Hur mådde ni psykiskt efter erat missfall?

Kan bara erbjuda en torr klyscha.

Tiden läkar alla sår.

Mer eller mindre. Jag saknar mitt barn fortfarande och det är i vår ett år sen jag förlorade det. Jag saknar fortfarande det barn jag tog bort själv för 8 år sen.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det är tufft för vissa, andra inte.

Jag beklagar missfallet.

Jag kände att kroppen svek mig när den stötte bort mitt barn (det var ett foster, v 6 men jag hade planerat för mitt barn).
Blev mycket mera ledsen än jag trodde jag skulle bli. Min sambo blev inte alls ledsen på samma sätt. Han var mera "ja men det är jättevanligt att det händer ju".
Jo, det är väldigt vanligt. Men nu hände det mig.

Blev irriterad på honom för att han inte förstod att det var en stor sak. Han tyckte det bara var att släppa och gå vidare. Så enkelt var det inte för mig.
Jag tyckte allt var menlöst i livet. Varför ska jag bry mig om saker när min lilla lilla bebis inte fick stanna kvar.

Ge det den tid som behövs. Det är okej att må dåligt och vara ledsen.
Det kommer att kännas bättre.

kram!

Jag håller med dig jj, vid ett missfall känns allt annat meninglöst! När jag fick missfall strax innan jul så tillät min sambo mig att vara ledsen och nere. Vilket gjorde att jag släppte allt och bara sörjde. Detta i sin tur gjorde nog att jag tog mig igenom missfallet lättare och snabbare. Att sedan gå till gyn och bli undersökt och kunna ställa alla frågor jag hade underlättade också. Mina råd till dig är att tillåta dig själv att vara ledsen och prata med gyn och du har några frågor. Det kan också hända att din sambo känner sig ledsen och att hans sorg kommer fram som irritation.

fick mf förra året på julafton, det känndes fruktansvärt. Men min sambo trösta mig med att om man får mf så är det något som är fel på barnet. och jag tror på ödet, det var helt enkelt inte meningen att det skulle bli en bäbis då. Jag är gravid i v 25 nu och det kommer gå bra för dig när det är dags. Alla tänker nog inte som jag, men det finns en mening med allt som händer tror jag. Lycka till! kram

Tack för era svar.
Jag tog ett samtal med honom ikväll ,satte mig ner och verkligen förklarade hur jag mår och känner efter allt som hänt.. Han säger att han förstår, men att han inte vet hur han ska bete sig mot mig,sen gick han iväg för att jobba.

Jag saknar den närheten vi hade innan. Mysandet i soffan, det underbara sexet, skratten, allt det som glädjer en. Det har inte funnits så mycket den senaste månaden. Visserligen har det funnits en anledning kanske, men det är när ngt jobbigt händer som man verkligen behöver närhet? Eller?

Ska jag försöka överraska honom med en myskväll, eller hur ska vi få allt att vara som vanligt igen?! Jag är så förvirrad, för jag vill veeerkligen ha min man tillbaka.  

Tack än en gång!

vännen
du har inte bara fått missfall
du har också varit gravid
vilket betyder att hormonerna är åt helvete
kroppen är gravid
men inte hjärnan eller hur jag ska säga
jag mår helvete...
skrapades i tisdags...
men det blir bättre
blir ledsen då jag tittar på mina bröst stora och magen försvann...

känner i kroppen att ägglossning är på gång... men ska vänta jag är livrädd

Jag fick missfall precis innan jul och jag tyckte det var piss jobbigt, egntligen hade vi tänk och berätta det på julafton, men istället får jag missfall två dagar innan, är då i vecka 14, men varit dött sen vecka 6. Fruktansvärt jobbigt, att vara glad fast att man är helt knäckt.. Och ingen visade hänsyn direkt utan  satt och glatt och betädde om bebisar hit och dit, alla som fått barn blabla..
Har gått en månad nu, och det känns fortfarande skit, jobbigt att se alla gravida ute på stan. Jag vill bara ligga hemma under täcket... När slutar det göra så ont?? :(

det slutar att göra ont när du sörjt klart
en del blir hjälpta av att bli gravida direkt andra av att vänta
låt dig sörja klart
du har förlorat ett barn du längtat efter...

jag var ledsen länge och det var min sambo med kan ibland känna att de sticker till i bröstet när jag tänker på att jag egentligen redan skulle vara mamma. Det var jätte svårt för min sambo och han sa till mig att det hände mig mer än de hände honom för det var i min kropp den hade varit och dött om man säger så. Vi bråkade också i början men mest för att ventilera. De bästa var bara att ligga i hans armar och gråta helt enkelt, det var genom det och mycket prat vi hittade tillbaka till varandra. Nu är jag gravid igen och vi bråkar som bara den ibland pga mina hormoner och han står ut ändå.
Det jag menar är att jag förstår din sorg men nu i efterhand förstår jag din sambo också. det är verkligen jätte svårt för dom att hantera och fatta. Så prata med honom ofta och mycket om de så de kommer ut för er båda för han sörjer ju också precis som du! Jag fick mf 3 gånger på rad så det var ett tufft halvår !! NU i vecka 18 så jag hoppas att det skall gå vägen helt.
LYCKA TILL!!!

Jag har inte tagit mig vidare. Det tog tid och krävdes IVF för att ö.h.t bli gravid och sen tas barnet ifrån mig-nåt sånt går inte komma över förrän jag sitter där med ett levade barn och det verkar ta evigheter. Man måste få sörja så länge som det behövs,ingen kan säga att nu måste du gå vidare om man inte kan det. För många av oss krävs det ett levande barn för att komma över sorgen. Vill inte din man förstå så skit i honom och sök tröst där du kan få den.

Hej på dig!

Jag har mått väldigt dåligt sedan mitt missfall i september. Jag har känt mig fruktansvärt...skör och tom. Jag och sambon har haft några jobbiga månader nu efter missfallet, men nu börjar det bli bättre. Män har svårt att förstå vad man går igenom när man får missfall, de ser det inte på samma sätt som man själv gör, de har inte känt den där känslan man har inuti när man är gravid, de har knappt förstått att det var något som skulle bli ens barn där. Det är inte konstigt, inget man kan klandra dem för egentligen, men det gör man. Man blir ledsen och besviken för att de inte förstår och så blir det bråk. 

Bearbeta problemet är bästa sätt för att gå vidare