Anonym (lessen) skrev 2009-12-22 22:42:01 följande:
Tack så mycket för alla era fina inlägg...Det är verkligen som en bergodalbana, det går upp å ner hela tiden, han finns i mina tankar vareviga sekund och ser honom framför mig hela tiden......han fick hjärnblödningen på torsdag kväll och efter att vi fick prata med hans läkare i fredags då han i stort sett konstatera att det inte fans mkt att göra så ställde jag redan in mig på då vad som skulle ske, lördag fick han ytterligare en blödning å då var det kört, dom fick inte stänga av respiratorn förrän all hjärnaktivitet va borta så igår den 21/12-09 dödsförklarades min pappa.....Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vet inte hur jag ska tänka, jag orkar inte äta, orkar knappt ta hand om min dotter, jag vet att min pappa skulle säga : nu ger du dig ( mitt namn ) ..... Han skulle inte vilja att nån mådde dåligt, men det är svårt.....å jag är så fruktansvärt mörkrädd och nu efter detta blev det värre, min sambo är ledig nu i nästan två veckor men jag vet att jag inte klarar va ensam efter det, han sover borta på veckorna å kommer hem varje torsdag, kommer inte klara det
Förstår dig helt!
När min son gick bort så kunde jag vara jätte glad och sedan bara rann tårarna.
Jag visste inte vad jag skulle säga, vem jag skulle prata med, hur jag skulle vara!
Det var världens berg och dal bana!
Min pojkvän var lika ledsen som jag, min mamma bara grät och grät av sorg för mig eller vad man ska säga. Hade 3 missfall innan det.
