Min 3 åring bara GNÄLLER!!

3 års trots och gnäll kanske?

Prata med bvc så kanske du får några bra tips o råd.

Ja visst är de väll så att de är de. Men hur länge brukar de vara? Va ska man göra?
Verkar va så jobbigt för han att hålla på, för ibland verkar de som han inte vill utan bara "måste".
Viss är de så här att ha barn, men jag jobbar 75% har alltid lite pengar pg av det, men får mycket tid med honom. Men den tiden går åt till att vi ska va osams

Bvc är inget alternativ att ta hjälp från då jag anser de är ganska okunniga/ ej hjälpsamma på de bvc vi har.

Har du provat att leka med honom? Jag menar verkligen leka på hans villkor, något som han tycker är kul! Min treåring är också in i en relativt gnällig period just nu, det visar sig framför allt när jag måste eller vill göra något som han inte vill eller kan vara med på. Om jag då tar en halvtimme-timme och leker på hans rum, bygger och kör med hans tågbana, leker spöke och jagar varandra, eller fixar ett tält som vi kan läsa saga i eller ha som hus åt bilar eller gosedjur, brukar det bli mycket mer harmoniskt hemma några timmar efteråt. Jag brukar också försöka få med honom i sysslorna hemma, vi kanske dansar "diskdansen" eller ser vem som kan träffa tvättmaskinshålet med en strumpa först. Funkar ibland När det är svårt att stå ut med gnället försöker jag tänka att det är en utvecklingsfas (ogillar ordet trots) och att det säkert är mins lika jobbigt för honom som för mig, mycket känslor i den lilla kroppen och svårt för de små att verbalisera eller förstå dem. Ha förtröstan, det kommer att gå över, säkert lika plötsligt som det kom, men man kan försöka underlätta lite på vägen

Har också haft en otroligt gnällig treåring. Hon har fått ett småsyskon förvisso, men det började innan dess. Det har varit jätte-jobbigt att stå ut med i perioder. Hon pratade med "gnällrösten" vad gällde allt!! Vanliga saker som "jag är törstig" eller "jag är kissnödig" osv. gnälldes fram och det var så svårt att inte bara "tappa det" till slut. Hennes reaktion för minsta motgång var högljudd gråt (illtjut). Vi har pratat så mycket om vad det beror på och jag tror att det dels är en period som de bara ska igenom och sedan personlighet och yttre omständigheter. Vi rannsakde oss själva för att se hur vi bättre kunde hantera situationen. Problemet låg inte hos henne för barn är sådana ibland. Vi behövde "hjälp" för att hantera och klara av perioden utan att bli helt förtvivlade själva. Det är jobbigt när man vänder ut och in på sig själv för att allt ska vara bra men inget är nog. Vad vi som hjälpte lite var att hålla stenkoll på sov och matrutiner, förbereda henne på vad som skulle hända i olika situationer, hålla sig lugn själv (kan vara svårt när man själv är trött och sliten men skillnaden blir väldigt stor, är man helt ostressad så blir barnet det också) och välja våra fighter. Vissa saker har vi försökt släppa, det blir så jobbigt och tjatigt för oss alla annars. I vissa situationer ger vi henne valmöjligheter. Mycket beröm så att hon får känna sig duktig och talar om för henne att hon är mycig att vara med, mycket boosting helt enkelt. Det gjorde vi innan också men vi försökte verkligen tänka extra mycket på det. Sedan lite egentid då man gör något mysigt tillsammans.

Förlåt att det blit då långt, men jag känner verkligen med dig. Inte kul att vara "ensam" om det här heller. För vi var som frågetecken ofta trots att vi är två! Det är en riktig utmaning att vara förälder... Det har blivit mycket bättre nu. Hon blir snart fyra. Hon är också mycket hemma med mig just nu eftersom jag är mammaledig.

Håll ut det går över. Man behöver bara ha lite strategier för att hantera jobbiga situationer så känner man sig iallafall inte riktigt lika maktlös. Men tiden är det som är viktig att tänka på här... Med tiden så går det över. Kämpa på! Du verkar ha jättebra styr på allt och spenderar dessutom väldigt mycket tid med honom.

