Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Naturligtvis ska man man inte skygga för att vara förälder. Man ska guida sitt barn både genom känslor och handlingar och lära dem hantera olika sinnesstämningar. Jag tycker dock många föräldrar inte har respekt för sina barn och ofta är för hårda och konsekventa i sitt handlande utan att ha någon egentlig tanke bakom - bara för att visa sin auktoritet.

Vi har en tre-åring och vi har en väldigt fin kommunikation där både han och vi kommer till tals. Han är väldigt verbal och kan beskriva vad han känner och tycker.

Tex: Jag sitter vid köksbordet och läser tidningen och han kommer fram och gör mig illa tex rivs. Då börjar jag inte skälla på honom eller ha någon sorts bestraffning som jag tycker många kör med utan jag säger till honom bestämt att så gör man inte men inte argt eller fientligt. Sedan frågar jag honom om vad det är han vill och att man måste säga det istället för att göra illa. Då säger han att han tycker det är tråkigt att jag sitter där och att han vill att jag ska komma och leka. Då kan jag säga att jag kommer och leker om en liten stund men först ska jag läsa färdigt.

Om han skulle och sitta och klaga vid matbordet skulle jag naturligtvis fråga vad det är för fel och varför han klagar och då är jag säker på att han skulle ha en förklaring. På maten har han aldrig klagat (det kanske kommer när han blir äldre) men han äter mer eller mindre och vi har aldrig tvingat honom att äta upp - det bidrar ju knappast till någon matglädje på lång sikt men naturligtvis får han inte någon annan mat istället för den han ratar.

På detta sätt har vi alltid löst konflikter mellan mig och min sambo - vi har pratat. Vi har varit tillsammans i 12 år och aldrig skällt eller brusat upp mot varandra. Vi visar alltid respekt gentemot varandras åsikter även om vi inte håller med och det är något vi vill att vår son ska lära sig. Straff är något vi sällan kör med för att vi inte tycker att det ger resultat utan bara mer gråt och bråk.

Jag vet inte om det är vårt förhållningssätt som du tycker är för pedagogiskt. Självklart ska man sätta gränser för sitt barn men hur man visar var gränserna går kan man göra på olika sätt. Som förälder tycker jag man ska fundera på dels hur man själv vill bli bemött om man var ett litet barn och dels på vad barnet lär sig och tar med sig genom det bemötande vi visar dem.

Naturligtvis är inte jag ständigt 100% lugn och pedagogisk och resonerande. Ingen förälder är som han eller hon önskar vara för jämnan. Men det är vår uppfostringsprincip.

Naturligtvis kan man inte tro att man enbart kan resonera med en liten ett-tvååring. Däremot kan man försöka att succesivt börja lära dem ett resonerande förhållningssätt.

Naturligtvis lider inte barn av rösthöjningar i sig. En röst som däremot är aggressiv, fördömmande och auktoritär tror jag inte någon människa mår bra av att få höra. Själv skulle jag bli jätteledsen.

Håller helt och fullt medRosaNapp och Wonder Woman. Var är världen på väg när folk tror att man genom hot, ilska, aggressivitet och fördömanden tror att man kan uppfostra respektfulla individer som kan känna sig hela och fulkomliga som vuxna.

I jul har jag sett flera hemska exempel. Värst var en person som jag aldrig förr träffat. Hon hade en treåring. Vi hälsade på i 4 timmar och hon sa inte ett snällt ord till honom på hela tiden. När han var blyg skällde hon på honom, när han satt stilla och lekte med sitt korvbröd fick han en utskällning varpå hon hotade med att fick gå och sova om han inte skärpte sig varpå hon stängde in honom i ett mörkt sovrum och vi hörde hur han stod där inne och grät. Naturligtvis skyllde hon på att han var i trotsåldern fast hans beteende inte var i närheten av trots.

Jag grät när vi åkte därifrån. Hur gör man när man möter sådana människor?

Är det så svårt att förstå (som Rosanapp skriver) att ju mer negativ och bestraffande man är dessto mer negativa och aggressiva blir barnen. Ingen annan människa skulle man behandla på det sättet och så gör man det mot de som är allra svagast och förstår minst av omvärlden. Det finns massor av bra litteratur som man kan ta tills ig om man vill lära sig tekniker i sin uppfostran och ändra sitt förhållningssätt. Men det verkar som om vissa människor inte VILL förkovra sig på detta område och sedan kommer det gamla klassiska argumentet "mina föräldrar var så här mot mig och det blev ju folk av mig också".

