Skulle du samtycka till gynundersökning av läkarstudenter under narkos?

Därför att det känns som att svaret på frågan måste bli ja. Att man är självisk om man säger nej.

Dvs att rättigheterna ska vara där men ingen ska nyttja dem

Det kan jag hålla med om. Även om jag tror benhårt på rätten att alltid själv få bestämma över sin egen kropp så kan även jag tycka att de som bara inte vill utan nån särskild anledning kanske borde tänka om

Det är synd att det skrivna ordet är så statiskt. Jag menar inte att man ska väcka patienterna och fråga om de vill ha panodilen.

Jag diskuterar inte enbart utifrån mina egna erfarenheter, jag använder dem som exempel vilket kanske är mindre bra.

Det jag pratar om är när man tex sätter in en ny medicin. Att inte ha diskuterat igenom detta ordentligt med patienten är fel. Att bara komma in och säga här är dina mediciner och inte informera att läkaren lagt till fler tabletter och varför de lagts till är fel.

Ja, jag är mycket kritisk till sjukvården i mångt och mycket. Tyvärr hinner man uppleva mycket negativt på 25år. Men jag vet också att det _finns_ fantastisk personal som bryr sig och gör allt för att patienterna verkligen ska må bra (dvs de ska inte bara behandlas med mediciner utan de behöver omvårdnad likväl som vård).

Jag blir också arg när andra försöker få det till (som jag upplever det) att sjukvården inte begår stora misstag och inte gör etiska missbedömningar.

Svärfar som jag nämnde innan, hamnade till sist på kristianstands lasarett där han behandlades för infektion i hjärtat (eller hjärtklaffen, jag har förträngt vilket det var). Han blev helt plötsligt sämre och de sövde ner honom och skickade honom till Lund där kardiologen konstaterade att han inte alls hade en infektion i hjärtat men att alla andra organ höll på att lägga av.

De räknade med att han skulle leva högst en dag till och trots detta ville de söva honom igen och skicka tillbaka honom med läkare och narkos-ssk i ambulans till kristianstand. Så behandlar man inte döende människor.

Nu blev han kvar eftersom min man slog näven i bordet och svärfars dotter kunde då komma till sjukhuset och bli där då lund hade ett boende för närstående.

Ja, jag menar att du begår ett fel om du inte, åtminstonde, frågar en anhörig.

Jag menar att ändamålet inte helgar medlen.

På förekommen anledning (så att ni kan släppa detta och återgå till sakfrågan):

Som jag skrev innan så utgår jag faktiskt inte enbart från min egen situation, det vore ganska fjuttigt underlag i en diskussion.

Jag utgår från böcker jag läst, undersökningar, sajter, olika individers berättelser, tv-program. Dvs jag samlar information precis som inför alla diskussioner om olika ämnen.

Dock vill jag säga detta: just det att de flesta patienter inte vill veta och inte bryr sig ställer till det för de som vill veta och bryr sig för det kommer som en överraskning för mången vårdpersonal och långt ifrån alla klarar av att förklara och berätta och med den tidsbrist som alla arbetar med/under idag blir det ett ännu större problem (när ska de 5-15 minuterna tas för att sitta med de patienter som vill veta?)

Misstag kommer att ske så länge det är människor vi pratar om, självklart. Men många av dem kan elimineras.

När något går snett ska en avdelning undersöka vad som gått snett och hur man ska förhindra det i framtiden. Man ska även överväga om man behöver gå vidare till andra instanser. Inte många avdelningar lever upp till detta. Kanske pga bristande rutiner, att människor inte vill erkänna sina misstag, kanske pga tidsbrist.

Mycket av den medicinska vården går till spillo om omvårdnaden inte är bra. Kropp och psyke går inte att skilja åt.

Intressant att du (bridezilla) upplever att du bara hör negativa saker, jag upplever det precis tvärtom och då blir jag rabiat och drar fram allt möjligt negativt

Jag har ingen fullständig lösning på detta. Att ge medicin utan att patienten gett sitt godkännande är fel enligt lag och om man vill medicinera ändå så krävs att man ansöker enligt gällande lagförfarande.

Jag inser också att det där inte skulle fungera och att människor skulle dö men jag tycker trots det att det är en viktiga fråga att diskutera. Att tvångsmedicinering inte alltid innebär medicinering med våld eller att patienten vårdas med stöd av lagen.

Fast läkare frågar även om de inte frågar. Som när det gäller återupplivning och livsuppehållande åtgärder.

Även om man agerar i patientens intresse innebär det alltid att man agerar rätt? Man kan ge lugnande åt en patient som ska göra en undersökning eller behandlas så att undersökningen/behandlingen kan genomföras och patienten kan antingen bli glad över att det gjordes eller så kan patienten må dåligt över att beslut fattades över huvudet på dem (och nej, denna gången är det inte ett personligt exempel utan ett påhittat )

Vad menar du? Exakt när skulle det bli omöjligt?

Har du några bevis för att det är "pratandet" som gjort att läkarna behandlar färre patienter  per timme idag än förr? (jag är genuint intresserad så ta det inte som en arg mening eller nåt)

Är för trött för att skriva särskilt mycket nu men det är skönt att läsa att ni som skriver här i alla fall är villiga att dela med er av information och att ni ser patienterna som kompetenta

(och jag håller med om att det nog inte är tant agda på 90 som vill diskutera alla behandlingar och deras för o nackdelar)

sov gott