Jag är lärare och kan inte heller minnas att jag hörde så mycket som en enda stavelse om adopterade barn och ungdomar på lärarhögskolan. Däremot har jag haft turen att i mitt arbete träffa på både en rektor och en speciallärare som i sig var vandrande fortbildningar i ämnet. Rektorn hade flera barn, varav två adopterade (om jag minns rätt) och han var väldigt mån om att just barn med den bakgrunden skulle få sina särskilda behov tillgodosedda. Vid några konferenser höll han små föreläsningar för oss lärare om vad adopterade kan ha varit med om i sin tidiga barndom och hur det kan påverka dem senare i livet. Detta var innan jag visste att jag själv en dag skulle bli mamma genom adoption, men det var ändå väldigt intressant.
Specialläraren hade själv enbart adopterade barn och ett av hennes barn hade haft det svårt i skolan har jag för mig. Det fick henne intresserad av vad adoptionsbakgrunden kan betyda för ett barns möjligheter att ta till sig kunskap i skolan. Hon var nog den första som gjorde mig uppmärksam på att det finns en del adopterade som har svårigheter med språket även om de kom till Sverige som mycket små. För några år sedan slutade hon tyvärr hos oss, men fördelen är att hon började arbeta på en lärarhögskola, så jag antar att lärarstudenterna där får veta lite mer idag. Hon har även skrivit en uppsats om adopterade barns skolsvårigheter, mest inriktad på problem med matematik. Om du vill kan jag hjälpa dig att få tag på den och kanske också förmedla en kontakt om det känns relevant.
Som förälder till ett adopterat barn känner jag att jag haft en väldig tur med förskolan. Den förskola vår dotter gick i var fantastisk. Personalen på hennes avdelning hade tydligen inte haft adopterade barn förut (alla utom en var rätt nya), men det löste de genom att ställa många frågor till oss, be oss berätta det vi tyckte var viktigt och vår dotterns egen "ansvarsfröken" köpte boken av Dan och Lotta Höijer så snart hon fick reda på att den fanns. De var också mycket mottagliga för de råd vi fick när vi tog hjälp av BUP med vår dotter och "ansvarsfröken" följde till och med med och träffade vår dotters psykolog en gång.
Numera går vår dotter i förskoleklass. Hennes lärare kom till extra möte med mig och förskolefröken innan det var dags att börja och verkade vilja veta en del i alla fall. Dock är skolan inte alls lika lyhörd som förskolan var. Både vi och förskolan sa exempelvis flera gånger att vår dotter behöver tid på sig att bli trygg med nya vuxna. Hon har egentligen ett humör som är något i hästväg, men känner hon sig otrygg vågar hon inte visa det. På förskolan tog det nästan ett år innan hon var riktigt arg. Det här sitter sannolikt i från barnhemstiden, då det gällde att vara gladast, sötast och charmigast för att få de vuxnas uppmärksamhet. Detta var vår dotter så bra på att hon var favoriten bland flera i personalen på sin barnhemsavdelning.
Både vi och förskolan har försökt förklara för skolan. Skolan har ju också själva sett hur vår dotter kan klara en hel dag utan något som ens påminner om ett utbrott, men så, när jag eller min man kommer, brister det. Då behöver hon inte längre hålla skenet uppe, utan blir tvärarg och vrålar, skriker och sparkar för minsta bagatell, för att sedan snart sjunka ihop som trasig ballong och bara gråta. Hon är helt enkelt fullkomligt tömd på energi efter att ha gått på helspänn en hel dag. Tyvärr förstår inte skolan det här. De tycks tro att de på något sätt klarar vår dotter bättre än vi gör, eftersom hon inte beter sig så med dem. De gör ibland situationen ännu värre, genom att gå in och försöka "medla" mellan dottern och mig. Det kan göra att hon tillfälligt lugnar ned sig lite, men det blir etter värre och tar längre tid när hon sedan släpper på känslorna igen, så snart hennes lärare är utom synhåll. Jag har försökt förklara att vi har fått professionell hjälp kring detta och att jag vill sköta det på vårt (=psykologens) sätt, men det verkar inte riktigt gå in.
De har inte heller någon större förståelse för att vår dotter behöver få ha samma trygga vuxna omkring sig. Vi bad särskilt om att hon skulle få komma till en så stabil personalkonstellation som möjligt, för att slippa onödiga separationer. Det blev två förskoleklasser på den skolan och vår dotter hamnade i en klass där läraren var gravid (vilket vi fick reda på några veckor in på terminen) och "fritidsledaren" visade sig vara en gymnasielärare som i ren desperation hoppat på detta arbete när inget annat fanns att söka. "Fritidsledaren" slutade efter halva terminen. Hon hittade ett jobb som bättre motsvarade hennes utbildning. Sedan dess har de haft en vikarie som byts ut igen efter jul, samtidigt som läraren går på mamma-ledighet. I den andra förskoleklassen är det lugnt. Läraren och fritidsledaren där är ett gammalt radarpar som jobbat länge ihop på den här skolan och inte verkar ha planer på vare sig fler barn eller nya jobb. Tyvärr var det redan för sent när vi upptäckte detta.
