Hej,
Och tack för att du belyser detta viktiga område. Nämligen skillnaden mellan en medicinskt normal förlossning och en känslomässigt positiv upplevelse. Det bästa och naturligtvis vanligaste är när bägge dessa delar sammanfaller, då blir upplevelsen hel. Men ibland är det tyvärr så att trots det medicinsk gick ”bra” upplever vissa kvinnor förlossningen negativt. En viktig del i det arbete jag gör är att ge det känslomässiga ett lika högt värde som det medicinska under förlossningen. Känslor som stark rädsla, ångest, panik borde anses vara en alvarlig komplikation, då det har enorma konsekvenser både för den enskilda kvinnan men också sjukvården. Och allt som står i vår makt som arbetar med detta ska göras för att minska dessa känslor. Jag och Liisa barnmorskan som jag arbetar med, arbetar tillsammans med sjukvården för att lyfta fram detta otroligt viktiga område. Målet är skapa mer medvetenhet och kunskap om hur vi kan hjälpa och stödja kvinnor känslomässigt under förlossningen. Att ingen kvinna ska behöva föda i rädsla och ensamhet. Det är ett viktigt arbete och ditt inlägg är därför oerhört värdefullt.
Många kvinnor hoppas och tror att sjukvården ska ge dem det känslomässiga stöd de behöver. Chocken kan bli stor och smärtsam när detta inte infrias. Detta måste först och främst bekräftas och aldrig avfärdas, oavsett vilka omständigheter som var orsaken. För väldigt många kvinnor räcker det stöd som de får, men många behöver något mer. Förlossningen kan väcka känslor som man inte har verktyg för att möta och hantera. Får man då inte den hjälp man behöver kan det leda till en negativ upplevelse, med mycket rädsla och ångest. Blir man sedan inte bekräftad i detta kan det skapa frustration och en känsla av att inte vara trodd.
Vi arbetar redan med att öka förståelsen för detta inom sjukvården. Men det jag vill stärka dig i är att ta helt och fullt ta ansvar för detta själv. Att återta, återerövra, hitta tillbaka, att skapa de omständigheter du önskar/behöver. Att se till att du får just det stöd du behöver både ifrån dig själv men också från de omkring dig. Det är därför viktigt att fundera på hur du skulle vilja att det stödet såg ut? Ditt brev stärker bara min erfarenhet och kunskap gällandes att det vi gör innan bara har en viss betydelse, men det som kommer att avgöra, är det faktiska stöd du har under själva förlossningen. Min bok och våra kurser fokuserar just därför mycket på detta så att partnern också har den kunskapen. Detta då stödet under förlossningen skiljer sig från hur vi annars ger varandra stöd.
Så för att svara på din fråga:
1. Uppmärksamma vilka känslor som var jobbigast för dig. Var det känslan av kaos? Rädsla? Ensamhet? Att ingen lyssnade? Vad var det som gav den negativa känslan. Skriv sedan extra tydligt att du vill få hjälp att hantera detta och eventuella andra jobbiga känslor som kan uppstå.
2. Fundera på vad du behöver för att förbereda dig känslomässigt? Det unika för just dig? Vad behöver du för att hitta trygghet? Underskatta inte faktorer som mörker, vissa ord, ljud o.s.v.
3. Skapa en positiv kontroll genom att förbereda dig för den del som du kan ta ansvar för. Nämligen att möta värken. Ta hjälp av kroppens inneboende förmåga (se tidigare inlägg) och gör ditt bästa för att inte ”ramla” över i rädsla/stress.
4. Se till att alla runt omkring också är förberedda och kan ge dig stöd och leda dig tillbaka när du tappat bort dig eller känner dig vilsen. Som kan bekräfta dig och se dig när du behöver bli sedd. Som kan ge dig kraft och mod när du tappat bort din egen. Om du och din partner känner att ni vill ha extra mycket stöd. Skaffa det genom att anlita en doula. En doula finns där som ett extra stöd för er båda och kan fungera som en säkerhet och trygghet, som ett komplement till barnmorskan, som en beskyddare och vägledare.
Ett stort lycka till! Och tack!!! För att du belyser detta viktiga område. Susanna
För att läsa mer om doulor: www.doula.nu eller www.fodautanradsla.se
