Jag är så deprimerad att jag snart inte orkar mer... (Långt!!)

Känner att jag måste skriva av mig, hoppas på att det ska lätta hjärtat lite.. jag måste bara få ur mig allt känner jag. Samtidigt känner jag mig helt orkeslös. Så på ett sätt vill jag få ur mig allt, men på ett annat sätt orkar jag inte. Äh, jag vet inte.. vill bara inte terra min familj med mina problem hela tiden, de blir väl galna på mig snart annars..

Jag är en tjej i sena tonåren. Räknas väl som vuxen, men tyvärr får jag inte leva som en vuxen.. vilket jag förtvivlat önskar.. Man kan säga att jag lever för framtiden. Det är enda anledningen till att jag fortfarande orkar leva, känns det som. Jag planerar och fantiserar ständigt om min framtid. Vart jag ska bo. Hur jag ska bo. Vad jag ska jobba med, och framförallt - mitt framtida barn. Jag älskar barn över allt annat och längtar jättemycket tills jag har allt det som behövs för att kunna säga "Nu blir det barn!". Det är himla tur att det finns barn måste jag säga, för det är väl egentligen det som får mig att se ljust på framtiden..
Jag tror att undermedvetet så är jag så besatt av framtiden, eftersom att jag behöver något bra att se fram emot. Hade jag bara valt att leva i nuet, så hade jag nog inte orkat.

Jag blir mer och mer övertygad för varje dag som går att jag hamnat i en depression. Jag brukar inte gråta speciellt ofta. Men nu däremot, den senaste tiden, så gör jag knappt något annat. Jag gråter och grubblar på nätterna, jag gråter när min syster går iväg och träffar sina kompisar för att jag känner mig så ensam själv, när min pappa berättar om sin nya kärlek i telefonen så gråter jag när vi lagt på för att alla tycks ha någon - kompisar och kärlek - och jag har inte en endaste. Det känns som om alla har någon att rikta sin uppmärksamhet mot. Men jag står själv i mitten och bara tittar på.

Jag går gymnasiet och - visst - jag blir inte ignorerad. Det blir jag faktiskt inte. Folk pratar med mig. Jag pratar med folk. Jag skrattar lite, och får folk att skratta. Men pågrund av min blyghet när jag började där, så har jag fastnat lite i det där blyga. Av någon anledning visar jag inte mitt riktiga jag. För jag är egentligen en rolig, glad och omtänksam tjej. Men där är jag inte mig själv. Jag tänker efter mycket innan jag pratar, och ja.. jag är inte mig själv helt enkelt. Alla har små grupper och är jättetajta, och visst. De låter mig vara med lite. Men samtidigt så känner jag mig inte helt med. Jag är inte tajt med någon. Förut, i grundskolan, hade jag hur många vänner som helst, men det blev ett bråk och jag hade bara 2 kvar tillslut. Vi 3 har dock glidit ifrån varandra nu. Och som sagt, i skolan jag går i nu har jag ingen nära vän. Så jag står helt ensam. Helt jävla ensam.

Skolan kräver jättemycket av mig också eftersom jag hattade lite fram och tillbaka ett tag, så pga det ligger jag efter och måste kämpa hårt med skolarbetet vilket jag gör såklart - för jag vill klara mig bra i skolan. Samtidigt som jag ligger efter så har en del lärare, speciellt en, börjat pressa mig jättehårt för min scenskräck. Jag klarar inte av redovisningar överhuvudtaget. Det är med nöd och näppe jag ens kan redovisa en text inför enbart EN lärare. EN person liksom. Inte ens det klarar jag. Och nu säger speciellt den där läraren då att "Om du inte redovisar inför helklass så kan du glömma ditt betyg. Då får jag sätta ett IG!". Fast det ämnet är något jag brinner för och alltid haft MVG i så kommer hon och säger nu i princip att "det betyder inte ett skit att du skriver texter av hög klass. klarar du inte redovisningarna så betyder det andra inte ett skvatt!".

Så jag känner mig bara helt apatisk nu. Jag orkar inte kämpa längre. Jag orkar inte kämpa för att komma i kapp med det jag behöver. Jag orkar inte sitta på helspänn på lektionerna, rädd för att bli tvingad att göra muntliga saker. Jag orkar inte tänka på att jag kan få IG, hur mycket jag än kämpar pga den muntliga biten. Jag orkar inte längre Jag vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och dö. Jag vill inte mer. Jag får magsår av att tänka på att jag måste iväg till skolan.
Jag känner mig så ensam. För varje dag som går sjunker jag längre och längre ner i min depression, och jag är rädd för hur fort det går. Snart hoppar jag från balkongen.. jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa. Om det inte vore för att jag älskar och ser fram emot ett barn så mycket så hade jag nog hoppat utan att tveka. För ingenting annat känns värt att leva för.
Jag är så ensam....

