Slagit ditt barn?

Aldrig. Har inte varit i närheten.

Nej, och jag har nog aldrig varit i närheten även om det ibland har känts så.

Nej, aldrig ens varit nära att göra det.

Skulle vara någon av tonåringarna i så fall, som jag känt för att hugga huvudet av någon enstaka gång. Men nej, annars har jag aldrig varit nära.

Jag anser nog att jag varit nära några gånger. Dock tror jag att det ska rätt mycket till för att ta det där allra sista steget och verkligen _göra_ det. Det verkar som om någon sorts instinkt slår till och gör att man automatiskt backar ett steg när man känner att det håller på att koka över.

Jag har knuffat omkull min dotter en gång. Jag hade hennes lillebror, då ett par månader och knappt storlek som en normal nyfödd (han är för tidigt född), liggandes på sängen för påklädning. Medan jag sträcker mig efter något babyplagg börjar dottern hoppa i sängen (vilket hon förstås inte fick, men en treåring har ju inte världens bästa impulskontroll) och är just på väg att landa på sin bror när jag inser vad som händer. Det enda jag kunde göra var att knuffa undan henne. Hon ramlade och var väldigt ledsen och kränkt, även om hon inte slog sig på den mjuka sängen.

Jag röstade på "Nej men varit nära". De var en gång när jag skulle klä på min 2,5-åring ytterkläderna. Jag stod bakom honom och liksom böjd över honom för att knäppa jackan. Då lutar han sig bakåt och biter mig i bröstet. Han får ett rejält tag och biter så att det går hål. Det kändes som att jag blev stucken med en kniv. Min reflex blev att jag liksom ville slå till men jag lyckades hejda handen. Så man kanske inte skulle kalla detta att "tappa fattningen" utan mer att jag reagerade reflexmässigt, men det kändes ändå som att jag var väldigt nära att slå mitt barn. (Men jag skulle inte betrakta denna händelse som att man "misslyckats totalt med sin föräldraroll", som någon skrev.)

Nej, men varit nära.

Nej, men det har varit nära. Frågan är hur nära det egentligen varit, tror det ska mycket till innan man går över den gränsen

Nej, men i vissa situationer känns det som man har lust, t.ex när 4-åringen lipar åt mig. Då brukar jag tänka tanken att jag bra gärna skulle vilja smätta till tungan. Fast så gör man inte.

Däremot kan jag säga rätt dumma saker ibland. Det skäms jag för. Dock är det lite av jargongen vi har här hemma och vi kan säga rätt fula saker åt varann och skratta åt det.

Nej aldrig!
Däremot kan man ju ibland bli såååå arg på de där sötnosarna så man inte vet vart man ska ta vägen, men nä aldrig slagit eller gjort nåt liknande.
MEN däremot förstår jag de som inte har gränsen (som mår psykiskt dåligt eller har någon psykisk sjukdom där de har svårt att kontrollera humöret) att de kan slå sina barn.
ABSOLUT INTE sagt att det är rätt, det är ALDRIG rätt, men det jag menar är att man ibland blir så arg o så frustrerad så hade man inte haft den absoluta NOLLGRÄNSEN gällande slag så hade man nog lappat till dem både en o två gånger, speciellt i trotsåldern :-S

Jag tror egentligen innerst inne att många föräldrar, inklusive mig själv har varit så frustrerade och kanske rent utav arg/förbannad/ledsen på sitt barn oavsett ålder på barnet, att som förälder har man då varit nära att ge barnet en form av smäll. Men man går inte hela vägen.

Jag menar att många gånger kanske man är helt uppåt väggarna frustrerad över sitt barns "hemska" betende och vill då göra ett slag i rumpan, så att säga. Man tar upp handen, men mer än så gör man inte.

Jag själv skulle aldrig vilja slå min dotter på något sätt, men jag kan erkänna att jag har varit nära. Hon bet mig riktigt hårt i benet (av alla ställen) jag blev förvånad, arg, ledsen över hennes sätt. Så min hand åkte upp, men mer än så blev det inte, för hon märkte på mig hur ledsen/arg jag var över hennes sätt. Sen fick jag en bamsekram av min dotter.

Att vara nära till slag, behöver absolut inte betyda att man fullbordar det hela. Men att markera med handen att något är fel/dumt är helt okej, men absolut inte att fullborda ett slag eller dylikt

Nej aldrig ens varit i närheten.

ALDRIG!

Nej, men nära. Inte så att jag lyft handen, men jag har verkligen velat, för att jag själv skulle bli av med ilskan. (Så känner jag iofs mot min man också ibland!) Men jag har inte slagit och kommer inte att göra det - självklart inte. Men inte visste jag att man kunde bli SÅ arg innan jag fick barn.

Nej, aldrig.
Däremot har det hänt en gång, när min son haft en av sina perioder med många, långa och utbrott-from-hell, att jag kände att jag VILLE slå till. Det var fruktansvärt och jag fullkomligt bröt ihop när jag kände det. Det var så hemskt att känna hur jag ville slå till den jag älskar mest i världen.

Nej men det har varit nära.
I 6,5 år har det varit en kamp mot mig själv. Och det kommer att förbli en kamp så länge jag har barn. Det sociala arvet är en tung börda att bära, men det går att bryta det. Jag har hitills lyckats göra det i 6,5 år och jag hoppas klara det helt. Jag har mina strategier. Framförallt att gå undan när frustrationen blir för stor. Jag litar inte på mig själv.

NEJ och har aldrig ens varit i närheten av att göra det.

hoppas på att jag inte kommer tappa fattningen när bebben kommer ut -En utvilad mamma är en bra mamma *skrattar* Så jag ska använda systrar och familj till barnvakt så jag kan vara go och glad! -Nej det var skämt, vill ju ha min bebbe Även om den skriker...