Jag är så deprimerad att jag snart inte orkar mer... (Långt!!)

Det står på internet att man bl.a. ska undvika stress - för att inte förvärra nedstämdheten. Men jag har ju inget val. Jag har mer stress och press riktad mot mig än någonsin - och jag kan inte göra något annat än att ta emot det.
Vad ska jag annars göra? Vägra att gå till skolan kan jag inte göra. Vägra att redovisa kan jag uppenbarligen inte heller göra. Det går ju inte. 
De faktorer som trycker på min depression (?) ännu mer går inte att få bort. Det spelar ingen roll om jag skulle må bättre av att få bort all press. Den finns där och det är bara att gilla läget liksom..

Min mamma tror sig ha funnit kärleken också. På internet. Men jag kan inte glädjas med henne. Tvärtom. Jag är bara tvär mot henne så fort hon nämner personen i fråga. När han ringer blir jag sur eftersom att hon är den enda jag har. Mitt enda "roliga" jag får är att sitta och titta på tv eller umgås med henne (min syrra är alltid iväg med kompisar, så det blir mamma jag har kvar). Då blir det på något sätt att jag blir förbannad, ledsen, sårad och olycklig när hon har uppmärksamheten på någon annan. Eftersom då blir det ännu mer tydligt hur ensam jag är.....

Va jobbigt att få höra att du mår så dåligt. Ingen förtjänar att göra det.
Jag känner igen mig i det du skivit.. Har också haft det lite tufft i skolan ,
även haft vänner men INGEN nära & äkta vän. Och skolan ger så mycket
press.. Jag vet! Jag har även haft en fas i mitt liv då jag mådde extremt dåligt.
Jag förlorade mig glädje och lycka , jag kunde inte ens le och jag bara grät och
grät dag efter dag. Detta höll i sig i ca: 3-4 månader..
Funderade seriöst på att söka läkare till vårdcentralen och få "någon slags hjälp".
Men jag vågade aldrig.. Och var fruktansvärt rädd för antidepprisiva.
Så jag gick aldrig dit..

Jag vill bara säga att jag vet hur det känns. Och jag tycker du ska försöka komma
på vad som igentligen gör dig glad. Och försöka gå efter den vägen..
Tvinga aldrig dig själv till att göra saker du inte vill. Du måste må bra och känna
dig bekväm.

Om du känner för det kanske du kan hitta en kurator att prata med. Kanske skönt att få gråta ut , prata ut?

Jag har själv kommit ur min fas då jag började göra saker jag mådde bra av..
Och strundade i alla "måsten".

Stor kram!

Jag känner igen mig ganska mycket i det du skriver, från när jag var i din ålder. Men jag kunde inte utrycka hur jag kände det då på det viset som du kan. Det är en styrka du har! Att du så målande kan beskriva hur det är för dig.

Det låter som att du har det jättetungt! Det verkar som att du är deprimerad. Det är inte ovanligt, du är inte ensam om dina känslor. Speciellt bland unga kvinnor på gymnasiet finns det många som känner som du. Det är så hög press att ständigt prestera idag. 20% av befolkningen går någon gång i livet igenom en depression. Det är en del av mänskligt varande. Du är inte onormal på något vis för att du känner som du gör. Men du ska förstås inte behöva känna som du gör heller, det går att göra något åt det.

Att leva i framtiden är ett sätt att fly ifrån nuet. När jag var yngre så drömde jag mig bort ständigt och jämt. Planerade allt roligt jag skulle göra sedan. Det kan vara bra att ha en positiv bild av framtiden som håller en uppe, något att se fram emot. Men om man ständigt lever i sina planer missar man ju också mycket av livet här och nu. Och om du tänker efter...oro och ångest handlar alltid om sådant som ligger i framtiden eller i dåtid. Man oroar som för vad som skulle kunna hända, vad man sagt, gjort, hur det kommer att bli, vad andra kommer att tycka osv. Man kan lära sig att vara mer närvarande i nuet, genom till exempel mindfulness. OM du är intresserad av just det kan jag beskriva mer vad de handlar om.

