Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Hej,
vet inte hur aktiv den här tråden är längre men tänkte bara höra med er hur (om) ni berättade för era vänner om vad ni gått igenom. 

Jag råkade ut för utomkvedshavandeskap för en månad sen efter att i en månads tid gått runt och trott att jag hade ett väldigt utdraget missfall. 

Jag läkte ihop snabbt rent fysiskt efter operationen men tycker fortfarande att visa dagar kan kännas väldigt tunga rent psykiskt och har väl egentligen inte varit glad på riktigt sen det hände. Just nu känns det som om det enda som skulle kunna göra mig glad igen är en ny lyckad graviditet, vilket gör mig livrädd eftersom jag inte vet om det är möjligt för mig. Denna upplevelse är något som förändrat mig och mina värderingar och det känns väldigt konstigt att nästan inga av mina vänner vet om vad som hänt. Men jag vet verkligen inte hur jag ska berätta det. 

Tack så mycket för era svar!

Känns skönt att få skriva av sig lite eftersom jag tycker det är så svårt att prata om det annars. Vilket är lite ironiskt, eftersom det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

De få personerna som vet om vad som hänt säger att nästa gång kommer det nog gå följt av lite siffror på hur sannolikt det är att det lyckas. Och jag önskar verkligen att jag kunde tro på dem. Min sambo är övertygad om att det kommer att gå. Han är världens snällaste, så jag förstår ju att han menar väl. Trots det är det svårt att inte känna en enorm press på mig själv - det är ju min kropp som misslyckas. 

Ibland känns allt så orättvist, men jag antar att det bara är att acceptera det och kämpa på. 

Berörs verkligen av era historier och önskar er all lycka till!

Sanla, tack för dina positiva ord :) Jag håller tummarna för att det kommer gå bra för dig, låter ju positivt i alla fall!

Mika1980: Grattis till sonen! Vem vet, det kanske kommer gå bättre nu, pressen kanske känns lite mindre nu när du redan har ett barn? 

Xarxia: Grattis till graviditeten! Känns alltid på något sätt lättande att höra att det faktiskt kan gå bra också, även fast det är lite svårt att tro att det skulle kunna hända mig också. Men vem vet. Just nu försöker jag tänka att det kommer gå bra till slut, men försöker samtidigt inte att stressa utan tänka att det får ta sin tid. Allt jag och min sambo kan göra är ju att försöka.

Hade så gärna velat berätta för mina vänner men varje gång jag tänker göra det blir det liksom aldrig av. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska börja eftersom vi aldrig ens berättat att vi försöker bli gravida.

Tack för dina tankar, känns skönt att höra någon annans tankar angående x än enbart mina egna som är rätt så förvirrade ibland.

Välkommen till den här tråden (vi har ju träffats i en annan tråd också).

Jag har ju inte fått denna behandling men det är viktigt att de verkligen följer upp ditt hcg-värde så det bekräftas att det inte sitter kvar.

Ring mvc igen om du har frågor och kräv mer blodprov om du inte redan har tid för det. Lycka till!

Det låter vettigt att låta det få ta den tid det tar för återhämtning. Men maximal otur att åka på magsjuka i allt elände. Hoppas du mår bättre nu och att du slutar blöda snart så ni kan mysa med varandra. kram

Åh va roligt att höra att det kan gå bra :) grattis till sönerna! Ibland känns det så hopplöst, som att jag aldrig kommer få barn så då känns det lite extra skönt att höra solskenshistorier

Välkommen hit dalin trots tråkiga omständigheter. Kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit att få missfall efter att ha lyckats bli gravid igen. Vad bra att ni har fått starta utredning i alla fall, hoppas det kan hjälpa er. Känns som det kommer vara dags snart för mig och sambon också, har dock hört att det ska gå ett år från dess att man börjat försöka så får vänta till sommaren.

Lycka till!