Vi som inte var gravida

Nämen grattis paprikatingeling!!

Agnes har också mest unisex-kläder (vilket är det vi också tycker är finast), och en flera klänningar (utan volanger och krusiduller och sådant) - ett praktiskt plagg enligt mig (inga strumpor som dras av hela tiden, ingen mage som glipar fram, ingen body med alla dessa knappar som måste kämpas för att knäppas).  Plus att hon är fin i klänning, passar hennes kroppsform (dvs kompakt...).

Igår fick jag frågan om hon var en pojke eller flicka, och just då råkade hon vara klädd i en rosa mössa och röd flickig jacka med en blomma på... Flera gånger har hon blivit tagen för pojke när hon haft en röd body och grönbrunrandiga mysbyxor, aldrig flicka och det tyckte jag var lite lustigt.

Jag är i och för sig rätt bebissugen men här kommer det dröja flera år innan syskonförsök. Vi är inte redo för att ge oss in i det där än, all känslosörja, missfallsångest och skräp som man riskerar. Inte än. Plus att jag inte har något jobb nu och två barn kräver en tryggare ekonomisk situation. Vet inte ens vad jag vill jobba med längre, och det känns viktigt att ha rett upp det först. Dessutom vill min fru inte alls ha en bebis nu, hon tyckte att första halvåret eller så var så jobbigt.

Däremot har jag tänkt bli äggdonator. Kändes konstigt att vara tillbaks på RPC för att få information och blodprov, grät en skvätt i smyg av tacksamhet över finaste bebisen som sov på min mage. Så smärtsamt och jobbigt det var när vi var där titt som tätt, så underbart att vi har henne nu!

Tänk så olika det kan vara. Jag tycker att klänning är ett sjukt opraktiskt plagg. Kan det ha att göra med att ditt barn går och mitt kryper? Det mest praktiska tycker jag är mjukisbyxor och tunika. Den är lång nog att inte glipa över magen, men kort nog att inte vara ivägen för knäna när hon kryper. Body är praktiskt när man ska vara ute, men tar ju några extra sekunder vid pottan. Jag har nyss slitit sönder en för att jag drog lite för häftigt i tyget istället för i knapparna. Det är tyvärr rätt svårt att hitta tunikor, i alla fall om man som jag inte gillar pastellfärger och/eller för skrikiga mönster. Så byxor och tröja funkar bra här hemma. Egentligen tycker jag att hon är finast i body och snickarbyxor, men det är ju riktigt opraktiskt vid pottan.

Man ska aldrig säga aldrig, men vi är så nöjda med ett barn, och som det känns nu så blir det inte fler. Familjen känns komplett. Däremot skulle jag väldigt gärna vilja hälsa på några minuter här och där. Typ dagen vi kom hem från sjukhuset och så. För att liksom minnas hur det var. Men det är ju *det här* barnets bebistid jag vill titta tillbaka på och minnas - jag drömmer inte om en *annan* bebis.

Vi har pratat lite hit och dit om att donera ägg, men förmodligen blir det inte så. Dels vet jag inte om vi skulle bli godkända, och dels är vi fortfarande lite sura för att vi inte fick hjälp i Sverige. Frun har pratat om att försöka donera i Danmark, men det känns också lite meckigt. Vi får se.

Smygskriver lite för att jag inte kan låta bli!

Grattis (här också!) paprikatingeling!! Gudars så skönt för er att det tog sig på en gång, efter alla era t o r Danmark innan E blev till... Det slog mig förresten häromdagen att vi faktiskt inte hade haft vår lille Alvar ifall ni jag inte träffat på dig här på näten - det var ju du som fick mig att inse att man kunde shoppa egen sperma via ESB! Så miljoner tack för det, det blev ju himlans bra :D Ska bli spännande att se Elis lillasyster/lillebror till sommaren!

Apropå syskonförsök så är jag sugen på att tuta och köra tämligen omgående! Frun är inte riktigt lika sugen, så vi får se hur vi kan komma överens. Vi har inte ens bestämt vem av oss som bär nästa gång. Jag som tidigare velat ha ett komplett handbollslag har backat något och skulle faktiskt vara rätt nöjd med 2 eller kanske 3 ungar...

Och apropå kläder så blir jag också rätt belåten när folk får fråga eller gissar fel eller blir allmänt förvirrade. Vi klär Alvar i kläder vi tycker är fina och det är ganska så färgglatt och för det mesta könsneutralt. Rätt rosa är snyggt tycker vi - dock inte med prinsesstryck eller glitter och volanger... Men det hade vi inte klätt en tjej i heller!

