Jobb för blyg??

Tro mig, blyghet eller annan personlighet ändras inte av ålder. Lätt att tro det när man är yngre att "gamla" blir annorlunda. Jag är över 30, och samma människa som förr. Däremot finns det dom som utsatt sig för en massa för att dom levt längre och därmed tappat lite blyghet. En del upplever tex att man i yrkesrollen inte är sig själv, utan är med i en "teater" och att det känns enklare då. Själv är jag egentligen inte intresserad av att ändra mig och undviker därför bara situationer som verkar jobbiga, jag har inget personligt behov av att vara den som skriker och hörs mest och har aldrig varit det.

Jag menar inte att man plötsligt efter 30 vill stå i centrum, absolut inte.

Men såhär, de flesta människor upplever en massa osäkerhet under uppväxten och de första åren som vuxna. Som jag skrev förut, då man är ung så är man ofta väldigt självmedveten och har en massa oro för att göra bort sig och för vad andra ska tycka om en osv. Nu talar jag inte om folk som är blyga utan nu talar jag om majoriteten. De helt självsäkra är få men tar mycket plats så de kan verka va fler än vad de är. Om man är blyg, som sagt vissa är verkligen blyga och det finns en ärftlighet i det, så tror jag i alla fall att det blir bättre med tiden precis som det blir för alla andra. Okej den som är blyg kommer antagligen aldrig uppfattas som utpräglat utåtriktad. Den kanske alltid kommer vara orolig för att prata inför folk, mingla eller träffa nya människor. Men jag tror fortfarande inte att man behöver vara diskvalificerad från speciellt många jobb.

Jag är inte blyg och har aldrig tänkt på mig själv som det heller. Men jag har haft svårt att komma till tals i grupper under hela uppväxten och har det fortfarande i vissa fall, jag hatar att mingla, känner mig dum då jag hamnar bredvid nya människor på middagar eller vid fikabordet för jag vet inte vad jag ska säga, hade svårt att prata avspänt med de flesta av mina lärare på universitetet, är nervös då jag ska tala inför folk osv. Det här är så som de flesta känner tror jag, men det är inget som märks utåt. När man är yngre så tror man att allt är så lätt för alla andra men ju äldre man blir så inser man att det är bara lätt för några få, de flesta är som man själv.

Men jag menar absolut inte att blyghet är nått som går över helt med tiden, bara att den blyghet man har vid 25 inte måste styra hela ens liv. Tyckte jag såg nått ungdomsprogram där Kristina Lugn berättade att hon alltid var blyg och livrädd bland folk som ung. Och nu sitter hon i TV och verkar så ....lugn.... Och är personlig och kommer till sin rätt.

Jag är bara blyg ibland, när alla andra är väldigt pratsamma och lättsamma, då blir jag osäker och tyst. Men jag räknar mig inte som en blyg person på det sättet som beskrivs här, därför ska jag bara fråga; VILL ni blyga prata med folk på fikarasten eller kan ni det bara inte? Jag kan känna att jag ofta vill vara ifred på rasterna och hellre sitta för mig själv än när det är folk där... lite mer osocial än blyg alltså. Men finns det dem som är blyga men VILL prata och vara sociala? Om det är ett intressant ämne som talas om, törs ni säga något då eller blir det bara stopp i huvudet? Så blir det för mig ofta när jag blir blyg - jag känner att jag inte kan tillföra nånting alls pga. osäkerhet. Och ibland vill jag säga nåt och då märker jag att jag blir röd i ansiktet och pratar otydligt, just för att jag blir så nervös och varit tyst länge. Jag har svårt att vara lättsam och skojfrisk och sådär "underhållande" som flera av er beskriver det. På fester brukar jag hellre välja att sitta ner och småprata med en person som jag fått tag på som man kan prata mer "intimt" med, kanske utbyta några ord. Det är lättare än att gå in i ett rum och liksom "hej allihopa!".

Nja, jag tor nog enbart det handlar om att människor tvingas hantera blyghet i tex arbetsliv och på vissa kan blygheten minska lite pga det. Dom gamla kompisar jag känner som alltid varit blyga och är 35-40 år är lika blyga nu som i tonåren. Däremot har man lärt sig att lägga en mask och gå in i en roll, precis som en skådespelare. Det gör också att dom i jobbet vågar mycket mer än privat. Jag tror inte att jag verkar blyg, däremot är min "roll" inte så bra och jag spelar så pass dåligt att många säkert uppfattar mig som kall och lite avståndstagande vilket inte är meningen

Skulle du hellre vilja jobba helt ensam (eller bara med några få kollegor) så att du slapp spela en roll?

Tror du att alla andra är sig själva hela tiden på jobbet? Om jag "är mig själv" så blir jag väldigt privat/personlig, funkar ju inte alls på en arbetsplats förutom kanske på fikarasten om man känner alla vid bordet väl...

Det kanske finns en anledning till att det finns något som heter "att vara professionell"... alltså att det förväntas av oss alla att vi ska gå in i en roll då vi arbetar. Den person jag är privat fungerar varken på anställningsintervjuer eller jobbmöten och för mig är det en riktig utmaning att hitta en professionell roll som jag är bekväm i. Jag är inte blyg men det är ändå svårt att hitta de rätta sakerna att säga eftersom det jag spontant vill säga inte passar i ett jobbsammanhang.

Så är det för mig med. Det blir stopp i huvudet, kommer inte på nåt att säga. Skulle någon prata med mig så blir jag röd i ansiktet och osäker.
Jag skulle vilja kunna prata ibland, när jag VILL säga nåt vill jag kunna göra det utan att känna osäkerhet m.m.

