Jalapeno, jag har inga problem med att förstå läkarna ser underlivet på samma sätt som ett öra och det är just det som jag anser är ett problem inom vården.
Patienten slutar vara människa och blir ett objekt som ska undersökas. Jag förstår att man i vissa lägen måste distansiera sig själv (som vid kirurgi) men man får aldrig glömma att behandla patienter som människor med tankar, känslor och egenvärde.
Jag förstår att det irriterade dig men jag antar att du också förstår varför kvinnan irriterade sig.
Som patient är man i en väldigt utsatt situation och det är nog inte många som känner sig verkligt trygga på ett sjukhus. (trygga som i hur man känner sig med sina föräldrar, livsparter osv)
Jag förstår att det inte är trevligt att dömas för vad andra gjort men så är ju livet. Vi drar lärdomar och får erfarenheter baserat på det vi är med om och det går ju inte att plocka bort ur jaget.
Oavsett hur negativ jag än låter här (och är, upprepade felbehandlingar tenderar att göra en person kritisk) så ger jag faktiskt all ny personal som jag stöter på en chans. Naturligtvis inte en helt objektiv chans för, som jag skrev, vi är summan av våra erfarenheter, men så mycket som jag bara kan (och jag arbetar på att bli bättre på det)
Gott nytt år 
Jag tror att de flesta som argumenterar här och arbetar inom vården bryr sig om patienten och "bagaget" och därmed kanske det är svårare att greppa det dåliga bemötande som många pratar om.
Fast ni ser ju inte hur de beter sig på mottagningen, när de träffar patienterna själv.
Ja, ni har en uppfattning och "vi andra" en annan. Tyvärr har jag mötts av otrevlig personal för ofta för att tro på enbart dåliga dagar (och nej, det är inte jag som beter konstigt och därmed hjälper till att skapa en negativ situation, tyvärr - för då hade jag kunnat ändra på det)
Då måtte jag haft världens otur för tyvärr är det nästan majoriteten av all vårdpersonal som jag haft kontakt med varit mindre bra eller rent ut sagt dålig (och då pratar jag inte bara om tillfällen då det gällt mig själv)
Det har dock blivit värre ju mindre tid och pengar som politikerna avsätter till sjukvården.
Attityden idag är att det är ett jobb som alla andra och det tror jag bidrar till att många har en negativ uppfattning för det är inte ett jobb som alla andra, alla är inte lämpade för att jobba med omhändertagande (dvs vård). Jag har dock ingen lösning på det för om vi skulle återgå till att bara de som känner sig "kallade" skulle arbeta inom vården så skulle bara en bråkdel av befolkningen få vård.
Jag har crohns, är op:ad flera gånger. Och felbehandlad flera gånger.
Jag ser den personal som är bra, jag har också varit med om att flera ssk och annan personal kämpat för att jag ska få rätt vård av läkare som inte riktigt brytt sig.
Jag är fullt medveten om att det finns bra personal och det har jag också skrivit om men det är som om alla vill tro att svensk sjukvård fortfarande är världsbäst och fungerar optimalt och så är det inte längre. Ingen tycks vilja se det negativa och jag är inte rädd för att ge det negativa en röst och låta andra förstå att vården inte är så bra som den en gång varit.
Stinky, oavsett vad jag säger så kommer du att tro att det är min attityd som är problemet och jag tänker inte lägga ner någon avsevärd tid för att försöka få dig att tro annorlunda. Annan vårdpersonal som varit med vid en del av de tillfällen som varit negativa har bekräftat att mitt beteende inte varit det som skapade ett negativt vårdtillfälle/dåligt bemötande/kränkning/felbehandling eller om man så vill uttrycka sig - det har inte varit mitt fel.
Jag valde att inte anmäla efter mycket kval. Trots att jag lever med konsekvenserna (fysiskt menar jag då) så ville jag inte gräva ner mig i det så som det krävs för att anmäla och sedan diskutera ersättning.
Jag hade inget emot läkaren, han var mycket trevlig både före och efter, han bad uppriktigt om ursäkt. Det enda som stör mig är att två av felbehandlingarna skedde på samma avdelning (med några år imellan) och de anmälde itne sig själva, de gjorde inte ens egen utredning på avdelningen (vilket de ska för att se var bristerna är och därmed kunna förbättra arbetet och patientsäkerheten)
Svärfar (medan han levde) ville inte anmäla, han menade att det var ett ärligt misstag (vi höll inte med och i längden bidrog felbehandlingen till att han dog i förtid endast 63år gammal). Vi försökte hjälpa honom när han levde men efteråt har vi gjort vårt bästa för att släppa vad som hände för inget gott kommer av att förbli i sorgen (det går inte att undvika att bli kvar i den akuta sorgen så länge man processar eller anmäler osv)
Ska kanske tillägga att en del personer (från sjukvården) var beredda att hjälpa med ansökan till hsan (o allt sånt där) men jag orkade som sagt inte (antar att det var en sak att hjälpa till utanför själva avdelningen och en annan att själva dra i det, för som sagt ingen på avdelningen gjorde något ifråga om anmälningar, inte ens läkarna som satt framför mig och erkände felbehandling)
När började man med särskilda möten inför operation? Och vilken typ av operationer gäller det?
Tack för svaret. Var mest nyfiken då jag inte hört talas om det (men så är det iofs 9 år sen jag genomgick en större planerad op).
Det låter i varje fall mycket positivt