Och så slutligen apropå äggdonation - detta är också något jag absolut hade kunnat tänka mig! Men liksom presens indikativ så är jag fortfarande sur för att vi inte fick den hjälpen vi behövde i Sverige och att vända mig till RMC Malmö för ÄD är fullständigt uteslutet. Jag har kollat lite på Sahlgrenska, men rent åldersmässigt så tror jag det är svårt att hinna med det och ev syskonverkstad. Kanske kan jag kohandla lite med Trianglen - en uppsättning av mina ägg mot billigare FET:er?

Här hemma ser det ut som följer:
¤ Alvar har sent om sider börjat åla! Nu är han överallt och ingenstans *pust* Hämtade just ut honom från mellanrummet mellan kamin och murstock. I övrigt är dras han med en förkylning sedan 4,5 veckor tillbaka men är pigg och glad ändå.
¤ Närståendeadoptionen har dragit ut på tiden - vi har gjort allt så fort vi kunnat  sedan Alvar föddes, men hamnat helt fel i förhållande till semsterar och råkade dessutom ut för att socialnämnden helt sonika ställde in det mötet där vårt ärende skulle gått upp! Nästa möte är i slutet av oktober så först en bit in i november när Alvar närmat sig 9 månader kommer han att ha två föräldrar.
¤ Jag börjar jobba i början av november och ser framemot detta med blandade känslor.... Hur ska man hinna med att vara mamma, fru, hästägare, matte, gårdsägare, dotter, syster och vän och dessutom lärare med tusen uppgifter för mkt mot tiden man har till sitt förfogande?

Ni som bor söderöver - läste ni artikeln i Sydsvenskan i...lördags om ofrivillig barnlöshet?

Tack, tack ammiz och gaytjej! :)

Gaytjej: Tänk att jag har en så stor del i att det blev just en Alvar! Det känns häftigt! Han blev ju verkligen himlans bra! :) Förhoppningsvis blir Es syster eller bror minst lika bra och skall med glädje introduceras i det Halländska lantlivet till sommaren! Vore himllans skoj om ni tutade och körde så snart som möjligt tycker jag! Men viktigast är ju förstås att vara överens.

När det gäller kläder: vi får nog erkänna att vi driver lite genuspolitik "på vårt barns bekostnad".... :) Nog för att vi bara köper det vi tycker är fint, men vi undviker medvetet sånt som är "för grabbigt t.ex." Nu gör vi det ju förstås inte för att driva igenom någon slags poäng gentemot andra utan för att vi vill försöka uppfostra Elis så neutralt om möjligt så att  han ska alla möjligheter och inte känna sig pressad att vara på ett visst sätt bara för att han råkar vara kille.

Jag har också funderat på äggdonation. Skulle kännas bra, men vi får se. Dels är jag ju inte purung, dels känner jag mig inte jättesugen på att gå igenom första delen av IVF-processen igen på ett tag...

Vi har alltid velat ha 2 barn, minst. Däremot är vi mer osäkra på om vi skulle vilja ha ett 3:e. Nu har ju både jag och min fru ägg i frysen. Men vi börjar med att försöka få fram barn nr 2 först, tror jag, och ser hur det känns att vara tvåbarnsföräldrar.

Det där med tiden ja.... det är svårt. Jobbdagarna är rätt tuffa tycker jag: morgon med Elis, jobba 9 timmar plus pendling, hem och leka med Elis, natta Elis. Sen landa i soffan, äta mat och inte orka så mycket mer.... Men jag är å andra sidan oändligt, oändligt, oändligt mindre företagsam av mig en familjen Gaytjej! Är ständigt imponderad av allt ni hinner med! :)

Gaytjej: Det är själva =#¤/#"Q)="# att det ska ta sån tid! Jag blir så arg!

Och om jag får vara så nyfiken - hur resonerar ni angående syskonförsök och vem som ska bära?

(Jag kan ju viska lite, och hoppas att fruns syster som också hänger på FL inte läser: Vi har just påbörjat våra syskonförsök, denna gång på mig. Frun ser fram emot att vänta barn utan att vara gravid och pratar glatt om att det skulle vara skönt att slippa veckorna/månaderna efter förlossningen då hennes kropp var i obalans. Jag har tidigare tänkt att det är smidigt att göra syskonförsök medan jag är föräldaledig, men efter den dagstur till danmark på 17 timmar ensam med en 10månader med stor upptäckslust tvivlar jag. Det gick väldigt bra att resa och sonen skötte sig exemplariskt, men det hade varit enklare att åka själv . Känns tråkigt att vi inte får hjälp på Sahlgrenska mot betalning, men jag försöker att inte lägga energi på det. De var himla trevliga att ha och göra med på Gaia iaf.)

