Gråta sig till sömns?

Det är väl inte så svart eller vitt som det verkar heller? Antingen låta barnet somna genom att hålla det tätt intill sin kropp, eller låta det ligga och skrika i timmar tills det somnar av pur utmattning?

Jag tror att det är bra för barn att lära sig att somna på egen hand, i en egen säng. Jag tror att det jag lär mitt barn genom det, är att sängen är en trygg och mysig plats där man har det bra. Jag tror också att jag lär mitt barn att det i viss mån kan trösta sig själv, att det kan hitta egna sätt att lugna sig på som känns behagliga för dem.

Det betyder inte att jag lämnar mitt barn ensamt åt sin gråt (fast i vissa fall gör jag det). Jag hjälper istället mitt barn, enligt min mening, att komma till ro och sova skönt. När jag lägger honom på kvällen, och han av någon anledning inte kan somna, då låter jag honom vara ifred. Antingen kommer han till ro så småningom, och somnar, eller så blir han ledsen eller arg. Jag brukar avvakta en stund då han blir ledsen eller arg, för att se om han löser det på egen hand. Gör han inte det, går jag in till honom igen, stoppar om honom och talar om att han ska sova, och sedan går jag ut.

Jag är inte konstant närvarande för honom, men jag är inte heller frånvarande.

Dessutom tycker jag verkligen att även om barn, eller alla människor egentligen, behöver närhet, så betyder inte det att det är det ENDA de behöver. När mitt barn är skittrött, då är det sova han behöver, inte vara nära.

allakantralla

Äldre 19 Jan 12:59

#13

hilah skrev 2010-01-19 12:55:44 följande:

Vi har en son med extrema sömnproblem (vaknade var 40:e minut hela natten tills han var ca 9 månader) och funderade flera gånger på att testa någon metod - även skrikmetoder - eftersom vi var så fruktansvärt utmattade att vi nästan blev galna. Dock tog det alltid emot och det blev aldrig av. Tack och lov! Han vaknar fortfarande flera gånger per natt och vi måste lägga oss klockan 7 för att orka med dagarna, men eftersom vi ser frramsteg så vågar vi tro på att det kommer att bli bättre. Sömn och trygghet har nog också med mognad att göra (och personlighet och andra omständigheter), så det lönar sig att ha tålamod. Nu klarar han av att somna själv när pappa ligger i sängen bredvid och det tar ca 30 minuter. Helt otänkbart bara för 2 månader sedan! Och ändå så har vi aldrig låtit honom skrika och inte använt några nämnvärda metoder.

Men det är väl det också, för mig hade det inte varit värt det, att vara tvungen att gå och lägga mig klockan 7 på kvällarna för att orka med mitt yngsta barn. Jag har ju andra människor i mitt liv, andra saker, att orka med, också. Jobbet, min relation, mitt äldsta barn. Hur har du/ni gjort med sånt?

allakantralla

Äldre 19 Jan 14:49

#19

Morticia77 skrev 2010-01-19 13:59:15 följande:

Oj så många bra svar, och vilken nyttig diskussion. =) Jag känner att jag delar åsikt med flera av Er, även från olika ståndpunkter. Även barnen måste få lugn och ro när de ska sova, och jag somnar själv inte bra om min man håller om mig på kvällen. =) Dock vill man ju även att den där eftertraktade hela nattens sömn ska infinna sig snart. Som det är nu behöver någon av oss gå in och lägga oss hos honom då han vaknar till under natten. Jobbigt för oss, men hellre det än att han blir otrygg. Dock vill jag ju samtidigt hjälpa honom att känna trygghet i sin säng så han kan somna om. Hjälp med tips och råd?

Jag tror inte att det finns några standardknep (tyvärr), däremot tror jag att man kan göra vissa saker som ger förutsättningar för en god natts sömn, och där tänker jag faktiskt på vad som gör att många - både barn och vuxna - kan sova gott om nätterna.

Bra kost, lagom med motion, stimulerande aktiviteter, utmaningar, såväl fysiska som mentala, att känna sig behövd eller delaktig i sin familj, och mycket skratt. Får jag det, då sover jag som en stock om natten (sedan finns det ju såklart undantag, när man är sjuk, eller har varit med om något jobbigt, är stressad, men du fattar). Att inte sova vare sig för mycket eller för lite (för mig är 9 timmar det ultimata per dygn, för min son 13,5 timmar).

Jag kan heller inte sova om det är för mycket ljud runtomkring, jo om det är prat i vardagsrummet, men de där plötsliga ljuden (slammer, dörrar som slår igen osv) vaknar jag av. Och så tänker jag om min son också.

Det betyder att han har fasta mat- och sovtider, vi ser till att ge honom bra kost som håller hans blodsocker på en lagom nivå, inga mellanmål (jo ett, men inget småätande, utan rejäla måltider), inget slösovande sådär lite halvt i vagnen, utan antingen är man vaken, eller så sover man. Inget dåsande.