En annan sak...

Jag påminde henne ofta om att "inte prata med gnällrösten" när det började. Det har funkat bra. Det är som om hon bara kommit in i det tonläget utan att egentligen vara gnällig. Det påminns fortfarande om det ibland och då säger hon bara om det hon ville ha sagt med vanlig röst.

Hej, här är en till. Dottern är 3,5 och är glad och lycklig på dagis säger dom men så fort vi kommer hem börjar hon gnälla. Verkar som om hon bara bestämmer sig för att så ska det vara. Tråkigt att ni har det jobbigt men ändå tacksamt att höra att man inte är ensam om eländet.

Har du provat att ignorera honom när han gnäller? Så kan du säga att du pratar med honom när han pratar i vanlig ton och inte gnäller..

Känner igen mig. Vår son fyllde också tre i augusti.
Märker att det blir mer gnäll när han får för lite uppmärksamhet. Lillebror tar tid och då blir det gnälligt. Som någon sa: boosta på! Beröm och ta dig tid. Jag brukar även köra med: du måste prata ordentligt för jag hör inte vad du säger när du gnäller (vilket faktiskt är sant, gnällrösten är svårtydd). Böja sig ner, lyssna, se honom.
Men ja, jag hoppas också att det här är något som går över.
Kramar om!

Alltså, för att förtydliga: Klart jag fattar att du bryr dig om och verkligen tar dig tid. Det är ju bl a därför som du hämtar honom tidigt och så. Men ibland hinner man inte, man skall diska och tömma tvättmaskin och handla och då ser man knappt den där lille... som bara gnäller. Man skall fixa allt för honom men det blir inte på hans villkor, liksom. Han fattar ju inte att man fixar tvätten för han skall vara ren på dagis. I alla fall är jag sådan.
Ibland skall man inte låta dem vara bebisar=gnälliga - utan att prata som till ett stort barn med dem och ta dem på allvar. Förklara. Mamma orkar inte höra på gnäll, det blir roligare om vi pratar normalt (min 3-åring brukar då kontra med att han "inte orkar höra på tjat"... he-he). osv.

Den där "gnällrösten" kände jag igen mitt barn i. När vi var ute någonstans och hörde andra lika gnälliga och griniga barn sa jag alltid till henne att " tror du det barnet får som hon vill med den rösten". Vi blev snabbt ganska överens om att det fick man inte.

Tack för alla svar! skönt o höra fler har de likadant!

Åh va skönt att läsa! Mitt mellanbarn blir 4 i februari och hon är nu inne i sin gnällfas. Storasyster gick igenom samma och andra barn jag känner har också gjort det. Det är inte trots här utan hon är gnällig/ledsen nästan hela tiden! För allt! Så jobbigt när hon inte kan se något positivt på hela dagen. Det är tokjobbigt för mig att höra på allt gnäll men det måste ju vara 1000 resor värre för henne att KÄNNA så hela tiden. Gah! Jag längtar verkligen till den här fasen tar slut.

här är en till som har en 4,5 åring som gnäller varje dag efter man hämtat. men!

Gnällrösten kommer när barnet är trött och vill ha uppmärksamhet. barnet har inte sett dej på jätte lång tid (för dom). det är helt enkelt en utvecklingsfas som är normal men som inte kommer gå över av sej själv.

Det sista du ska göra är att ignorer. barnet ber om uppmärksamhet och ska få uppmärksamhet men du måste också uppmärksamma barnet om att det finns andra bättre sätt att be om uppmärksamhet. be helt enkelet barnet att prata vanligt och fråga ordentligt istället för det låter mycket finare/trevligare.
Dom gör sej gnälliga och små för att vi sak ta hand om dom och pyssla med dom. kom ihåg att det är så bebisar och små barn kommunicerar och detta är en fas som en övergång från det till en mer mogen kommunication.