Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Ja du ts, man blir ju mörkrädd när föräldrar låter barn ta för stort ansvar och för mkt beslut. Att uppfostra sina barn har blivit ngt negativt tyvärr och det daltas och diskuteras i oändligthet i många svenska hem. Det är bedrövligt, man kan inte alltid resonera med barn och många beslut är barn för små för att ta för att dom är just barn. Sen står samma föräldrar och kliar sig i huvudet om några år och undrar varför barnet inte lyssnar och har förlorat respekten för sina föräldrar. Det är inte konstigt alls. Vi måste skilja på vuxna och barn och behandla folk därefter.

Ngt som förvånar mig är att så många föräldrar inte är konsekventa, lite tjat sen får barnen som dem vill för att föräldrarna inte orkar lyssna. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att stå fast vid det man har sagt.

Det är just de oändliga diskussionerna som jag många gånger kan tycka blir överdrivet. Många resonerar och diskuterar för mkt med sina barn. Ibland är ett nej just ett nej och man behöver inte förklara allt hela tiden för barn. Det kan leda till att barnet får svårt att ta ett nej och oftast kräver en förklaring. Jag måste se mig själv som vuxen och barn är barn. Allt prat om respekt för barnen är så självklart så det tar jag inte ens upp. Det är orden som man lindar in det i som låter så pedagogiskt och överdrivet på ngt sätt. Varför göra det svårt? Barn är barn, dem behöver vägledning och gränser. Och ibland behöver vi vuxna stå upp för att visa att vi bestämmer, det är inget negativt. Det ger barn en trygghet och många gånger handlar det om en maktkamp mellan föräldrar och barn. Då gäller det att stå på sig och att hålla fast vid sin ståndpunkt. Ett barn vet sällan sitt eget bästa, då måste vi vuxna vara där och guida och bestämma åt barnen. Att vara en bestämd förälder ses ofta som negativt tycker jag och folk verkar tro att man inte har respekt för barnet, det handlar inte om alls om det. Det handlar om att lära dem hur saker och ting fungerar i livet, hur man uppför sig med andra människor både barn och vuxna.
Om jag uppför mig illa och inte lyssnar på andra människor säger och tycker vill andra till slut inte umgås med mig. Barn måste lära sig hur man uppför sig, vad som är ok och vad som inte är ok. Det är inget negativt. Sen betyder inte det att inte känslor är tillåtna för det tycker jag är viktigt. Man får bli arg, ledsen osv. Men man det är inte ok att bete sig hur som helt ändå. Man får höja rösten och visa att man är arg även som förälder, jag tror det är viktigt att man visar barn att man får visa alla sina känslor, man får däremot sedan ta konsekvenserna av det. Om det är att bli uppskickad på rummet för att lugna sig eller att sitta stilla en stund i soffan är helt ok. Man behöver ibland vara själv för att lugna ner sig och det gäller även barn.

Intressant ämne detta. Pedagogiska föräldrar missuppfattas nog som ngn här skrev tidigare. När jag hör ngn resonera på ett väldigt pedagogiskt sätt med barn som beter sig illa, som gapar och skriker osv kan jag tänka för mig själv att ok här har vi en mamma som diskuterar och förhandlar med sitt barn när ett enkelt nej skulle räckt. Och det är kanske inte så det är alla gånger. Det jag reagerar mest över är bristen på att vara konsekvent, att så många föräldrar faktiskt inte står för vad dem säger utan ger med sig. Då kan jag bli förvånad och tänka att det är barnen som bestämmer i det hushållet, att mamma och pappa låter barnen styra och då undrar jag om de inte märker det själv eller om dem bara är trötta och inte orkar stå på sig.

Niccan: "Vill sonen vara kvar i köket och leka medan jag lagar mat är det ok, men då får han sluta skrika och kasta saker. Vill han skrika får han göra det någonstans där ingen får ont i öronen och vill han kasta saker får han gå dit ingen eller något kan ta skada. Inväntar sonens respons. Många gånger räcker detta och sonen lugnar sig och är nöjd med att själv välja att lugna sig och stanna kvar i köket med mig. Gör det inte det utan fortsätter får jag förhandla vidare genom att visa vad jag menar. T.ex. kan jag lyfta ut honom utanför köket, fortfarande inom syn- och hörhåll men tillräckligt långt bort för att han skall uppfatta "avståndet" och att hans beteende inte längre får önskad effekt. När jag bestämt ställer ner honom passar jag också på att upprepa att han gärna får vara med mig i köket om han vill ha sällskap tills maten är klar, men då får han lugna ner sig först. Inväntar respons. Har det gått så här långt är sonen troligen redan mer ledsen än arg och vi kommer sannolikt överens om att försonas och kramas lite istället, varpå han åter får bekräftat av mig att han nog mest är trött och hungrig och det förstår jag verkligen. Sen får han välja om han följer med mig tillbaka till köket eller om han vill göra ngt annat på egen hand. Kanske vi tom hjälps åt med det sista för att bli klara snabbare. Oavsett har både jag och han sin heder kvar i behåll och ingen större skada är skedd. "

Det tycker jag låter mer som att du bestämmer och sätter regler, inte att du förhandlar med honom. Att förhandla som jag ser det är att barnet får vara med och bestämma.