Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Jag sällar mig nog till skaran som väljer att försvara det "pedagogiska föräldraskapet". Även om jag egentligen vänder mig emot själva begreppsanvändningen, så som den ter sig hos TS m fl, då den felaktigt ger sken av att pedagogik skulle vara en "metod" bland många andra.

I själva verket handlar ju pedagogik just om allt sådant som har med (upp-)fostran, undervisning och utbildning att göra i allmänhet. Det finns alltså egentligen inget sätt att fostra, undervisa eller utbilda som inte är "pedagogiskt" - om man nu skall hårddra det hela. Frågan är snarast VILKEN pedagogik som används, vilka värderingar och principer den baseras på, samt hur den manifesterar sig (alltså yttrar sig) på det individuella planet eller i samhället.

Jag uppfattar det som att många idag missbrukar begreppet "pedagogiskt" på ett sätt som får det att framstå som någon slags motpol till något annat sätt - vad nu det skulle vara? Min känsla är att somliga försöker förmedla ett annat "icke pedagogiskt" alternativ som mer "naturligt", "äkta", mer "mänskligt" eller "okonstlat" - ja, uppenbarligen ibland även bättre!? Men det är naivt att tro att det finns någon "naturlig" form av fostran. Människan har i alla tider själv fostrats och därefter även fostrat sina avkommor i något slags pedagogiskt sammanhang format av kulturella normer, aktuella kunskaper samt individuella värderingar och trosuppfattningar. Vad jag tror det handlar om - och som även är genuint intressant att diskutera - är följaktligen vilka normer och värderingar man själv bygger och vill bygga sitt föräldraskap på?

Om man med "pedagogisk" menar att någon tror på ömsesidig respekt, lyhördhet för individers behov och perspektiv (oavsett ålder!), dialog samt varsam vägledning - ja, då föredrar jag "pedagogisk". Om man med "pedagogisk" menar att någon tror på att som vuxen sträva efter självbehärskning och att undvika kränkande behandling av de mindre, svagare och beroende - ja, då föredrar jag "pedagogisk". Och om man med "pedagogisk" menar att någon har en väl genomtänkt och djupt förankrad filosofi kring barnafostran, baserad på medvetna värderingar och ställningstaganden - ja, även då föredrar jag "pedagogisk".

För vad är alternativet? Var och en får dra sina egna slutsatser...

peace/Niccan

Niccan

Äldre 1 Jan 16:26

#26

Självklart behöver barn - och även vuxna - lära sig känna igen och respektera gränser. För sådana finns och behövs, såväl för att skapa en möjlig samvaro mellan människor och för att tillvaron skall bli någorlunda säker för barnet själv och för andra runt omkring.

Det är nog inte själva behovet av gränssättning som är kärnfrågan, utan på vilket SÄTT man väljer att göra detta. Jag är absolut inte för något slags "konstlat föräldrarskap" baserat på en läroplan eller vissa formella regler om hur man skall prata eller bete sig mot sina barn. Tvärtom är det just i familjen den genuint mänskliga och emotionella fostran har sin plats. Där lever man så nära varandra att samvaron och samspelet kommer att forma barnets absolut innersta och omdevetna rum, och även lära det vad det innebär att vara en människa. Och inte minst vad det innebär att vara just "jaget" - självbild och självkänsla grundläggs i familjesamvaron. Därför är det så viktigt just i dessa relationer, hur barnet blir bemött och vilka lärdomar det drar därav! Och naturligtvis skiljer sig sättet åt beroende på barnets ålder, för hur man t.ex. överför respekten för olika gränser.

Jag tror dock bestämt att alla föräldrar verkligen bör fundera på vilka värderingar ens EGNA val vilar på, när det gäller förhållningssätt gentemot sina barn! Vad vill man uppnå med sina regler och vad vill man lära eller utveckla hos barnet när man bemöter det si eller så i olika situationer? Att reflektera rent pedagogiskt över sådant och så långt det går ha ett medvetet föräldrarskap, är ju inte detsamma som att man inte kan eller bör sätta gränser eller att man behöver "prata hål i barnens öron" som någon skrev.

peace/Niccan

Niccan

Äldre 1 Jan 20:48

#30

Stugmamman skrev 2010-01-01 16:25:47 följande:

