bebinsmamma skrev 2013-09-07 19:21:40 följande:
Acinna, tack för frågan ? Vi tar en dag i taget, försöker acceptera allt som hänt och försöker att inte tänka för mycket på framtiden än. Kommer inte ge upp, men jag är inte redo att starta tankarna på ivf ännu. Vi pratar mycket och gråter mycket (iaf jag), och senaste fyra-fem dagarna har orken kommit tillbaka lite för varje dag. Fysiskt känner jag mig som efter en månadslång influensa typ, så snart kanske man till och med orkar träna igen. Jag längtar! Men det är en befrielse att kunna gå promenader och vara vaken en hel dag, orka sätta sig med dottern och läsa sagor osv. Ska gå till jobbet på måndag tänkte jag. Nervös för att få frågor och blickar eftersom jag kollapsade mitt i ett kundmöte.
Försöker skjuta jobbiga tankar åt sidan och ta dagen som den är.
Hur kände du dig efteråt och hur gick tankarna acinna?
Jag känner igen mycket i det du skriver. Jag är så förbannat envis, så jag opererades på fredagen, kom hem på lördagen, på söndagen planerade jag hela veckans arbete åt min vikarie och fixade så en kollega tog med det till jobbet (och min chef tyckte inte jag var klok, men som jag sa till henne att även om jag har ont av operationen så är det inget fel på huvudet!) och åkte och hälsade på mina elever och kollegor när de hade friidrottsdag här i stan på tisdagen, åkte till jobbet på fredagen för att hälsa på och kolla läget så jag visste vad jag skulle göra på måndagen. Åkte till bokmässan i Göteborg på söndagen, och det var dumt! Då var första gången jag kände på riktigt hur ont jag hade, och att jag troligen skulle varit hemma en vecka till, men åkte och jobbade dagen efter i alla fall...
Precis som du sa så gjorde jag allt för att hålla mig sysselsatt och inte behöva tänka! Jag hamnade i denna tråden, och det har hjälpt mig mycket att kunna bearbeta vad som hände genom att höra andra i samma situation.
Jag har alltid varit ärlig med vad som hänt, både på jobbet med elever, föräldrar och kollegor och utåt också, för jag ville inte ha en massa spekulationer om vad som hänt. Fördelen är att jag fick veta många kollegor som haft missfall men som aldrig talat om det förrän då, och även om det inte är riktigt samma sak är det skönt att veta att fler haft det tufft!
Eftersom jag har äggledaren kvar valde läkarna att följa mitt hcg ner till under 5 med ett blodprov varje vecka, och jag fick ägglossning ungefär 2 veckor efter operationen och mens knappt 4 veckor efter jag opererades. Fick klartecken ungefär då att om jag ville och orkade försöka så var det helt oki. Rädslan för nytt X fanns, men just då ville jag försöka trots allt. På BIM+9 fattade jag varför mitt humör var så konstigt...
Min rädsla för nytt X var ännu större när vi skulle försöka få syskon, och jag kommer aldrig mer utsätta mig, min kropp eller mitt psyke för en graviditet till nu!
Sist började jag gråta i telefon och vips, då fick jag tid