Min pappa finns inte mer

Hej..jag ryser när jag läser era inlägg
först NU när man är i situationen själv så kan man förstå. Miste min mamma nu i November månad.. också på sjukhus efter komplikationer vid en tarmop...
saknaden är obeskrivlig! Jag tillåter mej inte att tänka på det mellan varven.. jag orkar helt enkelt inte. Hela tiden tänker jag sen sen sen... jag ska tänka på det sen, inte just nu.

Vi planerar barn jag o min sambo, försökt i 1,5 år och mamma visste om det. Känslan och tanken är så fruktansvärt jobbig.. Vi hade precis påbörjat utredning och vi var alla förväntansfulla!.. bland det sista mamma sa innan hon fick åka in på sjukhuset var - du ringer mej först av alla och berättar om det skulle ta sej!..
Nu får hon aldrig uppleva några barnbarn *snyft*

Glädjs över din fina dotter och försök att ta er igenom julen så gott det går. Det nalkas en jobbig tid för oss alla som mist någon nära anhörig i år.. de gångna åren som passerat också för den delen!.. Vem säger att man måste fira om man inte orkar? trots att jag vet att våra föräldrar aldrig skulle vilja att vi slutade leva.. bara för att vi inte längre kan känna på/ se dem längre..
Jag åker hem till mina syskon och min far och träffar dem över jul.. mammas grav har vi smyckat fint med en liten gran som vi satt glitter och julkulor på =) Där vilar hon nu tillsammans med sina föräldrar, fast jag tror dem finns kvar bland oss ändå och det hjälper mej en hel del..

Jag saknar henne så...

Ta hand om er själva och varandra..