Jag tror du misade poängen helt. Självklart har vi alla roller vi spelar, men spelar du en roll för att våga jobba? Du skrev att det var för att vara profesionell bara, och det är stor skillnad och inte alls lika påfrstande. 

Ett exempel: En kompis är jätteblyg, 35 år, har fruktansvärd telefonfobi. Hon har alltid vägrat att ringa annat än till nästående, och skulle aldrig ens få för sig att ringa till Ica och fråga när dom stänger. Men, på sitt jobb är hon TVINGAD att ringa mycket värre samtal än till Ica och klarar det med just den tanken att det inte är hon som ringer. Lätt då att tro att hon inte är blyg längre. Sanningen är att hon är helt utmattad på fritiden pga pressen, men det vet ju inte kollegorna.

Det är precis det jag menar. Jag vill inte ha ett jobb där jag blir tvingad att prata det skapar bara ångest!

Alltså jag måste spela en roll för att få ett jobb och för att kunna behålla det. Jag ville bara säga att vi alla spelar roller så det får man nog räkna med om man ska ha ett jobb, oavsett om man är blyg eller inte. Ibland verkar det som att de som är blyga eller liknande tror att allt är så lätt för oss andra men så är det ju inte alls. Sen så fattar jag självklart att vissa bitar är mycket värre för den som är blyg!

Jag förstår dig till 100%. Vad är du intresserad av då?

Jag har pluggat en del företagsekonomi på högskolan och även jobbat inom ekonomi. Ofta behöver man inte ta emot kunder på såna jobb, inte heller krävdes någon form av framträdande inför andra och telesamtalen var av rätt enkel art. Företagsekonomi kan du plugga på distans till stor del och då slipper du seminarier osv, men jag gick den vanliga utb. och det funkade bra. Kan tänka mig att tex systemvetenskap och anant som har med datorer också kan fungera.

Men nu handlade ts om att jobba och vara blyg. Ingen har sagt att det är lättare att jobba för "alla andra". 

Jag ska lämna tråden nu men vill bara förtydliga.

Jag skrev i början att man inte ska välja karriär efter sin blyghet för jag tror att blygheten blir bättre med tiden. Sedan kom det fram i tråden att blygheten kanske finns kvar men man lär sig att gå in i en roll, därför verkar inte vuxna människor va blyga, bara lite tysta. Och då skrev jag att gå in i en roll gör ju de flesta på jobbet så det kanske inte är så illa ändå. Ska man verkligen välja det skonsammaste jobbet som finns (kanske städerska som städar lokaler ensam efter kontorstid, eller nått översättarjobb som man kan göra hemma på kammaren?) eller ska man utsätta sig för det jobbiga och gå in i rollen för att man kanske ändå är intresserad av något där det förekommer kontakt med kollegor och ibland kunder/folk som representerar andra företag? Jag menar självklart inte att man ska bli typ säljare, är ju bara extra utåtriktade personer som passar som det! Men jag tror man gör sig själv en stor otjänst om man ser sin blyghet som ett psykiskt handikapp som diskvalificerar en från vanliga jobb som man kan få om man läst typ civilingenjör, annan naturvetenskap, socionom osv.

Lite jobb utan mycket kontakt med andra människor
Processindustri
Nattvakt
Lastbilschaufför
Nattstäd
Övervkningsjobb, t ex på driftcentraler
Vissa typer av programeringsjobb
Skogsbruk
Bonde
Pistör
Brevbärare

Varför leta efter ett arbete som är anpassat efter blyghet? Det bästa är att få hjälp med att inte vara så blyg. Det tjänar du på i längden.

Jag är blyg men lider också av social fobi. Jag upplever att det är svårt att passa in i samhället om man är tyst och blyg, man förväntas vara social och framåt. Men jag är tystlåten och kan inte ändra på min personlighet, jag tycker om att lyssna och har inget behov av att vara i centrum. Den sociala fobin däremot förstör mycket för mig. Jag klarar inte av att använda telefonen, klarar inte av att söka jobb, klarar inte av nåt just nu. Och då är det ju inte längre blyghet, då har det gått för långt.

Skulle vilja läsa vidare men klarar inte av att komma på ett enda yrke jag skulle kunna klara av, just pga min social fobi. Om jag "bara" vore blyg skulle jag kunna välja utbildning efter intresse och personlighet och sen lära mig att fungera i den yrkesrollen. Jag tror inte på att man måste isolera sig bara för att man är blyg, jag tycker själv om människor och vill inte jobba ensam. Min målsättning är att jobba bort den sociala fobin men behålla blygheten och acceptera mig själv. Kunna vara tyst utan att må dåligt av det.

Jag är blyg. Jag har alltid så länge jag minns varit blyg, tystlåten, försiktig men väldigt omtänksam och förstående om jag må säga. ;)

Det är ändå ensamt at vara blyg för att majoriteten ser inte att vara det. Jag brukade tro att min blyghet skulle växa bort men jag är snart 27 och inser att det här är min personlighet, jag har ganska nyligen börjat sakta men säkert acceptera det. Men när man påminns på ett negativit sätt att man är annorlunda, att man har sina gränser socialt på grund av det blyga då känner man sig "fel".

Jag utbildar mig inom ett yrke som är socialt men ibland undrar man hur det kommer att bli eftersom man inser att det finns människor där ute som inte accepterar blyga människor och måste poängtera "du är blyg" men inte på ett
bra sätt. Sen finns det människor inom sociala yrken som uppskattar arbetskamrater som är lugna av sig och lyssnare, kan se fördelar.