vi förlorade vår efterlängtade dotter i v.33+1, den 5e jan -10, då vi på ett vanligt mvc-besök upptäckte att hennes lilla hjärta inte längre slog..
fler som varit med om detta hemska öde?
hur tog ni er vidare i sorgen?
jag vet inte vart jag ska ta vägen.. det gör alldeles för ont och jag kan inte acceptera att vi förlorat vår ängel.
Beklagar TS många kramar
Klumpen försvinner och halsen blir normal igen, det tar bara ett tag. Olika långt för olika människor bara..... Men en dag blir allt någorlunda normalt igen och man blir faktiskt glad och lycklig så småningom. Något kommer alltid att saknas och familjen blir ju inte riktigt komplett eftersom det alltid saknas medlemmar, men det kommer att kännas bra ändå. Nu är det tre och ett halvt år sedan som vår dotter bajsade i fostervattnet och dog av det i v. 26 och sju månader senare dog lillasyster av trisomi 18 (tvingades avbrytai v.17). Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag över huvud taget orkade gå vidare med mitt liv, men med två pojkar hemma var jag ju tvungen. Nu har jag fått min efterlängtade bebis och hon sitter i soffan och kollar på bolibompa snart två år gammal. Man blir lycklig igen och allt som hände blir en dimma och man undrar om man verkligen gått igenom det eller bara drömt.....
Beklagar det du gått igenom. Jag fick MA i vecka 13, vilket jag inser inte är samma sak, men det var jobbigt nog så jag kan bara föreställa mig vad du går igenom. Det jag dock lärde mig i vår sorg var vikten av att prata med den andre så man inte sörjer var för sig utan tillsammans.
Jag har vänner som gått igenom samma sak. De har hittat stöd i andra på facebook. Kanske du även där kan hitta en bra grupp.
Sänder dig styrka och kramar så du orkar gå vidare.
läste precis en rad som stämmer för oss som är mitt i sorgen.
'även den som går långsamt kommer fram'.
vilket kanske stämmer.. en dag kommer vi alla kunna le riktiga leenden igen. att andnöden beror på ett riktigt härligt skrattanfall och att man kan förstå sitt nya liv lite bättre än mitt i allt kaos som råder just nu..
idag är det tisdag. 6v sen vår älskade elise föddes död. hennes ängladag.
jag undrar när man slutar räkna...
Jag tror aldrig man slutar räkna. Men dagarna blir till veckor, veckorna (när de blir tillräckligt många) blir till månader och till slut blir månader till år. Men sluta räkna tror jag aldrig att man gör. Fint det där med "även den som går långsamt kommer fram".
Hur kommer det sig att ni fick ha begravningen så fort? Obducerades eran flicka? Dom sa till oss att de kan ta flera månader.
Beklagar att ni inte fick behålla eren dotter...
Jag o min sambo förlorade våran son i v 38+0,var på ett ultaljud den 15/1-10 o då hittade dom inga hjärtljud.
Han föddes den 17/1 och var alldeles perfekt...
Kramar om
millia86, det gör så ont i hjärtat att du ansluter, men du är hjärtligt välkommen.
du ska veta att er son blev välkomnad av alla våra änglar där dem nu är.. dem har det bra. <3
beklagar verkligen ert öde som gett er ett nytt liv, ni är nu finfina änglaföräldrar!
kram!