Han deltar i alla delar av det dagliga hushållsarbetet, han har också sin egen koja dit han kan krypa (eller dit vi lockar honom) när han behöver vara ifred. Han badar varje dag, han är ute, och vi är överlag ganska kroppsliga med honom när han är vaken. Vi hjälper honom med saker han tycker är svåra, men han får också lära sig att hantera motgångar (vi kommer alltså inte till undsättning varje gång han bryter ihop över att han inte själv kan starta dammsugaren).

När vi lägger honom har vi en kort ritual, vi går runt och säger godnatt till alla, går in i sovrummet, tittar ut genom fönstret och vinkar hejdå till ute, fäller persienner, läggs i sängen och så släcker jag lampan. sen sjunger jag några korta sånger, medan han bökar runt i sängen, ställer sig upp, skojar med mig och pussar mig, bäddar iordning med kudden och snutten. På sista sången lägger jag honom ner, stoppar om, buffar honom en liten stund i rumpan tills han stillat sig, säger en kort ramsa och går ut. Sen ligger han och gör sin grej tills han somnar.

allakantralla

Äldre 19 Jan 15:31

#21

Miraklet09 skrev 2010-01-19 12:59:23 följande:

jag får hela tiden kritik av dem runt mig för att jag vaggar min bebis som e bara 5månader gammal snart om några dagar, hon känner sig trygg i närheten av mig, ibland väljer hon själv sin resesäng som vi har ståendes i sovrummet (hon ålar sig ur min famn och försöker slänga sig dit) och då förstår ja att aha on vill snacka sig till söms idag men varje gång hon gråter när hon ska sova eller vaknar tar ja upp henne och vaggar henne, talar om att mamma e här, det e ingen fara... folk runt mig menar på att ja kommer att få en klängande unge som bitchar och får sin vilja igenom?? komiskt nog så undrar jag ifall dem personer som håller på så kan föruts¨på hurvidare jag bryr migeller inte?? Det är min dotter som betyder något, ja lyssnar endast på hennes behov. den utvecklingsfasen måste dem ha tryggheten att föräldrarna finns där för dem..

Nu menar jag inte alls att kritisera dig för ditt sätt att trösta och lugna ditt barn, för jag tror att var och en gör bäst så som de känner sig bekväma i att göra, och i att göra på ett sätt som fungerar för dem.

Jag vill ändå understryka att det inte är enbart den kroppsliga närheten som gör att barn känner sig trygga, utan andra saker också. Barn har olika behov, inte bara att vara nära (obs, nu talar jag inte om dig). Ibland får jag en känsla av att, när det handlar om barn och deras sömn, att det finns ett sätt som är rätt, nämligen att i alla lägen ge sina barn kroppslig närhet. Och då tycker jag att man glömmer bort att barn har andra behov också, och dessutom att ett och samma behov kan tillgodoses på flera olika sätt.

Behov av trygghet kan ju tillgodoses genom sociala relationer, rutiner, att man vet vad man kan förvänta sig, att man vet att någon tar hand om en osv.

allakantralla

Äldre 19 Jan 16:06

#23

Morticia77 skrev 2010-01-19 14:59:30 följande:

Det låter toppenbra allakantralla. Det är ju så vi har det också, men ändå fungerar det så dåligt. =/ Men, vi ska inte ge upp för tids nog så vägrar han sova med mamma och pappa ändå. Om det så kommer ta femton år ... haha.

Säg inte det, min första kom intassande till mig varje natt tills hon fyllde 11...

Nej, jag menar inte att mitt sätt är en lösning, som jag skrev tror jag det är bra att kunna ge de förutsättningar.

Är ni nöjda med så som det är nu, så är ju allt bra. Fast jag uppfattade det nog som om du inte var så nöjd. Hur gammalt är ditt barn?

allakantralla

Äldre 21 Jan 15:25

#28

Morticia77 skrev 2010-01-21 15:21:07 följande:

Pojken är två år, och vi känner att vi behöver försöka bryta mönstret för att orka med nätterna när lillasyskonet kommer i vår. Nu vaknar han som sagt flera gånger varje natt och vill bli upptagen i sin stora säng där någon av oss lägger sig med honom. (Han sover fortfarande i sin spjälsäng, men har en "vanlig" säng bredvid.) Om man inte lyfter upp honom så blir han arg eller ledsen och vägrar lägga sig igen. =/ Ibland räcker det att ta hans hand så blir han lugn, men varje natt måste vi ändå någon gång ta upp honom i stora sängen. Hjälp oss, allsmäktiga forum! =)

Hur har ni haft nätterna tidigare? Är detta nytt, att han vaknar på nätterna menar jag? Och hur har ni gjort med nätter och läggning tidigare?

Gråta sig till sömns?

INNEHÅLL