Unga mödrar Danmark

Haha...håller man efter så behöver det inte ta lång tid att ha det schysst hemma. Jag kör dammsugaren minst en gång om dagen, sen disk. Sen tar man storstädning med jämna mellanrum...då behöver man liksom bara plocka undan därimellan. Men det har ju gått så långt för dessa två, att det liksom blivit tröstlöst. Det är tragiskt, det är synd om dem.

Att Hannah inte ville ha dottern fler dagar hos avlastningsfamiljen, sa hon berodde på att C hade längtat hem efter 3-4 dagar. Men vi får ju inte se allt.

Jag tyckte jag läste någonstans att beslutet var taget en vecka innan de delgav Dea och Rasmus. Tycker att de väljer en riktigt märklig tidpunkt att ge beskedet :(

Ja alltså, jag kan inte se något som egentigen indikerar ett sådant drastiskt beslut som att ta barnet så nära inpå en förlossning. Det känns inte helt ok....

Jag tycker dessutom att Rasmus agerar helt jävla fenomenalt efter de fått beskedet, och det måste väl tyda på att han iaf har något däruppe i kontoret som kan sättas i arbete. De har brister, men jag tror faktiskt inte att det är så illa ställt att de inte fattar något alls.

Man nämner att barn är ombytliga och oförutsägbara, ja...det stämmer. Men nu har vi ju faktiskt sett prov på att de inte blir helt handfallna av något så drastiskt som det besked man gav något dygn innan förlossning. Jag anser att man bör ta sig tid att se hur de faktiskt agerar och interagerar med ett barn.

Jo, även om det inte var upp till kraven...men sådant går också att jobba på. Som sagt, han agerade helt rationellt efter beskedet, vilket borde innebära att han faktiskt har ett förnuft. Jag kan säga att jag inte är så säker på att jag hade kunnat vara så "klar" efter ett sånt besked, jag hade nog kunnat bli tossig och fatta en del knasiga beslut i min sorg.

Det jag menar är att han visat reaktion på en krissituation, och den var inte på något sätt fel. Så vad är det då som egentligen säger, att han skulle vara helt handfallen med ett barn? Med stöd, en tid på föräldrahem...för att utreda ordentligt. Det är en annan situation när barnet väl kommit, mot innan. Barnet kan vara det som får dem att förstå, och se VAD allt arbete är för.

Han har ju gått i skolor, som riktat sig till människor med någon form av begåvningshandikapp. Jag tror dock inte att det är oöverkomligt stort så att säga, mer att han kanske har lite längre startsträcka än "normalt". Han tillhör nog den gruppen, som har ett hyfsat lindrigt handikapp isf.

Det verkade ju som att hon hade haft kontakt med läkaren innan, eftersom hon lät så "tjenis" med honom när hon kallade honom vid namn. Det kan hända att detta med andningsproblematiken har kollats upp tidigare, men att det inte framgår av programet. Som det lät så har han haft det stadigt ett tag, så jag misstänker att barnsköterskorna säkerligen har varit med om det te x.

Sanning med modifikation. Ett barn måste få se och uppleva alla känslor. Sen får man ju inte skrika och bete sig hur som helst. Men det kan bli riktigt fel om de aldrig får se sina föräldrar arga eller ledsna. Det är känslor precis på samma vis som glädje. Det man får vara noga med är att ta bort all skuld från barnet.

Zigne: Det var därför jag skrev "med modifikation" ;). Plus att man måste vara tydlig med att det aldrig är barnets fel. Min son kan bli bekymrad om jag varit ledsen, men jag förklarar för honom att det inte är hans fel och att han gör mig glad. Har jag varit arg på honom så pratar vi alltid om det, har jag varit arg på någon annan så förklaras det också. Man kan ju inte stänga av känsloregistret för att man har barn, och ska inte heller. De måste ju få uppleva och konfronteras med känslorna om de ska ha chansen att lära sig hantera dem. Sen behöver man väl inte bli hysterisk och smälla i dörrar^^

Ja nog finns det många av den sorten, tyvärr. Det är ju liksom grunden i ett föräldraskap, att kunna se allt ur barnets perspektiv. Kan man inte det, så behöver man stöd. Även om det säkert rinner över för alla någon gång i livet, vi är ju inte maskiner.