Deppad och ensam på jobbet

Vad jobbigt. Men det behöver verkligen inte vara fel på dig för det. På mitt förra jobb kände jag likadant. Ingen frågade mig och frågade jag så var de ofta redan uppbokade så jag blev mest lämnad själv. Jag passade aldrig in och kände det som jag var konstig och det var fel på mig. Men det hade inte varit så på andra jobb innan och nu har jag bytt jobb och det är inte så nu heller. Vissa arbetsplatser passar man inte in på.

Men jag tycker ändå du ska försöka. Äter inte några medhavd mat som du kan sluta upp med? Sitt kvar och låt folk gå iväg och fråga om du kan hänga med.

Tack Anatha. Gick in och grät på toaletten efter ditt inlägg. Längtar tills dagen är över. Sitter i kontorslandskap men är osynlig.

Anonym (jobbigt på jobb) skrev 2009-11-24 13:39:31 följande:

Ett starttips när det gäller lunch. Fråga inte, häng bara med.

Ex:
"Ska ni på lunch? Jag hänger med!"

Usch vilka otrevliga arbetskamrater du verkar ha, förstår att det är jobbigt och ledsamt att känna sig osynlig:( har tyvärr inget bra tips att dela med mig av men jag skickar en stooor cyber kram till dig och hoppas att det löser sig!

Jag är också osynlig... fast det är liksom "självvalt", eller kollegorna har iaf frågat ett par ggr i början om jag ville följa med och äta men då jag sa nej ca 2-3 ggr i rad slutade de fråga.
jag har social fobi.
ibland lite lindrigare och ibland är det så att allt tar emot. Då går jag inte ens och häller upp en kopp kaffe om jag ser/hör att någon annan är vid automaten... sånt där är skitjobbigt...
nu har jag börjat jobba på det men KAN absolut inte sitta och äta med 1-2 personer jag inte känner (och inte vågar lära känna heller).
Har jobbat här i över 5 år nu så jag gav upp för längesedan.. har tillkommit en hel del nya personer men ingen jag känner är någon det "klickar" med. lite kan nog bero på att jag länge var rätt mkt yngre än de andra samt ensam tjej (är fortfarande ensam tjej här på kontoret).
men ofta skiter jag faktiskt i vad de andra tänker om mig, de får väl tycka jag är knepig då. fast jag mår ju tyvärr väldigt dåligt av att jag inte kunde fått jobba ihop med folk jag trivs med...

Hej! Jag känner igen mig!

Jag trivs inte heller bra. Just nu siter jag ensam i en lång korridor i en kontorslänga på ett stort stålverk någonstans i Sverige... Jag har inga arbetsupgifter nu pga konjukturen. Och under de dryga året jag jobbat här har jag endast vid ett fåtal månader känt att jag dugit något till... Alltför ofta så saknar jag något vettigt att pyssla med...

Inte är mina kollegor bättre heller... De brukar också gå utan att fråga mig.
Jag hatar detta livet (arbetslivet). Längtar bort till min lilla stuga på landet. Förhoppningsvis är det där jag bor om ett par år. Att gå runt och titta på allt som växer och att få hacka på min lilla täppa är det bästa jag vet.

Försök du också att leta reda på någon guldklimp i ditt inre som får dig att må lite bättre!

MVH

Jag känner också igen mig i ensamheten. När jag kom tillbaka efter min mammaledighet hade företaget omorganiserats och jag skulle nu jobba själv utan något team. Mitt gamla team hade hamnat i en annan byggnad. Under tiden jag varit borta hade det bildats nya lunch- och fikagäng och aldrig att någon frågade mig om jag ville följa med och äta. De kunde stå utanför mitt rum och diskutera vart de skulle gå. Kändes som ren mobbing. Privat har jag många vänner och jag har lätt för att ta kontakt med andra men på jobbet kände jag mig som pestsmittad. Jag har aldrig varit med om något liknande. Just nu är jag på mammaledighet nummer två och jag våndas för att gå tillbaka till jobbet i vår. Funderar på att söka nytt. Byter jag inte måste jag i alla fall göra vad jag kan för att ta mig in i gemenskapen, annars deppar jag ihop.

