Få ro?

Hej fina du,

Har utbildat doulor hela helgen så det är därför svaret dröjt lite!

Vilken resa du går igenom! Jag slås gång på gång av vilket enormt mod så många kvinnor har. Att trots det känslomässiga kaos som kan uppstå efter en negativ förlossningsupplevelse, ha modet och önskan att reda ut, hitta tillbaka. Som om du mitt i allt kaos också kan höra en annan röst. En röst som berättar något annat, hur det kunde ha varit, att det inte hade behövt vara så. Att du inte bara kan vara ”tacksam” utan också behöver förstå. Samtidigt behöver du skydda dig själv. Så att ditt inre inte behöver bära ett trauma igen. Dessa två krafter kämpar bägge för sin rätt.

Det viktigaste är att försöka ta reda på om ditt behov av att föda kommer från denna första röst. Rösten som berättar att det kunde ha varit annorlunda om du bara hade fått det stöd du behövde. Eller om det kommer ifrån någon yttre bild eller förväntan av att föda. Att inte vilja vara sämre eller mindre kvinna än andra. Andras bild av hur det borde vara för dig.

Vilket det än är så behöver du stöd i att kunna urskilja vad som är sant för dig:

1.     1. Min erfarenhet är att om traumat är direkt kopplat till förlossningen i form av tid/sömbrist, känslor som ensamhet/rädsla/förvirring, andra faktorer som är direkt kopplade till den faktiska situation, kan man med hjälp med rätt stöd få en helt annorlunda upplevelse. Jag har varit med så många födslar där den första traumatiska upplevelsen helt läkt genom att man får det stöd som man behöver under den andra. Det är otroligt viktigt att skapa det känslomässiga utrymme som du behöver för att hitta din tillit och trygghet. Att ni har valt en kontinuerlig stödperson (en vän som tränas i detta, eller en doula, familjemedlem) som kan stödja er båda genom förlossningen.

2.     2. Men om din önskan grundar sig i ”bilden” av hur du borde föda. Då behöver du stöd i att släppa den bilden och i kärlek möta dig själv där du just nu befinner dig. Där du lämnar all prestation och snarare vågar stå för det som du verkligen behöver. Jag har varit med som doula i många förlossningar där kvinnor växt oerhört utifrån detta. Och det är mötet med dig själv och respekten för det som gör att vi växer. Inte hur vi föder.

Jag skickar här lite kraft till dig så att du kan få kontakt med din inre röst och komma till ro!!! Värme Susanna

Tack så hjärtligt för ditt svar!

Redan i första stycket sätter du fingret på en sak, att välja planerat snitt kan jag känna är lite av en "fegväg" och jag ser mig själv som sämre just för att jag valt att inte ens försöka föda fram mitt barn. Med sonen gjordes i alla fall ett försök. Jag vet att det inte finns någon värdering i hur man föder men min erfarenhet av samtal med andra kvinnor säger annorlunda. Så fort förlossningsdiskussion kommit upp och jag sagt hur det blev för mig har de tittat på mig lite mildrande, sagt oj ... och sen pratat vidare om sina vaginala förlossningar. Det fick mig att känna mig sämre och den känslan lurar lite också.

Sen tar du upp det mer i det du skriver 2: Det är mest bilden av hur jag borde föda som hänger fast, inte vad jag vill. Hur mycket jag än läser om vaginal förlossning i böcker och på internet så kommer jag alltid tillbaka till att det inte är riktigt det jag vill, men ändå vill en liten del av mig det. Och ändå lurar nyfikenheten: hur är det egentligen? Kvinnor beskriver det som en häftig och makalös upplevelse som de inte vill vara utan och blir stärkta mentalt. Det är aldrig fel och jag både misstror och litar på att min kropp inte klara respektive klarar detta. Lite utmaning för mig själv.

Nu har alla tankar och känslor lugnat ner sig en aning men de lurar fortfarande fast inte i samma styrka som innan. Då klarade jag inte av en tanke utan att tårarna kom och jag ville bort från allt. Nu sakta men säkert försöker jag ta mig tillbaka och låta tiden bero en aning. Jag ser fram emot kommande Aurorabm-besök för hon får mig att må bättre. Läkarbesöket ser jag dock inte fram emot på samma sätt men jag får ta det som det kommer och se vad det blir av Aurorabesöket.

Jag vet att jag inte är rädd för smärtan, det är nog mer rädslan som du flera gånger nämner i din bok. Samtidigt vet jag inte varför jag är rädd för rädslan? Smärta är övergående och det kommer något positivt av det hela. Jag föll rejält för dykmetoden som du beskriver i din bok och den skulle jag vilja använda mig av i en vaginal födsel. Är det så enkelt som det låter: att bara följa med i värken, andas mjukt och ljudlöst och låta kroppen bli tung?

Tack igen för ditt svar! Det var skönt att någon annan sätter fingret på mina tankar

Heléne