Hur mådde ni psykiskt efter erat missfall?
Hej på dig!
Jag förstår precis hur du känner dig och känner även igen det här med relationen. Vi har också nyligen gått igenom ett missfall och det knäcker verkligen en helt och hållet. Som med allt annat upplever människor och bemöter det även på olika sätt, men för mig kändes det som jordens undergång.
En del av våra nära och kära har sagt kommentarer som "ja, men det är ändå bra att kroppen fungerar som den gör och stöter bort om det är något fel, man får tänka så..." Jo, kroppen i all ära, men när man går igenom det man gör så hjälper inte just en sådan kommentar...
Som med allt annat så går man vidare men man måste få tillåta sig vara ledsen, nere och deppig så länge som man behöver. Min sambo var också ledsen till en början, men gick väldigt snabbt vidare, vilket gjorde att vi blev osams för minsta lilla osv. Nu när jag har blivit skrapad och upplevt det som jag tyckte var jättejobbigt så känner jag mig åter igen besviken på min sambo. Känns som han tyckte det bara var att åka in till sjukhuset, fixa det där, komma hem och vara pigg och glad... Jag antar att man inte riktigt kan förstå helt och hållet om man aldrig har varit med om detta rent fysiskt. Killar har aldrig ens haft en mensplåga och inte heller alla dessa tillhörande hormoner... Inte för att det är deras hela ursäkt, men jag försöker tänka så då min sambo annars är väldigt underbar och då jag vet att han inte menar något illa...
Ja det är tuffa tider just nu! Man får försöka ta nya tag när det känns rätt o kämpa på!!! Jag önskar er all lycka i fortsättningen och i framtiden!
Kramar