Tvåspråkighet - hur gör ni?

Vanligast nu förtiden verkar vara att man pratar sitt modersmål med barnet, dvs en person ett språk, men jag har hört om familjer där man pratar ett språk när man är hemma hos sig men att man byter språk när man är någon annanstans. Kanske är det inte en möjlighet för de flesta av oss eftersom det kräver att båda föräldrarna är bra på båda språken?

tyskmamma, vaniljekex: Ja det stämmer nog, när jag tänker efter så pratar ju den store killen tyska med alla andra barn han känner och min man och jag pratar ju tyska med varandra så det är ju det dominanta språket. När de blir större kanske de växlar mer medvetet, skall bli spännande att se....

jag har 2 killar, 5 àr o 9 mànader o bor i schweiz med en schweizisk sambo. jag har pratat bara svenska sen början o pappan schweizertyska (vilka spràk dom fàr med sig ). den äldste killen pratar perfekt svenska o byter mellan spràken när vi är med, kan översätta om nàgon är med.
min sambo förstàr svenska men pratar helst inte ännu... vi har sagt att vi byter spràk hemma om yannick slutar prata svenska. familjespràk hos oss just nu är schweizertyska. jag har hört att yannick ofta pratar tyska med lillebror, men jag hoppas att han ändà kommer att prata svenska.

det underlättar om man laddar upp med dvd pà svenska, jag läser bara böcker pà svenska o mormor skickar bamse

lycka till o fortsätt med svenska!

Vi bor i Frankrike, nära schweiz, jag är svensk och min man österrikare.

Jag pratar alltid svenska med dottern och min man tyska (oftast vorarlbergerdialekt). Tillsammans hemma pratar vi antingen tyska eller sa pratar jag svenska och han tyska. Som tur var pratar min man väldigt bra svenska.
Pa dagis pratar hon franska.

Här i Genevetrakten känner jag faktiskt flest svensktalande med barn, sa da är det ju inga problem att jag pratar svenska med henne. Om vi umgas med vänner som inte är svenskar sa pratar jag ända svenska med henne, för de flesta har inga barn och intresserar sig inte sa jättemycket för exakt vad vi säger till henne och de som har barn är alla i samma situation och pratar sina respektive sprak med sina barn.

Da vi är i österrike pratar jag fortfarande svenska, men beroende pa hur situationen är brukar jag ibland repetera det jag sagt pa tyska. Det är främst da dotterns farmor är närvarande för hon vill sa gärna vara delaktig, eller om vi är tillsammans med vänner som har barn och som inte är vana vid flersprakighet.

än sa länge fungerar det bra. Dottern verkar inte ha nagot sprak som är märbart svagare än ett annat. Hon är nu 2 ar och hennes barnläkare anser att hon är ganska tidig med talet.

Syskon: jo, de flesta syskon jag träffat här (som är lite äldre) pratar franska med varandra. Troligast just därför att det ju är spraket de pratar med andra barn. Far se hur det blir för oss

Sonen på 3,5 år pratar sve/eng.  Jag pratar svenska med sonen när vi är själva och när vi är med min familj. När vi är med pappan och med hans familj pratar vi alla engelska. Det har gått bra för sonen. Ibland kan han prata svenska med mig även då vi är med pappan men då svarar jag på engelska och då faller han in i det oxå. Vi tänkte som er till en början men tänkte att vi inte ville att pappan och hans familj skulle känna sig utanför om jag och sonen pratar svenska där.

Barn verkar ha en förmåga att anpassa sig till vad vi föräldrar än bestämmer.

Vad glad jag blir över att alla i tråden inser vikten av att prata svenska med sina barn! Det är viktigt att barnen får ta del av sina föräldrars kultur och sociala sammanhang och naturligtvis är det språket som är nyckeln! I en nära föräldra/barnrelation är dock den viktigaste faktorn för att använda sitt eget modersmål att det ju vanligen är känslospråket - det man har med sig som det språk man gullar med, sjunger sånger och leker med språket med; ramsor etc. Sådant prat är viktigt för anknytningen och ger alltså starkare känslomässiga band.  

Ett skäl till som talar för flerspråkighet är att forskningen visat att barn med två eller flera aktiva språk har lättare för inlärning och är mer flexibla i sitt tänkande .... det finns rätt mycket skrivet på nätet (förstås) om bilingual/flerspråkiga barn ...

Roligt också att höra att papporna är måna om att lära barnen sitt språk! Hoppas alla (både mammor och pappor) orkar hålla ut i det!

Vi bor i USA, pappa amerikan, han pratar  bara  engelska med våran son som är 2 och ett halvt. Jag pratar nästan alltid svenska med vår pojk om vi inte umgås med andra amerikanska familjer. I början var jag rädd att han skulle bli sen i språkutvecklingen,, men det har  varit tvärt om.  Han pratar mest och bäst utav alla hans jämnåriga kompisar på dagis. Hans svenska är också väldigt bra och ren.