Frun donerade ägg när vi just hade träffats för en massa år sedan. Fördelen med att ha IVF-barn är väl att man vet vad det innebär rent medicinsk. Se till att donera när ni arbetar för att få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Frun pluggade när hon donerade och fick inte ett öre i ersättning. Även om man inte gör det för pengarna känns det lite snålt att inte ens få något. Ger man blod får man ju iof en lott eller ett presentkort och att donera ägg är lite mer omfattande. Själv är jag nog för feg för att genomgå behandlingarna, men kanske om några år. Om nu mina ägg kan vara något att ha. (För vår del innebar donationen att de erbjöd oss att gå före i kön om vi ville, men vi hade ju ställt oss i kö i god tid så det behövdes inte för oss. Jag tror däremot inte att man kan donera för att gå före i kön, när frun donerade var det innan de ens fick hjälpa oss, även om de redan då uttryckte att de hoppades på en lagändring.)
 
Vi är lite som paprikatingeling i förhållande till kläder. Passar på att ha rosa och färgglatt utan monster innan det är för sent. (Dvs. när omvärldens tryck blir så hårt att vi inte kan styra över kläderna längre.) Men främst väljer vi sådant vi tycker är fint och tycker att han som ett barn ska få ha alla färger. Än så länge hittar vi neutrala tajts, men jag undrar hur långt upp i åldrarna det finns. Men tanke på det spinkiga barnet hoppas jag de funkar länge till.... Vi hade gärna använt mig gamla blommiga dala-mössa med, men den hade han växt ur. Till båda mormödrarnas glädje, de ansåg att rosa allt är ok, men vid en blommig mössa går definitivt gränsen för vad en pojke kan ha!

Presens: Kanske har du redan berättat, och jag inte minns, varför kunde ni inte få hjälp i Sverige?

Vad gillar era barn att göra nu? Hur är de som personer?
Här bor en extremt envis och bestämd individ, men det hör till åldern kanske? Det är illvrål och tårar vid blöjbyte, när han inte får äta morgontidningen och när han ska torka sig efter duschen. Kastar ned mina glasögon någon gång per dag och tycker att det är så roligt när jag blir arg, så nu funderar jag på motsatt strategi och igonera när han tar dem. A låter mycket men än har vi inte förstått om han förstår enskilda ord. Han tycker mycket om ljud och låter alltid när han kommer in i trapphuset eftersom han vet att det ekar så fint där. Helkaklade badrum är också populära!

Hur äter era barn nu? Jag tycker det är svårt med kvällsmålet. Middag är oftast kring 17 här, och sedan en flaska välling el. ersättning och därefter säng vid halv åtta. (Sedan har vi matat honom i sömnen när vi gått och lagt oss vid tio-elva, för då sover han hela natten till sju, gör vi det inte vaknar han på natten.) BVC-läkaren äter frukost, lunch, middag plus två mellanmål fm/em, mer har jag svårt att se hur vi ska hinna med på en dag. Han kan ju inte äta dygnet runt...

Bra jobbat av BVC-läkaren! :D

Alvar  (snart 8 mån) är precis som sina mammor en nattuggla och sjusovare, och sover han inte allt för länge om dagarna så får vi in följande mål vid dessa cirkatider:

ammas  kl 07 och sover sedan vidare till 0930 och
äter frukostgröt kl 10.
Därefter äter han lunch ca kl 13,
ammas kl 15 och får
middag kl 17-18.
Kvällsgröt kl 20-21 och lite amning. Somnar vid 21-23.

Några mellanmål får han egentligen inte - kan bli en halv banan då och då. Ofta lite äppelmos, katrinplommon eller banan som efterätt till målen.

Vårt problem är ibland att målen skjuts fram lite för länge, och då är han pigg som en lärka klockan 23. Men nu har vi ju i alla fall anat sambandet och försöker hålla bra mattider.

Det försvann visst en rad
BVC läkaren tyckte att vi skulle få honom att äta mer på dagen. Sonen äter frukost, lunch, middag och mellanmål fm/em.

Var maten som ställde till oss med den sena tiden förut. Söver vi inte honom innan åtta eller så går han upp i varv igen, leker, blir övertrött, men hinner äta en gång till vid nio! Men det kanske är så att de ska klara 12 timmar utan mat nu.... Vi får väl se om vi prövar på nytt längre fram. Just nu känner vi oss nöjda med att han inte själv vaknar av att han vill ha mat, och hoppas att vi inte etablerar något dumt med att mata honom i sömnen. Tänker snarare att han ju då inte vänjer sig vid att vakna hungrig vid tre på natten...