Jag tror inte det är någon som tycker att man ska ha ett långt resonemang om orsakssammanhang med en 1-åring men med en treåring går det mycket bra om denne är van vid att samtala och van att bli lyssnad på och har fått lära sig tålamod. Detta måste man såklart successivt träna hela tiden. Ett verbalt barn som kan uttrycka sig genom ord behöver inte hålla på att "jävlas 50% av tiden" för att få uppmärksamhet och för att förklara vad denne menar. För att man diskuterar med sina barn och lyssnar på dem behöver det inte betyda att man ger över besluten till barnet eller att det ska ta ansvar. Man håller sig lugn, man förklarar det olämpliga i vad barnet gjort, man förklarar vad det kunnat leda till, man lyssnar på vad barnet tyckte och tänkte, man kan föreslå att barnet tex lägger tillbaka det olämpliga det dragit fram, säger förlåt om det gjort någon illa. "Jag gör inte så nå mer" brukar min 3-åring sluta med och sedan gör vi något annat. Då känner jag att jag har väglett honom på ett bestämt men positivt sätt. Vi har tillsammans resonerat till hur man ska agera. Jag förstår inte vad han skulle lära sig av att bli instängd på sitt rum. Jag förstår det som att många verkar ha problem med turbulenta gräl och bråk med sina barn. Kanske det kommer senare för min son. Men än så länge har vi gått igenom både 2-års och 3-års trots och han är fortfarande en lugn kille som även när han vet att han har gjort dumma saker lyssnar och förstår vad jag säger. Barn behöver gränser men hur sätter man dessa? Genom hot och verbalt våld eller genom att förklara och vägleda?

Klokt skrivet! Kan bara hålla med.

Jag har precis samma erfarenhet med min 4-åring. Har aldrig upplevt "trots" på det sätt som många andra beskriver, och heller aldrig känt något behov av andra konsekvenser än sådant som direkt hör till det saken gäller. Föra in honom på sitt rum eller frånta honom privilegier som inte har med saken att göra som "straff", känns både främmande och helt onödigt. Det har hittills inte funnits en konflikt eller ett oönskat beteende som inte gått att bemöta eller hantera utan sådana uppgivna påhitt, från vår sida. För det är vad det är enligt mitt sätt att se det - ett tecken på att föräldern "ger upp" ambitionen att möta sitt barn med respekt och tar till sin maktfullkomlighet istället. Och visst, det fungerar både alltför ofta och länge i många fall. Åtminstone på ytan och så länge barnet är i underläge. Men fostrar det den människa man verkligen önskar? En som känner sig räknad med, känner sitt eget värde och lär sig att tänka själv istället för att lyda? Jag tror inte det.

peace/Niccan

Niccan

Äldre 2 Jan 01:08

#32

neelliee skrev 2010-01-01 21:05:51 följande:

Man förklarar och vägleder självklart. Men man kan bli arg också. Varför måste det finnas en motsättning mellan att vara pedagogisk och att kunna bli arg? Och varför är det så fel att bli arg ibland? Ilska är ju naturligt, inte farligt i sig och barnet kommer att möta många arga människor i sitt liv. Då barnen VET att de gör fel, då blir jag arg. Annars är jag pedagogisk och tålmodig. Är utbildad pedagog och resonerar och pratar massor med mina barn. Men de kan trots det åka in på rummet ibland när de trotsar som värst eller få en skrikutsällning om de gör riktigt dumma grejer. Tycker det låter som du har en väldigt lugn kille och det beror sällan bara på uppfostran. Jag har gjort lika med mina barn och de har väldigt olika temprament. En väldigt lätt, som låter som ditt barn. Såg mig själv som supermamma, sen kom tvåan som var en helt annan liten person.

Vet att du inte svarade på mitt inlägg, men ville ändå kommentera lite.

Jag håller absolut med dig om både att barn verkligen är olika till sitt temperament (liksom föräldrar!) och att det absolut inte är något fel i att visa ilska som förälder - eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom är det nog av yttersta vikt att man som förälder bejakar alla känslor såväl hos sig själv som andra. För de är ju aldrig fel i sig.

Däremot betyder inte det att alla känsloyttringar skall bejakas eller att ens känslor får leda till vilka handlingar eller verbala uttryck som helst. Och jag tror nog att det är det som möjligen folk tycker olika kring i denna fråga. Alltså vilka känslouttryck och handlingar gentemot barnen som är lämpliga/bra/ok och inte... Och i förlängningen förstås det omvända, vad som är ok för barnet att ta till, t.ex. i sin egen affekt!

Om vi föräldrar blir "tokarga" och tappar fattningen på ett sätt som leder till ord eller handlingar som blir kränkande, kommer det att skada både relationen och barnets självkänsla. Och om vi missbrukar vårt maktövertag för att vi inte orkar/hinner reda ut den verkliga konflikten, ja då har vi också öppnat för att barnet kommer göra detsamma när han/hon får chansen senare i livet. Enstaka tillfällen gör säkert ingen skada, men satt i system som ett sätt att fostra, tror jag det är nedbrytande för alla snarare än utvecklande för någon...

