Gick jag för långt?

SaraBjörndahl skrev 2009-12-31 10:25:45 följande:

De måste finnas en gräns för hur man får bete sig å inte... jag hade gjort samma sak för att visa att han gjorde va fel, din fru ska inte lägga sig i de fören du har släppt ut han och kanske gett han en kram eller vad du nu gjorde! Så får ni prata om de efteråt! så anser jag de! Jag har två tjejer på 13 månader och när dom är olidliga så lägger jag dom i sängen, sen när jag tar upp dom igen så e de som vanligt, men att jag markerar att man inte kan hålla på så... och jag vet att folk inte tycker att man kan säga till så små barn men de kan man.....! Man kan inte låta barnen styra föräldrarna!

Det handlar inte om att låta barnen styra, det handlar om att välja hur man guidar sitt barn fram till ett socialt acceptabelt beteende. Att syssla med rena bestraffningar hör sannerligen inte till de bättre sätten, tyder bara på dålig fantasi och inlevelseförmåga hos föräldern och personligen hade jag känt mig otroligt misslyckad i den situationen om jag agerat så.

Hervor 1

Äldre 31 Dec 10:42

#40

TS, jag tycker absolut att du gick lite för långt. Att "mota olle i grind" är det allra bästa men det är givetvis inte alltid man hinner med i små barns emotinella svängar
Går det inte att ta bort saken som han exempelvis kastar så ta bort din son från hela situationen. Att ta in honom på rummet behöver inte vara en dum idé men lämna honom inte ensam där. Jag tycker att det vore bättre att vara tillsammans med honom på rummet och hjälpa honom att lugna sig.
Min övertygelse är att små barn inte skall behöva hantera starka känslor ensamma, det skall finnas en vuxen närvaro och hur passiv eller aktiv du som förälder kan vara i de situationerna beror på sammanhanget och ditt barns behov just då.

Hervor 1

Äldre 1 Jan 19:40

#53

lingonben skrev 2010-01-01 19:27:56 följande:

Jag tycker du gjorde helt rätt, ungen är också mycket medveten om varför han åkte in på sitt rum. Tyvärr ligger inte det här i linje med dagens (och gårdagens) mammors idéer om uppfostran, att du sen är pappa gör bara saken ännu värre, bara så du vet. Läs bara här i tråden, det ska respekteras hit och dit men märkligt nog är det alltid respekt åt ena hållet. Det är alltid barn och ungdomar som ska respekteras och det begärs aldrig att de ska respektera en förälder, lärare eller någon annan öht. Herregud, det vore ju att ställa krav .. Sen undrar vissa varför vi har en generation tonåringar och yngre som inte respekterar något alls .. mobbar varandra, vuxna och lärare, misshandlar och slår ihjäl varann, driver jämnåriga till självmord och anmäler lärare så fort man får en tillsägelse, gapar och skriker och har ett ego som t.o.m. är större än mammans. Ja man kan ju undra, jag har en teori ..

Givetvis skall barn respektera sina föräldrar, men genom hot och bestraffning får man ingen respekt, möjligen underkastelse vilket knappast är eftersträvansvärt, eller?

Hervor 1

Äldre 1 Jan 20:48

#56

lingonben skrev 2010-01-01 19:55:04 följande:

så sina föräldrar är de enda man behöver respektera .. intressant, och du menar på allvar att dagens unga gör det ? Belönings och bestraffning som uppfostringsmetod fungerar alldeles utmärkt bland naturens övriga miljarder arter, kanske något att fundera över.

Givetvis menar jag att barn skall respektera de vuxna som precis på samma sätt som barnet förtjänar att respekteras. Varför skulle jag jämföra mitt mänskliga föräldraskap med "naturens övriga miljader arter"? Finns inte speciellt många gemensamma nämnare mellan mig och ett lejon, eller mig och häst, eller mig och en aborre annat än att vi alla har puls..

vad gäller "dagens ungdom" är det nog inte pga reskpektfullt bemötande, dialog och medbestämmande som gör att en del inte klarar av att "uppföra" sig. Tittar man på statistik så är det snarare väldigt auktoritära föräldratyper som ställer till det för barnen, det eller de icke-närvarande personligheterna som låter barnen sköta sig själva. Ingetdera är synonymt med respekt och omsorg.

Gick jag för långt?

INNEHÅLL