Kulturen kan skilja sig mycket mellan olika arbetsplatser har jag märkt.

Jag tycker ändå jag ser en röd tråd i era inlägg här och det är att ni ger upp för fort och sedan anpassar er till ett sinnestillstånd ni inte tycker om.

Det gäller att ligga på lite mer, fråga vilka som skall ut och äta lunch och vart VI (inte ni eller du) skall gå, vad de serverar idag (kan man ofta kolla upp på internet på restaurangens hemsida) osv.

Tipset att bara hänga på med ut är klockrent. Det är ofta inte så formaliserat som det verkar.

Du som går i förväg ger ju hela tiden signaler om att du vill inte vänta på de andra så de frågar dig inte.

Prova med att bestämma dagen innan vilken restaurang ni vill gå på. Försök få med dem som normalt inte går ut. Se om det finns någon som kanske är som du som också verkar få äta ensam?

Jag vill inte generalisera för mycket men kvinnor verkar oftare ha onödigt svårt att hantera ett "nej tack" eller "inte just nu" eller "senare", "kanske en annan dag".

Om vi killar gav upp lika lätt och lika ofta skulle det inte bli många barn gjorda, jag lovar ;)

Finns det verkligen ingen annan som också är lite ensam? Sök efter en sådan. Kanske finns det någon mer osynlig som bara hoppas på att någon ska prata med dem. Oftast brukar det också gå bättre att prata om man känner att den andra också är blyg.

Vi är inte många på detta konoret. Under 10 personer. Och i och med att tiden gått så har de andra "starka band" till varandra medan jag är totalt utanför.
Och jo, de här är KILLAR, och de gav upp att fråga mig. Som sagt, de frågade ca 2-3 ggr totalt, sen gav de upp. Aldrig nåt snack i förväg sådär, planeringsaktigt. Utan bara precis när de stod vid dörren ropade de till mig. Men då hade jag ju andra planer redan.
Nä, killar är kassa på att vara omhändertagande. Är säker på att det sett annorlunda ut om det jobbade nån mer kvinna här.

Till TS, nu blir du bitter och dessutom generaliserar du.

Hur skall de veta att du vill bryta isen när du inte gör nya försök?

Det som hände förut gäller fortfarande och jag tror inte dina arbetskompisar har sett någon förändring utan du ville "aldrig" följa med dem på lunch trots att de frågade flera gånger utan du går hellre själv vid annan tidpunkt.

Vi män kan INTE läsa tankar och inte ser vi dig heller när du sitter och är ledsen på ditt rum för du går väl inte runt rödgråten!

Försök själv att följa med, de flesta är vanemänniskor och går ungefär vid samma tid så förbered dig då när du märker att de börjar bli dags. Smyg på dem innan som en tigrinna ;)

Fråga vart VI skall gå och äta lunch?

Ännu bättre är: Fråga om de vill gå till stället X eller Y, kanske på Z där de har en lammstek eller lax idag och restaurang R brukar ha väldigt fin buffé. (Kolla i förväg kanske dagen innan eller på internet efter menyn om du inte vet, skriv ner)

Killar gillar ofta kött och bufféer där man får ta om eller ställen som inte lägger upp för snålt, eller helt enkelt där det är gott och trevligt.

Frågar du så visar du ett sådant initiativ att de blir intresserade!

Hade vilken kvinna som helst kommit strax innan lunch under några dagar och frågat så hade jag lämnat lunchlåda i kylen till en annan dag :)

De kommer inte säga nej. (Du kan ha otur och de kanske har planerat något speciellt just den här dagen men i så fall, föreslå nästa dag eller fråga om du kan följa med.)

Berätta hur du lyckas! Du får en lyckospark *kick*

Jo, det enda du behöver göra är att säga till någon av dem i förbifarten "Kan jag följa med er på lunch idag?". Risken att de säger nej är nog ganska lika med noll. Antagligen blir de glada. Och då blir det lättare nästa gång.