Har du någon gång sökt någon professionell samtalskontakt? En psykolog? Kurator? Terapeut?Jag tycker att du ska be om hjälp. Har ni någon kurator eller psykolog på skolan? Annars kan ungdomsmottagningen vara en bra väg att gå. Där brukar man kunna få träffa en psykolog. Jag tror att du behöver hjälp utifrån för att komma tillrätta med din nedstämdhet och dina negativa tankar.

Skickar en stor kram...

Hej, och tack för ditt svar!
Skönt att höra att du kom ur det....
Jag tror också jag skulle må bättre om jag gör det jag tycker om att göra, och försöker strunta i all press och alla måsten.. vilket får mig att må dåligt (bland annat). Men det känns inte som om det går?
Om jag bara struntar i vad lärarna säger att jag måste göra så får jag ju IG och får gå om eller så är min älskade framtid förstörd.. så det känns inte som om jag kan göra det ändå.

Jag önskar att det gick att säga till "skolan" att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör och fråga om jag kan sköta mitt arbete hemma en tid. För det känns som en pärs att ta sig iväg till skolan, och där känner jag ju av ensamheten också. Trots att det är människor omkring mig... äh jag vet inte.

Jag tror jag skulle behöva prata med nån, precis som du säger.
Samtidigt har jag en liten misstanke om att jag har någon mild form av social fobi, som hänger ihop lite med den här scenskräcken. Så bara tanken av att sitta öga mot öga med en främling och prata känns också som en jobbig sak.. även om jag vet att jag tillslut lär känna personen och att det då bara gynnar mig.

Jag blev sjuk när jag gick i gymnasiet. All press och lite annat gjorde att jag utvecklade anorexi/bulimi och en rejäl depp. Jag resonerade lite som du - att skolan måste ju få ta det som krävs. Fortsatte på universitetet med samma inställning, dock som ett sjukt och instabilt vrak. Tog mig igenom utbildningen på drygt 3 år på ren vilja. Sitter nu färdigutbildad men sjukskriven sedan i somras och minst tom maj.
Inte alls kul. Inser att jag har en lång väg kvar tills jag är frisk. Har gått hos en psykolog inom psyk i 3,5 år nu och fdet är min livlina.

Sök hjälp så du slipper lida längre än nödvändigt!

Jag fick en svår depression för ungefär ett år sedan när jag flyttade över 100 mil hemifrån och inte kände en kotte. Jag var dessutom arbetslös och hade ingenting att göra på dagarna utan fick försöka fördriva tiden så gott det gick. När jag blev som sämst låg jag inne under täcket och hade nerdragna gardiner. Jag vågade inte gå ut eller ens följa med min sambo till affären eller någon annanstans där jag kunde stöta på människor. När vi var ute fick jag panik och fick skynda mig hem för att kunna lägga mig i sängen.

I vanliga fall är jag en aktiv, social person som älskar att träffa människor men när jag mådde dåligt kunde jag inte tro att jag var sån egentligen, för jag var bara den ledsna, rädda och oroliga tjejen som bara grät hela tiden.

Det slutade med att min sambo körde iväg mig till psykakuten och där fick jag jättebra hjälp i form av en samtalskontakt och medicinering. Snart började jag bli bättre och jag började känna igen mig själv igen. Jag kunde hitta på saker utan att få panik och jag började bli glad och skratta igen, något som jag inte gjort på flera månader.

Nu när jag ser tillbaka på hur jag mådde under den tiden inser jag hur dålig jag faktiskt var och jag inser att jag gick alldeles för länge med att må dåligt innan jag sökte hjälp. Jag visste inte ens att jag var deprimerad när jag var sjuk utan trodde att det var sån jag var och att jag skulle må på det sättet jag gjorde.

Depressioner förvränger väldigt mycket i huvudet på en har jag insett och många saker som man tror är sanna om sig själv stämmer öht inte alls. Bara för att du önskar att tiden ska gå snabbare så att du kommer ur situationen nu gör inte att du ska behöva må dåligt! Ge dig själv en chans och ta kontakt med ungdomsmottagningen för att få hjälp. När du väl kommer dit ska du se att du får träffa en proffessionell person som har träffat många andra personer som inte vågar prata. Det är sällan som man är ensam om sitt problem.

