Meria skrev 2009-12-02 22:22:41 följande:
Men det känns som att det är en tävling över hur bra förälder man vill vara. Samma sak som de där "mitt första år"-böckerna, videofilmning, hur många kort man tar, upplevelser som bevaras i olika saker osv osv i all oändlighet. Alla med samma motivering "men tänk om barnet kommer om X år och frågar vad han/hon gjorde när..."Personligen kunde jag inte bry mig mindre om vad jag fick när jag fyllde 1. Eller vad jag fick min första jul när jag var 10 månader. Jag antar att jag dreglade mest och tuggade på papprena ändå. Hade de inget kalas förstår jag. Helt. Men det är väl bara jag (och ja, innan jag blir skjuten - vi HADE kalas för första sonen och kommer ha det för andra också).
Gällande mitt första år -böckerna så älskar min 9-åriga dotter att både titta i sin egen som i sina större bröders böcker. Hon är 13 år yngre än äldsta brodern så hon var ju inte med när dom var små. Hon tycker det är jättekul att se hur det var då.
Beträffande 1-års presenten, så ligger den med i sängen hos dottern och är fortfarnde en kär vän. En kanin som dock bytt namn under åren.
Själv har jag endast fåtal fotografier från min barndom och jag tycker det är oerhört tråkigt, för mina barn har frågat efter hur det var när jag var liten, eller hur jag såg ut. Jag ser inget fel i att förviga barnen på kort inför framtiden. Det är ju en del av barnets historia.
