När blev du senast eller värst kränkt i din roll som förälder?
Jag minns inte om jag någonsin blivit det nu såhär...
Men tex dagis kan ju kläcka ur sig saker som man mår dåligt över huuur länge som helst. Eller en vän? Förälder?
Tell us ;oP
Har aldrig hänt. Kränkningar tycker jag är betydligt värre än att få kritik om min föräldraroll.
Aldrig. Har nog inte fått någon negativ kritik heller vad jag kan minnas (goda råd räknas inte, och eventuellt annat har jag väl låtit rinna av direkt och därefter förträngt).
Aldrig hänt vad jag kan minnas.
Jag kände mig kränkt häromdagen när jag hade sagt till min 2½-åring femtioelva gånger att stå still, vi var på familjegympan och de andra två klädde om fortfarande. Har man trebarn på 5, 4 och 2½ år så har man mycket om sig.
När så lillkillen drog iväg för femtiotolfte gången så röt jag ALFRED genom tänderna och då var det en mormor/farmor som hysjade åt mig. Jag blev så paff att jag bara kom på att säga att "om du inte har sett hela scenariot så ska du enbart hålla truten. Eller så kan du hjälpa mig istället...."
Mitt ex syster ringde upp mig en gång för att bl a säga att jag inte hade det som krävs för att klara av att ta hand om och uppfostra ett barn. Mycket lägligt samtal då jag och hennes bror låg i vårdnadstvist + att jag och hon aldrig haft nån direkt relation eller umgåtts. Något kränkt och jävligt förbannad blev jag!
Var nog på bb där de tvingade en att amma till varje pris och såg ner på en som om man vore en dålig förälder för att man inte ville/kunde amma. På bb vill man ha stöttning och känna trygghet, men så var det inte.
Mmm kan inte minns någon har sagt negativt om min mammaroll eller min mans roll som pappa.
Vi fick masssssor med berömda, delvis för att vi orkar skaffa en till barn (4e barn), och att äldsta (snart 4 mån) är mycket lik mig som när jag var liten... VILD men busigt! sonen (snart 2,5 år) är mycket mycket bestämt och är mycket mycket envis! och yngsta som är bara 10 mån och är en mycket mycket glad tjej som sprider gläjde till höger och vänster.
Det är mest därför vi fick berömda.
Men nåt som säger negativa till oss har vi inte fått tror jag.
Men kanske någon pratar skit bakom våra rygg??? jo kanske det men vi behöver inte veta...
Aldrig. Folk har sagt kränkande saker, t ex saker som underkänner min och minsons relation för att han är adopterad, men jag har inte känt att jag blivit kränkt av det som person. Det har varit för dumt helt enkelt.
Jennie med ie skrev 2009-12-13 23:33:07 följande:
Vet inte om jag blivit kränkt av det direkt, men jag har en vän med äldre barn som ofta talar om för mig hur jag ska göra (och hur mitt barn inte bör göra). Ofta kan hon också vara bekymrad över saker som jag VET att hennes barn gjorde precis lika dant... jag kommer ihåg det men hon har glömt. LITE kränkt kan jag känna mig då. Speciellt när det är saker som hon ältat i timmar med mig när det gällde hennes barn, men som inte borde vara några problem för mig nu...
Sedan talar hon ofta och gärna om att man inte är en RIKTIG familj förän man får sitt andra barn. Hon fick själv sitt andra då ettan var sex år - efter att ha försökt länge, så hon borde ju inse både att man är en familj fast man "bara" har en treåring och att barn inte alltid kommer på beställning... men, men, jag undviker henne lite istället vilket är synd eftersom hon annars är trevlig (men inte så bra på att känna in andra 
)
När min svärmor i somras påstod att jag lät mina barn växa upp på bullar.
En mamma på tåget mellan Mellerud och Göteborg kläckte ur sig en så korkad kommentar.
Min son har svår ADHD och autism. Vi hade vart hos mina svärföäldrar och den resan var otroligt påfrestande. Min son satt på tåget hem och kastade saker på de andra resenärerna. Även om han har funktionshinder innebär inte det att han får göra så. Jag sa till honom att så där gör man inte och trött efter resan och trött på att försöka få honom lugn på tåget för att inte besvära de andra så låter man tillslut ganska irriterad på sitt barn.
När vi skulle gå av kommer en tjej fram till mig och säger: tänk om du nån gång kunde se det positiva i din son.
Jag blev så ställd att jag blev helt tyst. Och när hon gått höll jag på att flyga i luften. Vad fan vet hon liksom??
Det är en av de få gångerna jag blivit kränkt i min föräldraroll. Jag får annars mest beröm av barnpsykologer, sonens lärare, skolans rektor mm för att jag är en engagerande förälder som bryr mig om min son och att jag har mycket ork och tålamod trots vår livssituation.