Hej, nu är jag tillbaks vid datorn efter helgen. Hoppas du haft en skön helg i snöyra och kyla.
Din fråga berör många kvinnor idag. Eftersom man centraliserar fler och fler förlossningsavdelningar i landet. Återigen har man bara tittat på de medicinska faktorerna som att alla kvinnor ska ha rätt till samma medicinska trygghet (vilket så klart är bra), men utlämnat helt de känslomässiga aspekterna. Att behöva under hela graviditeten oroa sig för att inte hinna fram, att föda i bilen, eller oplanerat hemma.
Att ge dig ett svar blir också därför en utmaning. Hur kan jag stärka dig och samtidigt utgå ifrån den faktiska verkligheten.
1. Det är sant det som du säger att för de flesta tar den första förlossningen längre tid och det är därför inget problem med det avståndet som du beskriver. Om du har en förlossning som tuffar på i denna takt har du hela tiden tät kontakt med din förlossningsavdelning som kommer att hjälpa dig att tyda tecknen. Oftast handlar det om att värkarna ska ha blivit regelbundna dvs minst ca 60 s långa hela tiden och att pauserna också är regelbundna och 5-3 minuter emellan. Alltså inte första gången detta mönster visar sig, utan att det varit så en stund. Men det viktigaste är att du ringer förlossningen och berättar vad som sker. Tillsammans avgör ni sedan steg för steg vad som är rätt. Tänk på det just som en steg för steg process. Att vara närvarande i nuet och de signaler som kroppen sänder ut. Möt värkarna med de fyra verktygen (se tidigare inlägg) så att du känner dig trygg och lugn.
2. Men att säga att alla föder långsamt första gången är inte heller hela sanningen. Vissa föder snabbt. Om du är en sådan kan det så klart kännas förvirrande eftersom det är svårt att veta, du har ju inget att jämföra med. Men det du kan göra är att utgå ifrån de tecken som finns: värkarnas längd och mellanrum. Samt hur accelerationen går till. Är det så att du har långa värkar där mellanrummet tycks ha en regelbundenhet som snabbt accelererar, ja då kan det vara ett tecken på att det går snabbt framåt. Men även i dessa stunder har man oftast några timmars marginal.
En förlossning som jag deltog i för några veckor sedan var så. En förstis som först ringde mig på natten och berättade att det börjat. Men att det var lugnt. Två timmar senare ringer hennes sambo och säger att hon nu har så täta värkar att hon inte längre kan prata. Vi beslutar i kontakt med sjukhuset att hon ska åka in direkt. Men han kan inte få in henne i taxin eftersom värkarna är så täta. Efter ett tag ber jag honom att bokstavligen bära in henne i bilen och åka. När han lyckats med det fastnar de i bilköer på en bro. Jag har hela tiden telefonkontakt och försöker ”doula” henne genom telefonen. Samtidigt som jag ber om att de ska hinna in. Inte för att det inte kommer att gå bra, utan för att hon mentalt ska få en chans att landa i sin kropp. Det tar över en timme för dem att ta sig in. När de är framme kastar hon sig ut ur taxin, svär åt både taxin och den stackars taxi chauffören J. Men de hittar in och jag och hennes sambo hjälper henne att komma ner i kroppen, hitta sin kraft och tro. Att landa i den snabba processen och hon födde två timmar senare. Barnmorskan var hänförd och det var vi också. Det blev en otroligt vacker förlossning trots det snabba förloppet.
Jag kan så klart inte säga att du kommer att hinna in. Men jag vill bara bygga in lite tro att chansen att du gör det är större än chansen att du inte gör det. Så ibland behöver vi hjälpa våra tankar att välja de tankar som hjälper oss. Gällandes din fråga om de kan skicka hem er så kan de så klart aldrig tvinga er. Ni kanske får vanka runt på sjukhuset, men ingen kan tvinga hem dig. Ambulansen kan ibland vara nödvändig när man inte längre kan åka bil. Om förlossningen går så snabbt framåt. Det kostar så klart inget eftersom det är ett beslut ni tar tillsammans med förlossningsavdelningen och dina känslor.
Hör av dig om du har fler frågor, eller vill fördjupa något. Men var i nuet. En värk i taget och lita på det som din kropp säger. Jag har varit med om och hört så många gånger att kvinnor bara ”vet” att de måste åka in. Det är skillnad när det är osäkerhet och förvirring då kan det vara mer rädsla. Men när de ”vet” så brukar jag bara säga, åk in oavsett vad de säger. Lita på din inre känsla, den är stark och ursprunglig.
Med värme! Susanna
