Jag är så deprimerad att jag snart inte orkar mer... (Långt!!)

Jag fick en svår depression för ungefär ett år sedan när jag flyttade över 100 mil hemifrån och inte kände en kotte. Jag var dessutom arbetslös och hade ingenting att göra på dagarna utan fick försöka fördriva tiden så gott det gick. När jag blev som sämst låg jag inne under täcket och hade nerdragna gardiner. Jag vågade inte gå ut eller ens följa med min sambo till affären eller någon annanstans där jag kunde stöta på människor. När vi var ute fick jag panik och fick skynda mig hem för att kunna lägga mig i sängen.

I vanliga fall är jag en aktiv, social person som älskar att träffa människor men när jag mådde dåligt kunde jag inte tro att jag var sån egentligen, för jag var bara den ledsna, rädda och oroliga tjejen som bara grät hela tiden.

Det slutade med att min sambo körde iväg mig till psykakuten och där fick jag jättebra hjälp i form av en samtalskontakt och medicinering. Snart började jag bli bättre och jag började känna igen mig själv igen. Jag kunde hitta på saker utan att få panik och jag började bli glad och skratta igen, något som jag inte gjort på flera månader.

Nu när jag ser tillbaka på hur jag mådde under den tiden inser jag hur dålig jag faktiskt var och jag inser att jag gick alldeles för länge med att må dåligt innan jag sökte hjälp. Jag visste inte ens att jag var deprimerad när jag var sjuk utan trodde att det var sån jag var och att jag skulle må på det sättet jag gjorde.

Depressioner förvränger väldigt mycket i huvudet på en har jag insett och många saker som man tror är sanna om sig själv stämmer öht inte alls. Bara för att du önskar att tiden ska gå snabbare så att du kommer ur situationen nu gör inte att du ska behöva må dåligt! Ge dig själv en chans och ta kontakt med ungdomsmottagningen för att få hjälp. När du väl kommer dit ska du se att du får träffa en proffessionell person som har träffat många andra personer som inte vågar prata. Det är sällan som man är ensam om sitt problem.

När du börjar må bättre kankse du orkar slåss med skolan med, för jag tycker att du ska gå till rektorn med hur din lärare behandlar dig. Det är inte ok att sätta så stor press på en elev som inte vågar! Kuratorn, som var min samtalskontakt, följde med mig i vissa viktiga möten som jag inte orkade gå på själv och var med som stöd och hjälpte till att ställa frågor. Kanske kan du få en sådan chans du med så att du slipper stå själv?

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig, för du ska verkligen inte behöva må så här dåligt.