När du börjar må bättre kankse du orkar slåss med skolan med, för jag tycker att du ska gå till rektorn med hur din lärare behandlar dig. Det är inte ok att sätta så stor press på en elev som inte vågar! Kuratorn, som var min samtalskontakt, följde med mig i vissa viktiga möten som jag inte orkade gå på själv och var med som stöd och hjälpte till att ställa frågor. Kanske kan du få en sådan chans du med så att du slipper stå själv?

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig, för du ska verkligen inte behöva må så här dåligt.

anonym(milla)

jag vill gärna veta det där med mindfulness om du vill berätta..

Minfulness handlar om medveten närvaro i nuet. Att verkligen stanna upp och uppleva saker. Till exempel att sitta och känna hur det känns när man andas, att luften som kommer in genom näsan är svalare än den som kommer ut. Vad händer i magen när du andas? Hur känns det i kroppen när du sitter på en stol? Hur känns det i fötterna, i benen, i rumpan, ryggen osv... Man kan öva på olika sätt. Liggandes och känna igenom kroppen, sitta och koncentrera sig på andningen, gå och känna efter hur det känns under fötterna osv. När man koncentrerar sig på hur det känns i kroppen så kommer tankar att dyka upp. Så är det bara, tankar kommer. I mindfulness skall man då upmärksamma tanken, vad tänker jag på? Sedan släppa den och åter koncentrera sig på hur det känns i kroppen. Det kanske låter konstigt...? Jag tyckte det var svårt och abstrakt till att börja med. Nu har jag övat mindfulness i ett år tillsammans med min terapeut och det häftiga är att det händer något som är svårt att sätta ord på när man övat tillräckligt länge. Jag märker att jag är mer i min kropp, mer i nuet. Jag har ett annat sätt att relatera till negativa tankar som dyker upp nu mot tidigare. Jag är inte längre lika dömande mot mig själv. Jag märker nu hur saker får mig att må, nu känner jag när jag får ångest, är stressad, glad osv. Det blir lättare att sätta gränser för sig själv då. Upptäcka i tid när man inte orkar mer. Inte pressa sig själv till den yttersta gränsen. Annars är det lätt att man bränner ut sig. Mindfulness handlar mycket om acceptans. Acceptans av livet som det är, av sig själv som man är. Det stärker självkänslan.

Man kan inte läsa sig till mindfulness, och det är svårt att förklara riktigt vad det handlar om. Man måste uppleva det! Man kan tillgodogöra sig mindfulness på egen hand i stor utsträckning. Det finns böcker med skivor. På skivan fins övningar som man kan göra. mindfulness hjälper många som är deprimerade. Det finns dock ingen mirakelkur som passar alla. Man får prova sig fram.

På lycknis.se vet jag att det finns en bok som heter Mindfulness (med underrubrik - en väg ut nedstämdhet) av Mark Williams. Kostar 197 kr (fraktfritt) Det följer en skiva med. Den skivan brukar jag använda mig av. Den är bra! Det finns andra böcker också, tex mindfulness för nybörjare av ola schenström.

Som sagt, mindfulness är något du kan göra på egen hand. Jag tror ändå att du skulle må bra av att också ha någon utomstående att prata med. Kolla med din ungdomsmottagning eller på skolan där du går.

Att det är så svårt att tala inför folk är ett problem du delar med många. Det låter inte klokt att din lärare pressar dig så hårt!

Det kan vara ett hinder för dig i framtiden om du vill plugga vidare t.ex. och inte vill redovisa muntligt. Men det går att komma över en sådan rädsla. Det finns våga-tala-kurser osv på universitetet till och med, för att det är ett så vanligt problem även där. Och i terapi kan man arbeta väldigt framgångsrikt med social fobi.

Kram och lycka till tjejen!

