Upphävd umgängesrätten ??????

Varför ska man behöva stå ut- när barnen blir lidande. Vem har rätt till sitt barn egentligen?

Som förälder har jag en skyldighet att skydda mitt barn, se till mitt barns välbefinnande med mera med mera.

Varför ska man inte som kvinna kunna säga att nog är nog?

 Att acceptera och ta skit- att tassa på tårna och må dåligt. Att säga nej är ingen idé så jag blir apatisk, matvägrar gråter mig igenom umgängen som inte fungerar då pappa blir arg, skriker eller bara glömmer bort mej. . .

Hur ser barnet på sej själv- på sin omgivning. Hur blir förtroendet gentemot den förälder som är den "riktiga" föräldern. Pappers pappor kallar jag dem. De som på papper är fäder men som i verkligheten uppvisar så stora brister att det är anmälningsbart.

Hur blir förtroendet överhuvudtaget gentemot vuxen världen och vilka konsekvenser får det för mej som barn , men även som vuxen, när ingen lyssnar på mej. . .? 

När mina rättigheter blandas samman med min just då bristande förälders rätt. 

Barn är ingen rättighet - det är en skyldighet.

Om bara för att man fått barn med en idiot så behöver man inte acceptera det- även om vissa påstår det!

Vi kvinnor måste våga stå på oss mer, vilket är väldigt svårt då vi motarbetas av samhället i både stort och smått.

Sunt förnuft borde finnas även inom lagstiftande instanser.

Att se sej blind på lagtext i alla avseenden är inte gångbart med den verklighet vi lever i. . . .

Den har ändrats minimalt. Jag och min dotters pappa kan inte prata med varandra, har testat samarbetssamtal som fick avbrytas direkt, medling och han har misshandlat mig. Ändå får jag inte enskild vårdnad. För våra samarbetssvårigheter är inte tillräckligt svåra. Trots att jag inte lyckades få pass på flera år, att han vägrar skriva på papper från dagis och att han vägrade skriva på papper på var hon var skriven så skatteverket fick besluta om detta. Allt för att jävlas.