Jobb för blyg??

Åh, vad jag känner igen mig! Är precis som du - "vanlig" tillsammans med och helt galet blyg bland främmande. Har haft några jobb och har aldrig känt att jag kommit in i gemenskapen och det är ju en viktig del av jobbet. Just nu är jag mammaledig, men funderar också på VAD jag kan göra. Starta eget företag kanske?? Visst måste man då också ha kontakt med andra, men (beroende på vad man gör förstås) det blir inte samma situation med jobb"kompisar".

Jag undrar mest som någon annan här i tråden, hur får man jobb alls? Det funkar ju knappast genom att svara på annons och gå på intervju, eftersom det finns massor av vältaliga verbala personer som kan göra reklam för sig vilket inte jag kan.

Jag är också väldigt blyg. Kan sitta tyst en hel kväll om det vill sig illa. Med den närmsta familjen är det absolut ingen fara, då är jag hur sprallig och pratglad som helst.
Men jag jobbar som sjuksköterska och träffar nya människor varje dag. Och det fungerar faktiskt hur fint som helst! Jag fick också höra att jag var så tyst på praktikerna i skolan, och första tiden som färdig ssk var jobbig. Men jag växte in i min roll och även om jag fortfarande kan vara väldigt blyg i t.ex. fikarummet eller på möten, och privat är det ingen skillnad, så har jag absolut inga problem med att sköta mitt jobb.
Så TS, satsa på det du vill göra, din blyghet behöver inte alls bli ett hinder!

Jag är också väldigt blyg i situationer där jag ställs inför uppmärksamhet bland många människor. Har oerhört svårt för att sitta vid ett fikabord och prata om det är mer än 2 personer vid bordet. Att stå upp och prata inför grupp är det värsta jag vet!
Jag jobbar som undersköterska i hemvården och älskar mitt jobb! Jag går hem till de gamla och det är underbart! Då kan jag prata hur mycket som helst och känner mig väldigt "hemma"..kanske är det något för dig?

Jag måste bara fråga er som är blyga och under 30, vet ni om någon av era föräldrar var blyg som ung? Hur löste han/hon problemet med jobb?

Min tes är som sagt att blygheten minskar med åren och därför tjänar man på att se den som en utmaning snarare än en begränsning.