Förlorat barn i magen.. :(

Det är så fint att se alla som stöttar varandra i sorgen efter att ha förlorat ett barn...Nu leker våra fina änglabarn tillsammans...
Tack för fina orden...

beklagar
finns inga ord......jag tycker det är så hemskt....

idag är det 2månader sedan vår ängel elise föddes - död.
jag har inte kommit särskilgt långt i sorgen. allt står still. jag är så förbannat avslagen.

jävlajävla skit alltså. :(

Hej alla underbara änglaföräldrar!

Det smärtar så oerhört att läsa om er sorg efter era underbara små. I morgon är det 10 månader sedan min ängel föddes i vecka 38. Helt perfekt, med tio fingrar och tio tår men med ett hjärta som inte längre slog. Jag har tänkt på honom varje dag sedan han föddes. Det kommer alltid saknas någon i vår familj oavsett om det har gått tio månader eller tio år.

Att förlora ett barn är det mest onaturliga i världen. Inga föräldrar ska behöva begrava sitt barn.

Många, många styrkekramar

Grattis till er dotter!
Det är en livslång sorg man bär med sig men eftersom tiden går så får man mer kontroll över sorgen och man lär sig att hantera den. Det viktigaste att låta det ta den tid det tar. Man får koppla loss allt för ett tag och bara låta sig överväldigas av det hela och inte kämpa emot. Och läs mycket om det. Och tänk på att man sörjer olika, och ta emot all hjälp du kan få nu för efter ett tag glömmer folk runt omkring dig men inte du själv och man sitter där med ett stort hål i hjärtat.

Jag själv förlorade min son i v 40 i PSD i magen för ca 2½ år sedan och har nu en dotter på 7 månader här hemma så det vänder sakta till det bättre men jag väljer oftast nu själv när jag vill sörja honom.

det är mina råd .

Beklagar så mycket sorgen.

Kram
JUCHIA

lägger tråden i favoriter för att svara senare. jag klarar det inte just nu, men jag vill ändå ge er alla en värmande kram.

du är hjärtligt välkommen in i denna tråden.. men det är så beklagligt att vi blir fler. det är orättvist och rent ut sagt förjävligt att vi änglaföräldrar stiger i antalet.

alla våra barn har det underbart tillsammans. det är vi föräldrar här på jorden som lider, dem mår bra, tillsammans. och vi får försöka ha det bra tillsammans vi med.

kraam till alla underbara där ute!

Instämmer med dig StarfighterPilot. Det är en skön tanke att våra små änglabarn har det bra tillsammans när man känner hur sorgen river och sliter i en. 

Igår hade vi begravning för vår ängel, allt vart jättefint och de känns skönt att det är färdigt. Men det var en otroligt jobbig dag! Vår lilla Julia fick dessutom en egen stjärna i present, tycker att det var en otroligt fin present till en ängel!

Kram alla änglarföräldrar! Vet hur det känns... tyvärr

Vi förlorade vår förstfödda den 9 juni 2009 i vecka 37. hon dog i magen av hjärtfel. exakt vad har vi inte fått bekräftat, men något var inte bra med hjärtat. on var så fin. så färdig bebis.

för en vecka sen (27/2) blev Alice storasyster till lille mio. mina hinnor sprack o allt fostervatten läkte ut. det finns inget att göra så vi var tvungna att avbryta graviditeten. knappt halvvägs hade vi kommit.

Mio kommer dela minneshylla här hemma, dela plats på kyrkogården, men i våra hjärtan har han en egen plats.

VI FÖRLORADE OCKSÅ VÅR LILLA SON I MAGEN I V 35+5 PGA EN (ÄKTA KNUT) PÅ NAVELSTRÄNGEN SAMT ATT NAVELSTRÄNGEN HADE VIRRAT RUNT HANS LILLA HALS 4 GGR.. ALLT ÄR BARA SKIT!!
HAN FÖDDES DEN 27 FEBRUARI 2010 KOMMER FÖR ALLTID ATT VARA SAKNAD AV MAMMA,PAPPA OCH STOREBROR MELVIN

DET KÄNNS INTE SOM ATT DET FINNS NÅN RÄTTVISA PÅ DENNA JORD..

Den 28/12 2009 åkte jag och min sambo in till förlossningen för att jag ej känt sparkar på hela dagen. Jag var då i vecka 38+1. Väl inne fick vi besked att de inte hittade några hjärtljud. De tittade en gång till med bättre UL-maskin, men de kunde då konstatera att det inte fanns något liv i magen.

Hela julhelgen hade det varit fullt med aktivitet i magen och jag som trodde att bebisen skulle lugna sig innan förlossning. Det var snarare tvärtom. Sedan en dag var det bara tyst.

Den 30/12 födde jag en mörkhårig flicka på 52 cm och 3085 g. Hon var perfekt. Men hon andades inte. Hela dagen fick vi ha henne hos oss och på nyårsafton hade vi en namncermoni. Hon fick heta Alma, som på spanska betyder "själ".

Snart är det tre månader sedan hon föddes och jag känner mig varken hel eller glad. Vissa dagar går det bra, man försöker tänka på det praktiska (vi ska flytta eftersom vi inte klarar av att bo i den lägenhet vi skaffade för vår lilla familj). Varje gång jag ler känns det som jag låtsas. Så fort jag går utanför dörren känner jag mig annorlunda jämfört med andra "lyckliga".

Vi har ej begravt vår dotter än, men så fort det blir lite vår kommer vi att göra det. Det kommer bli så jobbigt att jag ens inte vågar tänka på det.

Jag tycker det är otroligt rättvist att detta händer. Ska inte behöva hända. Vi kommer aldrig få veta varför hon dog. Det finns inga svar. Om jag ska se det positiva i det hel hade jag en fantastisk graviditet, jag har aldrig varit så fin som jag var med Alma i magen. Och jag är inte rädd att föda, som jag var innan. Jag har lärt mig en del men jag hade ändå önskat att detta inte hänt, såklart.

Tänker på er alla som mist sitt barn. Jag lider med er. Önskar ni alla kan gå vidare och finna glädjen igen. Våra änglar finns alltid med oss. Kram.

Fick veta idag att mitt barn inte kommer klara sig utanför livmodern. Är i v. 19.5. Känns så tungt å vet inte hur jag ska ta mig vidare. Skulle gärna ha kontakt med ngn som gått genom samma

Först och främst, beklagar, har själv varit där. Det finns en sluten grupp på facebook, livet efter avbruten graviditet. Där finns många som tvingats avbryta av olika anledningar och där vi kan trösta och stödja varandra. Stor kram

?? vad fint att tänka att våra änglabarn leker tillsammans.

Jag har nyligen gått igenom liknande. Fick avbryta i v 21 då det under RUL upptäckts att en bit av skallbenet saknades och vätska hade läckt ut. Hjärnan hade så småningom läckt ut också och barnet hade inte överlevt. Hela min värld rasade ihop den dagen vi fick beskedet så jag vet precis vad du går igenom och har gärna kontakt så jag också känner att jag behöver prata med någon som har gått igenom samma sak som mig och kan förstå exakt hur jag känner.