T.ex. detta med "att åka in på rummet" förstår jag faktiskt inte riktigt värdet av? När är en sådan åtgärd egentligen framgångsrik på sikt, annat än som ett sätt för den vuxne att demonstrera sin slutliga makt och förstås (tillfälligt) bli av med konflikten? Ni som tycker att detta är bra och användbart, i vilka situationer använder ni det och varför känns det som det bästa alternativet i de stunder det används? (Jag är genuint nyfiken och avser inte att provocera!)

peace/Niccan

Niccan

Äldre 2 Jan 15:44

#38

Neelliee Ok, och tack för att du tog dig tid att exemplifiera.

Jag kan absolut sympatisera med tanken om allas rätt att ha det bra hemma! Förstår även att situationen i en stor familj kan skilja sig från den i en mindre, om inte annat bara av den anledningen att det är fler som interagerar med varandra och behöver få ta plats. Jag har inte heller för avsikt att på något sätt kategoriskt fördöma andras handlande eller val. Jag är ju medveten om att jag givetvis aldrig har hela perspektivtet gällande någon annans situation. Inte desto mindre tycker jag det är intressant att utbyta erfarenheter och diskutera underliggande värderingar!

Min egen son har också ett bitvis hett temperament - och inte minst en integritet och en envishet - som kan få honom att fastna i sina egna känslor på ett sätt som är jobbigt för oss alla när det händer. Främst för honom själv förstås, som än så länge många gånger behöver hjälp att komma ur det hela. Behovet av just ett "avbrott" som får känslorna att landa och ger en viss självbehärskning chansen att infinna sig igen, känner jag igen. Tendensen såg vi redan tidigt. Vi förstod att en av de viktiga uppgifter vi skulle ha i fostran av vår son var just att hjälpa honom hitta redskap för att själv hantera sitt temperament och sin envishet, så att det blir en tillgång i livet snarare än ett hinder. Vi har dock (i af hittills) medvetet valt bort alla former av "time-out"-metoder som innebär att han förpassas till isolering i sin ensamhet eller på annat sätt stigmatiseras som "boven i dramat som skall skämmas".

Vi har istället valt att i en slags ömsesidig förhandling och med ett litet steg i taget begränsa tillgången till det som konflikten gäller, vare sig det är en sak, ett beteende, en person eller ett "rum". D.v.s. gränsen hamnar aldrig längre bort än nödvändigt och vår son är hela tiden med och påverkar var den sätts - dock inte OM den sätts - genom att godta gränsdragningen eller fortsätta ett destruktivt/oönskat beteende. Med förhandling menar jag inte att vi "pratar hål i hans öron" eller håller långa argumentativa samtal. Det kan lika gärna vara ett kort "nej, jag vill inte" eller "sluta gör så" följt av ett utrymme för honom att ge sin respons. Och det är just i detta utrymme respekten ligger. En situation är inte färdigutredd för att vi bestämt det som föräldrar, utan först när vi ömsesidigt når fram till en kompromiss som fungerar för alla. Den behöver inte gillas av alla, men skall fungera med självkänslan i behåll.

Ex ur vardagen)

Vill han leka/ha uppmärksamhet när jag håller på att försöka få maten klar, och jag säger nej och förklarar att jag vill bli klar samt äta först, kanske han blir gnällig för han är trött och initiativlös efter fsk. Givetvis säger jag att jag förstår om han vill leka/är trött/hungrig o.s.v. och ger kanske även honom ngt förslag på vad han kan göra så länge. Jag avbryter dock inte det jag själv valt att göra och anser viktigt = fixa fram mat åt alla. En bra dag kan detta godtas redan nu, men en dålig kanske det resulterar i fortsatta försök att få min odelade uppmärksamhet genom ökat gnäll, som kanske till slut urartar i att han kastar iväg en leksak tvärs över köksgolvet samt skriker att jag är dum. Allt för att försöka få mig och min uppmärksamhet dit han vill. Det är nu den verkliga "förhandlingen" börjar om var gränsen skall behöva landa. Jag tar upp leksaken och lägger den där han inte når den och säger förstås argt att man inte kastar saker så där, nån kan göra illa sig eller nåt kan gå sönder. Vill sonen vara kvar i köket och leka medan jag lagar mat är det ok, men då får han sluta skrika och kasta saker. Vill han skrika får han göra det någonstans där ingen får ont i öronen och vill han kasta saker får han gå dit ingen eller något kan ta skada. Inväntar sonens respons. Många gånger räcker detta och sonen lugnar sig och är nöjd med att själv välja att lugna sig och stanna kvar i köket med mig. Gör det inte det utan fortsätter får jag förhandla vidare genom att visa vad jag menar. T.ex. kan jag lyfta ut honom utanför köket, fortfarande inom syn- och hörhåll men tillräckligt långt bort för att han skall uppfatta "avståndet" och att hans beteende inte längre får önskad effekt. När jag bestämt ställer ner honom passar jag också på att upprepa att han gärna får vara med mig i köket om han vill ha sällskap tills maten är klar, men då får han lugna ner sig först. Inväntar respons. Har det gått så här långt är sonen troligen redan mer ledsen än arg och vi kommer sannolikt överens om att försonas och kramas lite istället, varpå han åter får bekräftat av mig att han nog mest är trött och hungrig och det förstår jag verkligen. Sen får han välja om han följer med mig tillbaka till köket eller om han vill göra ngt annat på egen hand. Kanske vi tom hjälps åt med det sista för att bli klara snabbare. Oavsett har både jag och han sin heder kvar i behåll och ingen större skada är skedd.

