveten så kommer du att komma undan de flesta fällorna. Det flesta uppfostrar nog enligt könsroller ganska omedvetet eller med tanken att det inte spelar någon roll.

"Ska man strunta i allt och visa Barbiefilmer med menlösa, rosafluffiga karaktärer?" Nej.

" Och tänka att det ändå är viktigast med hur man lever sina liv som förälder och förebild?"
Ja

Åh, tack för kloka svar!

Det låter sunt! Angående utbud vill jag dock pusha för att lägga ner lite energi på att leta utanför den breda "mittfåran" och på detta vis påverka åtminstone barnens utbud. Återigen, man är inte garanterad att barnen kommer gilla det, men man har i alla fall gett dem chansen! Några exempel är t.ex. de filmer man visar för barnen. Som filmintresserad tycker jag det bara är skoj att gräva lite djupare för att få fram det med kvalitet. Jag kanske väljer en animerad film av japanen Miyazaki med en flicka i huvud eller hjälterollen (tips: Min granne Totoro eller Kikis expressbud) istället för något traditionellt. På samma sätt med böcker. Gittan är ju en klassiker t.ex. Jag har dock haft svårt att hitta fina böcker med far-dotter-relationer, även om det finns några. "Kjell och jag har ont i halsen" är t.ex. en trevlig bilderbok! Men sådana här tips får vi kanske ta och starta upp i en tråd för sig - vilket forum är lämpligt? (jag är ju ny här :)Mm, precis, har också tänkt lite så. Att pusha extra för det "utanför mallen" och att kanske inte pusha mer än vad man märker behövs för det övriga.

Jo, det känns som att det nog är mer fokus på det rosa än det blåa. I mitt fall är det mycket för att jag bara har flickor. Dock är det ju definitivt lika viktigt för pojkar, kanske t.o.m. mer. Det är ju betydligt mer tabu, upplever jag det, med rosa på pojkar än blått på flickor. Och om vi går utanför det med färger så känns det otroligt viktigt för pojkar med mer av "känslosamhet" eller att uttrycka känslor och mindre av "hårda tag".Bra förslag. Hur gick det sedan då, med det rosa och fluffiga? Skulle vara intressant att veta. :)Ja, förhoppningsvis är det väl så. Det är ju bara så svårt att hitta "rätt nivå" när man ser problem i samhället som är så tydligt kopplade till könsrollerna. Man vill ju barnen det absolut bästa. Men det kanske ger mer att lägga den extra "genusenergi" man har över på att, genom konstruktivitet, försöka påverka vuxna runt omkring oss. :)

Rar far skrev 2009-11-24 21:43:45 följande:

Precis! Få ALLA att strunta i ballerina-klänningarna helt enkelt!

Jag tycker också det här är jättesvårt, men tror som många sagt innan att man ändå kommit långt när man tänker i dessa banor. Alla mina barn har haft en rosa period kring 3-4-årsåldern, även sonen. Han önskade sej rosa kläder i fyraårspresent så han fick en jättefin rosa pyjamas som han älskade och använde ända till sexårsåldern. Hittade inga rosa tröjor som jag tyckte om, annars hade han lätt fått en.

Min dotter gick på barndans i ett år och fick hela kittet med rosa ballerinakjol m.m. Sen ville hon sluta och i stället börja med brottning, för det hade hon provat på Sport Academy och det var mycket roligare än dans Sport Academy rekommenderas, barnet får prova en massa olika idrotter.

Jag tror inte heller man ska förmedla en bild av att rosa och Barbie är dåligt utan tror att barn ska få leva ut sin rosa period i sin utforskning av vad det innebär att vara flicka eller pojke. Men att vi föräldrar hela tiden erbjuder alternativ och visar barnet världen utifrån ett brett perpektiv liksom. Jag är glad att jag som barn fick klippa gräset, laga punktering, dra ris, hugga gran, mecka med båten etc.

Bland det värsta med att ha barn tycker jag nästan är när dom har barnkalas och man får se andra föräldrars idéer om vad som är bra presenter till flickor resp pojkar. Det är bedrövligt. Det kan ni ju tänka på när ni köper presenter, att fixa roliga saker som varken är sockersöta eller aggressiva. Det finns massor: såpbubblor, gatkritor, tuschpennor, leklera, ficklampor, kalejdoskop, bollar, böcker, pussel, klossar, träjärnväg, lego, spelkulor, fotbollsmål, kokböcker m.m.

Hmm ja inte mycket sammanhang i inlägget... men ämnet engagerar mej verkligen.

Och hur var det där testet i USA för länge sen (60-70-talet)? Man klädde samma bäbis i omväxlande rosa och blå sparkdräkt och kallade barnet för Beth när det var klätt i rosa och Adam när det var klätt i blått. Sen noterade man hur försökspersoner som fick träffa bäbisen beskrev den. Beth beskrevs som liten och skör, Adam som stor och stadig. Tror jag det var...