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-09 15:07
- JAG VET ATT JAG SKRIVIT JÄTTELÅNGT. SÅ JAG TVIVLAR PÅ ATT NÅGON ORKAR LÄSA MEN DET GÖR FAKTISKT INGENTING. JAG VILLE MEST SKRIVA AV MIG. SÅ JAG TAR INTE SJÄLVMORD OM INGEN SVARAR, IT'S COOOOL.. -

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 9 Jan 15:03

#1

Det står på internet att man bl.a. ska undvika stress - för att inte förvärra nedstämdheten. Men jag har ju inget val. Jag har mer stress och press riktad mot mig än någonsin - och jag kan inte göra något annat än att ta emot det.
Vad ska jag annars göra? Vägra att gå till skolan kan jag inte göra. Vägra att redovisa kan jag uppenbarligen inte heller göra. Det går ju inte.
De faktorer som trycker på min depression (?) ännu mer går inte att få bort. Det spelar ingen roll om jag skulle må bättre av att få bort all press. Den finns där och det är bara att gilla läget liksom..

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 9 Jan 15:05

#2

Min mamma tror sig ha funnit kärleken också. På internet. Men jag kan inte glädjas med henne. Tvärtom. Jag är bara tvär mot henne så fort hon nämner personen i fråga. När han ringer blir jag sur eftersom att hon är den enda jag har. Mitt enda "roliga" jag får är att sitta och titta på tv eller umgås med henne (min syrra är alltid iväg med kompisar, så det blir mamma jag har kvar). Då blir det på något sätt att jag blir förbannad, ledsen, sårad och olycklig när hon har uppmärksamheten på någon annan. Eftersom då blir det ännu mer tydligt hur ensam jag är.....

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 9 Jan 15:18

#5

Hej, och tack för ditt svar!
Skönt att höra att du kom ur det....
Jag tror också jag skulle må bättre om jag gör det jag tycker om att göra, och försöker strunta i all press och alla måsten.. vilket får mig att må dåligt (bland annat). Men det känns inte som om det går?
Om jag bara struntar i vad lärarna säger att jag måste göra så får jag ju IG och får gå om eller så är min älskade framtid förstörd.. så det känns inte som om jag kan göra det ändå.

Jag önskar att det gick att säga till "skolan" att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör och fråga om jag kan sköta mitt arbete hemma en tid. För det känns som en pärs att ta sig iväg till skolan, och där känner jag ju av ensamheten också. Trots att det är människor omkring mig... äh jag vet inte.

Jag tror jag skulle behöva prata med nån, precis som du säger.
Samtidigt har jag en liten misstanke om att jag har någon mild form av social fobi, som hänger ihop lite med den här scenskräcken. Så bara tanken av att sitta öga mot öga med en främling och prata känns också som en jobbig sak.. även om jag vet att jag tillslut lär känna personen och att det då bara gynnar mig.

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 9 Jan 22:00

#9

anonym(milla)

jag vill gärna veta det där med mindfulness om du vill berätta..

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 10 Jan 23:50

#11

Det lät som en bra grej med mindfulness... Lite svårt att förstå exakt hur man ska göra, men jag kan ha det i bakhuvudet.. har nämligen bestämt mig för att ringa till ett ställe imorgon - det är ett vuxenpsyk eller något sånt, vet inte exakt vad det kallas. Men dit ska jag ringa iallafall. Hade en läskig "episod" igårkväll/natt då jag grät, hyperventilerade, fick fysiskt ont och total panik.. det är svårt att förklara.. men det kändes som om man bara ville bort från kroppen och från sig själv. Det var en obehaglig känsla och jag har känt så lite tidigare, men igår var det så starkt så jag kände att "Nej det här är droppen, nu MÅSTE jag bara söka hjälp!". Så imorgon ska jag ringa.. känns nervöst eftersom jag har svårt för sånt, men samtidigt känner jag mig intresserad av att höra vad de säger, de känns skönt att veta att jag får hjälp och det gör mig lugnare..

Jag har dock jättepanik och ångest över skolan. Hur det ska bli med den? Jag måste dit. Jag måste prestera. Jag måste kämpa för att ligga i fas. Jag måste redovisa. Jag måste visa en glad och pratig fasad för mina klasskamrater så att jag inte blir helt utstött. Det är så många måsten att så fort jag bara tänker på det så får jag hyperventilerande-gråt-och-panik-attacker....

Anonym (depp..) Trådstartaren

Äldre 10 Jan 23:55

#12

Med det som skedde igår också.. jag förstår verkligen hur en del kan begå självmord tror jag.. när man kände den där panikkänslan så var det verkligen som att man blev galen, och det finns med all säkerhet såna som är värre än jag. Så jag kan förstå...

Idag kände jag att det var en bra dag. För jag var mest slö och apatisk och grät endast en-två gånger...det säger mig något om jag anser att DET är en bra dag. Men jag ska ju prata med någon så det lugnar mig iallafall.

Jag har haft en tanke i huvudet, men jag vet inte om det är något ändå. Nämligen en hund? Är det en dum idé? Om depressionen går över snabbt när man får hjälp - hur snabbt går det egentligen.. isåfall klarar jag det nog. Men om den håller på länge, så kanske en hund skulle göra saken lite bättre? Fast å andra sidan kräver en hund mycket av än, och det kanske bara blir jobbigare? Tänkte bara att då får man komma ut lite mer, få frisk luft, kanske prata med lite människor och ja.. vara "med" lite mer. Men jag har ju stressigt nog med skolan, även om jag inte har jättelånga dagar.

Jag är så deprimerad att jag snart inte orkar mer... (Långt!!)

INNEHÅLL