Genusmedvetenhet?

Intresset för det rosa och fluffiga gick över, men hon är väldigt kläd- och modeintresserad, något hon delar med min sambo. Hon skapade en modeblogg, vilket jag tycker är kreativt, och har börjat intressera sig för second hand kläder och vad man kan göra med dem.

Jag tror på att som förälder vara en tillräckligt god förebild, och visa genom GÖRANDE hur man kan leva sitt liv. Det är ju ändå ett gott liv man önskar åt sin barn, inte ett KORREKT liv. Men man kan visa dem vad man själv tycker är viktigt, genom att på olika sätt arbeta för förändring, både på det privata planet och i samhället.

Rar far skrev 2009-11-24 21:43:45 följande:

Det är svårt, detta med genus! Och när man blir medveten vill man ju helst förändra världen...vilket är lite att stånga i väggen börjar jag inse ;)

Vi har en son och vill att han ska få ut så mycket av livet som möjligt. Det viktigaste tycker vi är att han får tillgång till allt. Någon sa en gång att man inte behöver ta ifrån flickorna Barbie, men man ska samtidigt tillföra annat.

Jag hoppas innerligt att min son växer upp till en person som trivs med tillvaron och inte upplever att han måste fejka en tillhörighet till en manlig stereotyp.

Jag skulle verkligen försöka tona ner det och sträva efter att hon fortfarande kan ta på det hon tidigare ville och se på det hon tidigare ville, dvs det hon var nöjd med innan hon påverkades av andra.

Haha, vilken störtskön vändning (och kanske bevis för att man inte ska snöa in sig _alltför_ mycket på skadligheten hos yttre attribut). Bra tips. Det finns här i stan så det är mycket möjligt att vi kollar upp.Yes, det är vi redan inne på, men det är riktigt bra med tips på mer kreativa, könsneutrala, presenter!Skoj! Hela den grejen du berättade om med Aqua-kläderna lät ju jättebra. Just att styra in det hela mot något kreativt istället för att "bara" handla om det yttre.Exakt. Det kan nog inte betonas nog mycket att ens egna liv och agerande är en "uppfostringsmetod" som väger jättetungt.

Fru Hennerdal skrev 2009-11-25 10:59:20 följande:Visst ligger det mycket i det! Men det är svårt när man som förälder ser så mycket fel med t.ex. Barbies skönhetsideal. Man får kanske intala sig själv att det inte är "så farligt" ändå. Eller hitta dockalternativ så länge det fungerar. Det är ju främst när de blir lite äldre som jag misstänker att fabrikat blir viktigt på grund av vad kompisarna har.

Fru Hennerdal skrev 2009-11-25 10:59:20 följande:Det är så svårt det där. Jag tror ju inte att män i regel fejkar exempelvis problem med känslor, men att många gradvis glider in i en sådan roll. Det talas mycket om tonårstjejer och att de mår dåligt p.g.a. skönhetsideal m.m., men det ska inte utesluta att vi talar om de problem tonårskillar har. För att hoppa in på ett mörkt ämne så minns jag att jag förvånades mycket över att det var fler tonårspojkar än flickor som tar livet av sig i Sverige. Jag tror det kan ha mycket att göra med att man befinner sig i en så fyrkantig roll där det inte är tillåtet att visa känslor, eller tala om dem.Ja, det är ju det vi känner och försöker göra lite grand, men vi vill som sagt inte ingripa alltför mycket, så att det blir hämmande för henne. Att hon upplever sig begränsad. Det hela gick så himla snabbt också tycker jag, så vi blev lite tagna på sängen.

Ja killarna har nog mycket dold problematik då de ofta hamnar i skym undan.

Min man har ofta upplevt att det är svårt att få ta plats i en grupp av killar om man inte lever upp till traditionellt manliga egenskaper. Han har alltid haft en ganska mild och omvårdande karaktär och det räcker för att man ska känna sig lite utanför och inte passa in i alla sammanhang.

Fru Hennerdal skrev 2009-11-25 12:46:34 följande:

Mm, känner igen mig i det jag med. Men även från kvinnor tror jag är vanligt. Bara nu med barnen i olika sammanhang - det kan verkligen kännas som man klampat in i någon annans revir . :)

Jag fick förresten tips om denna bok:

www.bokus.com/b/9789197640114.html

Den låter klockren, så det blir ett inköp!

Jag har tvillingar som är 4 år och vi har valt att starkt begränsa både stereotypt flicka och det stereotypt pojkiga. Edith har EN Barbie och en klänning som är rosa och en prinsesskrona. Sixten har inga Spidermangrejer, svärd, vapen eller liknande. Överlag avskyr jag Disneytramset och försöker undvika den typen av presenter till barnen.

Det är sällan det kommentarer om att "flickor inte får" eller "flickor inte kan" men mycket om att pojkar inte kan ha klänning eller får ha rosa kläder eller frågor om pojkar kan ha långt hår. Vi är alltid noga med att säga emot dessa påståenden och drar alltid fram exempel på pojkar med kjol eller rosa kläder eller klänning.

Jag tror det blir ännu viktigare att man kör på med det man tror på när omgivningen ställer sig emot. Kompensatorisk fostran liksom.

- eftersom att OMGIVNINGEN kommer att göra sitt bästa för att förstärka min dotters  flickiga kvaliteer så vill jag som förälder skapa balans.

Däremot så "kräver" jag att de i vår närmsta omgiving faktiskt respekterar vårt sätt att fostra på. Inga könsstereotypa kläder eller leksaker får köpas av nån annan än mig (jag har ju gett dottern spis, docka och tekoppar t.ex och hon har ju ett par rosa plagg. ingen klänning dock)

Det är också därför jag uppmuntrar hennes mindre "tjejjiga" kvalitéer (om vi nu ska envisas med att sätta ett kön på mänskliga egenskaper) som t.ex att ta plats, att höras, att synas, att busa, vara fysisk osv.

Men det handlar inte inte om att pojkar inte ska få leka med bilar eller flickor inte leka med dockor som många verkar tro. Och det handlar inte om att flickor inte ska tillåtas vara mjuka och tysta eller pojkar högljuda och busiga.

Syftet är ju att stimulera barnet så att de överskrider de traditionella gränserna och ge dem möjlighet att utveckla samma förmågor oavsett kön.

Hade jag haft en son så hade jag gjort tvärtom. Då hade jag dämpat den "pojkiga" och uppmuntrat det känsliga, det lugna osv.
 

usch! Disney är jävla sattyg! snacka om sterotypa modeller. urk.