Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Jag tror att barn har bra koll på varför de inte får göra ditten eller datten för det mesta. Då kan det faktiskt upplevas nedvärderande att nån ska komma och skriva det självklara på näsan på en hela tiden. Så upplevde jag det när jag var barn iaf, hatade verkligen när vuxna skulle sätta sig på huk och titta en i ögonen och förklara som om man vore mindre intelligent. Jag säger till mina barn nej, eller gör så, och är övertygad om att de är kapabla att fråga varför när de undrar. Ibland frågar de och då förklarar jag. Känner också många föräldrar som ska förklara så himla mycket hela tiden, deras barn brukar springa iväg mitt i förklaringen. Det är inte för att de inte bryr sig det är för de redan vet. Ibland om jag känner att det inte blev riktigt glasklart så sparar jag den tanken till kvällen och så pratar vi om det i lugn och ro i samband med nattningen.

tänker specifikt på vissa människor som talar med tillgjord röst och säger näe du lilla gubben sådär ska du inte göra vet du för då kommer farbrorn att bli ledsen. Det vill du väl inte, att farbrorn ska bli ledsen va? Och så en jättelång utläggning som jag inte orkar hitta på exempel till här. Det får mig att rysa.
Men såhär är det att min son har haft en försenad talutveckling och pratade fortfarande bara med några få enstaka ord när han var 4 år och hade mycket begränsad språkförståelse så det har aldrig gått att diskutera, kanske hade jag gjort annorlunda om jag inte vart tvungen att uttrycka mig kort och tydligt. Man formas ju av situationer också så jag kan inte svara på hur jag hade gjort om jag istället haft ett barn som var väldigt verbalt.