Det lät som en bra grej med mindfulness... Lite svårt att förstå exakt hur man ska göra, men jag kan ha det i bakhuvudet.. har nämligen bestämt mig för att ringa till ett ställe imorgon - det är ett vuxenpsyk eller något sånt, vet inte exakt vad det kallas. Men dit ska jag ringa iallafall. Hade en läskig "episod" igårkväll/natt då jag grät, hyperventilerade, fick fysiskt ont och total panik.. det är svårt att förklara.. men det kändes som om man bara ville bort från kroppen och från sig själv. Det var en obehaglig känsla och jag har känt så lite tidigare, men igår var det så starkt så jag kände att "Nej det här är droppen, nu MÅSTE jag bara söka hjälp!". Så imorgon ska jag ringa.. känns nervöst eftersom jag har svårt för sånt, men samtidigt känner jag mig intresserad av att höra vad de säger, de känns skönt att veta att jag får hjälp och det gör mig lugnare..

Jag har dock jättepanik och ångest över skolan. Hur det ska bli med den? Jag måste dit. Jag måste prestera. Jag måste kämpa för att ligga i fas. Jag måste redovisa. Jag måste visa en glad och pratig fasad för mina klasskamrater så att jag inte blir helt utstött. Det är så många måsten att så fort jag bara tänker på det så får jag hyperventilerande-gråt-och-panik-attacker....

Med det som skedde igår också.. jag förstår verkligen hur en del kan begå självmord tror jag.. när man kände den där panikkänslan så var det verkligen som att man blev galen, och det finns med all säkerhet såna som är värre än jag. Så jag kan förstå...

Idag kände jag att det var en bra dag. För jag var mest slö och apatisk och grät endast en-två gånger...det säger mig något om jag anser att DET är en bra dag. Men jag ska ju prata med någon så det lugnar mig iallafall.

Jag har haft en tanke i huvudet, men jag vet inte om det är något ändå. Nämligen en hund? Är det en dum idé? Om depressionen går över snabbt när man får hjälp - hur snabbt går det egentligen.. isåfall klarar jag det nog. Men om den håller på länge, så kanske en hund skulle göra saken lite bättre? Fast å andra sidan kräver en hund mycket av än, och det kanske bara blir jobbigare? Tänkte bara att då får man komma ut lite mer, få frisk luft, kanske prata med lite människor och ja.. vara "med" lite mer. Men jag har ju stressigt nog med skolan, även om jag inte har jättelånga dagar.

hej!
Vad jag känner igen mig i det du skriver. Mina depressioner började redan i högstadiet och min sociala fobi.. men jag visste inte då var det var. Jag isolerade mig bara från alla och mådde skit. Hade ingen att prata med. Jag levde bara för framtiden, att få barn, att flytta hemifrån (min pappa var alkoholist), att skapa ett nytt liv, gifta mig, en ny familj med kärlek, få ett jobb, pengar.. det var ALLT jag levde för. Många var de dagar då jag låtsades åka till skolan, men jag satt på bussar hela dagarna för mig själv, gick på broar, tänkte hoppa... självmordsbrev skrev jag.. Det som räddade mig var framtiden, hoppet.. att jag egentligen inte ville dö, ville  bara inte leva.. jag skrev och skrev mycket, lyssna på musik..
Jag överlevde. jag berättade för lärarna att jag mådde dåligt. jag slapp redovisa. Jag gick till skolkuratorn, hon var positiv, vi gick på bio tillsammans, hon hjälpte mig mycket. Hon fick mig att hoppa av gymnasiet, att se möjligheter, att få ett jobb... och jag flyttade hemifrån och skapade ett nytt liv. Jag har nu 3 barn och är gift. Jag har fortfarande social fobi, jag får panikångest.. värdelöshetskänslor, att alla har det bättre om jag dör... jag har inte glömt. Men jag jobbar med det varje dag och de flesta dagar är jag lycklig över att få finnas, få och ge kärlek och stolt ska jag vara som fick det liv jag ville ha! Men det är svårt när man mår så dåligt utan anledning ibland..