Jag tror inte det är någon som tycker att man ska ha ett långt resonemang om orsakssammanhang med en 1-åring men med en treåring går det mycket bra om denne är van vid att samtala och van att bli lyssnad på och har fått lära sig tålamod. Detta måste man såklart successivt träna hela tiden. Ett verbalt barn som kan uttrycka sig genom ord behöver inte hålla på att "jävlas 50% av tiden" för att få uppmärksamhet och för att förklara vad denne menar.

För att man diskuterar med sina barn och lyssnar på dem behöver det inte betyda att man ger över besluten till barnet eller att det ska ta ansvar. Man håller sig lugn, man förklarar det olämpliga i vad barnet gjort, man förklarar vad det kunnat leda till, man lyssnar på vad barnet tyckte och tänkte, man kan föreslå att barnet tex lägger tillbaka det olämpliga det dragit fram, säger förlåt om det gjort någon illa. "Jag gör inte så nå mer" brukar min 3-åring sluta med och sedan gör vi något annat. Då känner jag att jag har väglett honom på ett bestämt men positivt sätt. Vi har tillsammans resonerat till hur man ska agera. Jag förstår inte vad han skulle lära sig av att bli instängd på sitt rum.

Jag förstår det som att många verkar ha problem med turbulenta gräl och bråk med sina barn. Kanske det kommer senare för min son. Men än så länge har vi gått igenom både 2-års och 3-års trots och han är fortfarande en lugn kille som även när han vet att han har gjort dumma saker lyssnar och förstår vad jag säger.

Barn behöver gränser men hur sätter man dessa? Genom hot och verbalt våld eller genom att förklara och vägleda?

Niccan: Mycket bra och fint skrivet!

Stargirl: Är det då bättre att säga till barnet att "ta på cykelhjälmen annars får du inte spela tv-spel ikväll" än att förklara vad som kan hända om man inte använder hjälm och sedan vara överens om att det är bra att använda den.

Det illustrerar ganska bra två olika metoder/vägar man kan välja. Att hota/straffa eller resonera.

Vad lärde sig barnet i de bägge situationerna?
Kommer barnet självmant ta på sig hjälm nästa gång?
Hur kände sig barnet i de olika situationerna?
Vilken situation var mest harmonisk?
Hur kände sig föräldern i de olika situationerna?

Jag tycker att "resonera" är mer ett korrekt ord att använda. Jag tror att vad Niccan vill sätta fingret på är att man låter barnet komma till tals och att man lyssnar på det. En del föräldrar verkar tycka att ett nej är ett nej och det ska framföras till barnet genom ångvältsmetoden = att grusa allt motstånd.

Även om man använder sig av ett resonerande/förhandlande sätt betyder ju inte det att man låter barnet bestämma, mer att man styr in det på rätt spår så att det fortfarande tycker att det har fått vara med och påverka situationen. Och sedan är det så otroligt viktigt att barnet inte känner att det har tappat ansiktet som någon skrev, att det har fått gå ur en konflikt med hedern i behåll, att det inte känner att det har "förlorat" utan att båda har vunnit.

Följande situation utspelade sig här hemma för ett tag sedan:

3-årige sonen hämtar uppladdningsbara ficklampan ur laddaren. Han lyser omkring med den och sedan lyser han oss i ögonen vilket han vet att han inte får. Vi säger till honom men han lyder inte. Vi säger att vi kommer ta ifrån honom lampan om han inte slutar. Han slutar inte och vi tar lampan och ställer undan den. Gråt och skrik och han vill ha lampan tillbaka. Vi förklarar att vi ställde undan lampan för att han lyste oss i ögonen. Vi sa att vi skulle göra det och nu blev det så för att han inte gjorde som vi sa. Sonen lugnar ner sig och vi pratar om det. Sedan säger han : men jag ska bara ställa tillbaka den i laddaren.
Här skulle vi kunnat vara oresonliga föräldrar som tycker att ett nej alltid är ett nej in absurdum. Istället säger vi: ja, men då litar vi på att du ställer tillbaka den i laddaren direkt.
Vi ger honom det förtroendet och han ställer tillbaka ficklampan. Vi fick alla som vi ville - inget mer lysande och han fick ställa bort lampan på sina villkor - alla är glada och nöjda . Han har fått känna att vi har lyssnat, att hans åsikt respekteras och har därigenom fått växa som människa.