Jag skulle ha kunnat skicka in honom på rummet när leksaken flög för sådant är verkligen inte OK här hemma, men jag vill hellre dela hans jobbiga situation än isolera honom. Barn är sällan jobbiga för att de är dumma eller vill vara besvärliga, utan för att något pågår inom dem som de inte klarar av att hantera själva, d.v.s. deras ännu omogna tankar och känslor. Det är dessa jag vill vara med att utveckla, och därför väljer jag hellre närvaron istället för frånvaron! Jag kan tillägga att det inte hör till vanligheten längre att det flyger saker i köket, det var mest tänkt som ett ex på hur vi väljer att agera.

peace/Niccan

Niccan

Äldre 17 Jan 00:19

#46

Miafia33 skrev 2010-01-04 22:16:25 följande:

Niccan: "Vill sonen vara kvar i köket och leka medan jag lagar mat är det ok, men då får han sluta skrika och kasta saker. Vill han skrika får han göra det någonstans där ingen får ont i öronen och vill han kasta saker får han gå dit ingen eller något kan ta skada. Inväntar sonens respons. Många gånger räcker detta och sonen lugnar sig och är nöjd med att själv välja att lugna sig och stanna kvar i köket med mig. Gör det inte det utan fortsätter får jag förhandla vidare genom att visa vad jag menar. T.ex. kan jag lyfta ut honom utanför köket, fortfarande inom syn- och hörhåll men tillräckligt långt bort för att han skall uppfatta "avståndet" och att hans beteende inte längre får önskad effekt. När jag bestämt ställer ner honom passar jag också på att upprepa att han gärna får vara med mig i köket om han vill ha sällskap tills maten är klar, men då får han lugna ner sig först. Inväntar respons. Har det gått så här långt är sonen troligen redan mer ledsen än arg och vi kommer sannolikt överens om att försonas och kramas lite istället, varpå han åter får bekräftat av mig att han nog mest är trött och hungrig och det förstår jag verkligen. Sen får han välja om han följer med mig tillbaka till köket eller om han vill göra ngt annat på egen hand. Kanske vi tom hjälps åt med det sista för att bli klara snabbare. Oavsett har både jag och han sin heder kvar i behåll och ingen större skada är skedd. " Det tycker jag låter mer som att du bestämmer och sätter regler, inte att du förhandlar med honom. Att förhandla som jag ser det är att barnet får vara med och bestämma.

Att vara med och bestämma eller få förhandla behöver inte enbart handla om det verbala och uttalade gemensamma besluten, enligt mitt sätt att se. Vad jag menade var att vi faktiskt visst förhandlar, och sonen är med och bestämmer, genom att han hela tiden erbjuds valmöjligheter samt möjlighet att påverka situationens utgång - istället för att jag "beordrar" honom ngt eller bestämmer helt på egen hand bara för att jag är förälder. Det var ju inte gränsens "vara eller icke vara" jag menade att vi förhandlar om. Självklart är det inte förhandlingsbart hos oss att kasta leksaker genom rummet bara för att man är trött eller arg. Däremot kan vi gemensamt bestämma var gränsen skall landa och på vilket sätt situationen skall utvecklas. Det kan förstås inte göras genom ett resonerande typ "vad tycker du, skall vi sätta en gräns här eller där, jag tycker si och du tycker så". Det vore lite absurt både utifrån åldern och en situation fylld av känslor. Men en förhandling kan ju ske på så många sätt, indirekt, i det tysta, med kroppsspråk, blickar o.s.v.

Min poäng var att barn hela tiden skall skall ges förhandlingsutrymme och en chans att nå en kompromiss "inom situationen", som även de mår bra av och kan utvecklas genom. Använder man däremot "absoluta" eller "förprogrammerade" och straffliknande konsekvenser - typ skämspall, att skicka in barnet på rummet eller tar ifrån barnet någon slags förmån som inte alls har med situationen att göra (t.ex. något helt annat den sett fram emot), ja, då anser jag att det handlar om en slags uppgiven maktutövning. Jag tror de omedvetna lärdomar ett barn drar, beroende på vald metod, är ganska olika.

Peace/Niccan

Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

INNEHÅLL