Ivf våren 2010 i Göteborg-1a barnet?

Hej, tänkte att jag kanske också kunde platsa här ?

Jag har inte varit så aktiv här på familjeliv tidigare i alla fall inte som "skribent"; faktum är att det här nog är mitt första inlägg. Jag brukar kika igenom forumen ibland, men har inte liksom känt för att vara med förrän nu. Men ni verkar vara ett härligt gäng här, och det skulle vara roligt att få vara med.

Jag och min man har försökt få barn i nästan exakt 2 år nu. När vi hade försökt i lite drygt ett år bestämde vi oss för att söka hjälp, och vi har nu genomgått en utredning. Min man har tagit spermaprov och jag har tagit diverse blodprov, genomgått en titthålsoperation och blivit spolad. Resultatet av utredningen blev att min man har ett lite för lågt spermieantal, och min ena äggledare är fullständigt fullproppad (orsaken är oklar och man gjorde inget åt detta eftersom det ska fungera med en äggledare). Läkarna sa trots detta att det skulle fungera för oss, men det har det ännu inte gjort. Vår läkare har därför skickat en remiss till Sahlgrenska och han trodde att vi skulle få genomgå IVF. Vi går och väntar på att få hem brevet med kallelsen, och inom ramen för vårdgarantin, så borde den komma senast i april. Trots att det bara är två månader kvar tills dess så känns det som en evighet.

Ni som redan har fått kallelse och eventuellt varit på möte: Hur länge fick ni vänta på kallelse? Hur långt innan mötet fick ni kallelsen? Vad hände på första mötet? 

Några av er hade redan påbörjat behandling. Hur lång tid tog det från första mötet till behandlingen startade?

Trevlig helg på er alla

Jag längtar tills jag får vår kallelse till Sahlgrenska. Det känns som det tar en evighet! Varje dag när jag går till postlådan hoppas jag på ett brev från från dem. För några dagar sedan fick jag ett och blev jätteglad; jag tänkte: Ja, nu har vi fått en tid :) ! Men nej... istället för en tid, så stod det bara att de har mottagit remissen från vår läkare och att vi ska få en tid inom tre månader. Betyder detta alltså att vi blir kallade inom tre månader från att deras brev, eller är det inom tre månader från att vår läkare skickade in remissen (vi har fått brev från honom nämligen också, och då står remissdatumet)? 

Jag har skummat igenom sidorna här i formumet; ni skriver så mycket att det är svårt att hinna med och läsa allt :) Men jag läste att några av er har funderat på adoption och skickat efter information. Jag är också intresserad av att veta mer. Har ni några tips på vilka organisationer som man kan höra av sig till?

Miss star, du skulle se på Alice i Underlandet läste jag. Jag är ett biofreak och har funderat på att se på den. Vad tyckte du? Var den sevärd? Jag har hört både bra och dåligt om den. Jag och min man var och såg Percy Jackson på bio för några dagar sedan, och den var sevärd tycker jag. Det var lite Harry Potter vs X-men över den, så om man gillar båda de filmerna ska man definitivt se den. Det är skönt att gå på bio och bara koppla bort allt tungt.

Fortsätt skriva på som ni gör. Det är intressant att läsa allt, men jag tror tyvärr inte att jag kan hålla samma tempo. Men jag flikar gärna in så här ibland, och hoppas att det är okej det med :)

Visst är det orättvist här i världen! Det känns som att en del bara behöver skaka kalsongerna och sedan är de gravida. Men för andra tar det evigheter, om det ens går överhuvudtaget.

Jag är inne i någon period av avundsjuka och missunnsamhet. Jag känner mig jättehemsk! Jag tittar på anhöriga och bekanta som får barn efter barn utan problem, och frågar mig varför går det så lätt för dem (det längsta ett par i vår bekantskapskrets har försökt att få barn är 7-8 månader), och varför det inte fungerar för oss?

En del får så många barn att det känns som att de inte får tillräckligt med tid till alla. Varför kunde inte världen vara gjord så att jag kunde fått ett barn av deras kvot istället för att de ska få 3 eller 4 som kanske snart blir till fem?

Jag är utbildad lärare men har bara jobbat något år och går arbetslös sedan ett halvår tillbaka. Jag kan känna igen mig i er andra som är arbetslösa att det är jobbigt att gå hemma för man känner sig ju lite halvt värdelös. Men för mig har det samtidigt, hemskt nog, känts som en befrielse att gå hemma en period. På jobbet blev jag nämligen ständigt påmind om alla barn och att vi inte kan få några; jag tyckte att det kändes jättejobbigt! Under den korta period som jag har jobbat har jag dessutom redan mött så många barn som har det svårt hemma. En del kommer från missburkarfamiljer, där föräldrarna inte verkar tycka att barnen är värda ett dyfft. En del har skaffat barn på löpande band utan att förstå ansvaret och engagemanget som krävs. Det finns många miffon till föräldrar (samtidgt som det så klart finns många, många bra också, det vill jag poängtera). Varför har alla dessa kunnat få barn men inte alla oss? Jag blir så fruktansvärt arg när jag ser barn fara illa, och särskilt när jag ser myndigheterna inte göra ett smack!

Missförstå mig inte nu, men kanske har vi alla fått en välsignelse i detta svåra. Tack vare att vi har det svårt att få barn kommer vi ju troligen att värdesätta dem mycket mer än vad andra kanske skulle (även om de allra flesta så klart ändå värdesätter sina barn högst)? Vi kommer aldrig att ta dem för givet. Jag vet inte, men jag försöker hitta något positivt i eländet.  

Appropå giftermål Macpau, så får du nog räkna med en hel del kommentarer angående barn. Om inte på brölloppet, så månaderna efter det. För de flesta verkar ha föreställningen om att det går till som på film; att nio-tio månader efter så kommer det ett barn. Det vet ju alla.  Särskilt om de själva har haft lätt att få barn så bara antar de att det ska gå lätt för er också. Så har det i alla fall varit för oss.

Ibörjan höll vi det rätt så hemligt att vi inte kunde få barn. Bara mina närmaste vänner visste (för det är samma sak här att min man inte vill prata om det så det dröjde lite innan hans vänner och familj fick reda på det och gissa vem som avslöjade det ;) ?). Men sedan blev det så jobbigt med alla kommentarer och frågor, att vi gick ut till familjerna och andra bekanta och sa som det var när de frågade. Sedan dess har det blivit mycket mindre frågor och kommentarer och det känns jätteskönt. 

Men trots att det är vanligt att ha fertilitetsproblem (för det är väl ungefär 1-3 av 10 som har svårt att få barn?) så känns det som att en del folk inte kan acceptera problemet. De antar hela tiden ändå att man gör något fel och litar inte på läkares utlåtande, och de kommenterar och ger "goda råd". Ni har kanske också fått dem? : "Ni vet väl att man måste ha sex för att bli med barn", "Är du säker på att du har ägglossning?" "Vet du när du har ägglossning?", "Sluta stressa så kommer det; du spänner dig nog bara så mycket". En del antar hela tiden att man är gravid, och då får man höra viskningar som: "Är du säker på att hon inte är gravid? Hon går lite gravid (så sa min mans syster till min man för inte så länge sedan trots att hon är en av de som har varit mest insatt i vår utredning)", "Du har blivit lite tjock om magen, är det något på gång eller?", "Åh, vilken tid det tar för er!". Man vill bara skrika och nästan slå till folk. Men även om klumpedunsarna är fler så är det tur att det finns några få helt underbara människor som är ett stort stöd också. 

Ni får ursäkta mitt gnällande och filosofierande också. Men ibland är det skönt att få ut sig allt, och kanske behöver det inte gillas som gnällande om det är befogat, som någon så bra skrev.