blir så trött/förbannad på bonusföräldrar.

rightbackatyou

Vi, som föräldrar, gör ingen skillnad på oss som föräldrar härhemma. Vi har 3 barn. Punkt. 2 av dem har jag fött. Jag har inte skrivit något om att den nya inte trivs med SIN roll, utan om BARNET reagerar illa på rollen den nya antagit, då är det VÅR uppgift att komma fram till en lösning. Jag är själv bonusmamma och hade inte barn innan jag träffade min bonusson så jag vet mycket väl hur det kan kännas. Det var en annan sak när vi inte hade gemensamma barn. Då tog jag medvetet avstånd från bonussonen för att det inte skulle bli knepigt för honom men nu när vi har 2 gemensamma också så skulle det däremot bli knepigt om jag inte behandlade honom på samma sätt som mina egna barn.

Så som du skriver, verkar det däremot som att du antar att inga bonusföräldrar engagerar sig eller tar något ansvar för sitt bonusbarn? Så är det inte. Inte hos oss iaf.

Jag menade verkligen inte att skriva "regler" för andra men det är väl ett forum där även jag har rätt att uttrycka MINA åsikter och berätta vad som funkar för oss? Vem vet, det kanske t.o.m är så att någon läser mina inlägg/svar och får en tankeställare?

Som sagt, jag ber om ursäkt för att jag gett intrycket att jag prackat på andra att mina åsikter är de "rätta" för det är inte min intention. Jag tycker bara att jag har precis samma rätt som någon annan att berätta hur VI lever och hur VI tycker att det fungerar. Det är väl det alla gör? Utgår från sina EGNA erfarenheter?

Såklart man har rätt att framföra sina åsikter och berätta det valet man har gjort, men det finns tyvärr ofta ett fördömmande i många inlägg, att de som inte gjort det val man gjort har gjort ett felaktigt val.
Problemet med åsikter, om en annan persons val, eller åsikter hur man skall leva, innebär samtidigt att man inte riktigt godkänner personens val.
Det viktigaste är att man hittar en form som fungera för de personerna det berör. Att ingen tar på sig en roll som man inte trivs med.
Och till slut, att man inte curlar barnens pappa för mycket. För jag ser i allt för många inlägg, att barnens pappa curlas ordentligt. Barnen behöver sin pappa, som en pappa, de behöver inte alltid en extramamma.

När det gäller curlingen, du syftar inte på mina inlägg där, va?

Absolut inte, mest en generell betraktelse. Och att jag själv fått lite på skäll för att jag vägrat lotsas in i den traditionella kvinnorollen och påtagit mig rollen extramamma ;), tjurigt envist stått fast vi min åsikt, barnen har två närvarande och kompetenta föräldrar (dock en lite knepig biom, men hon är en bra mamma) det räcker för dessa barn. De har vuxit upp till självgående vuxna med bra självkänsla och bra relationer till sin mamma, pappa och sitt halvsyskon och mig (men de tycker mammans sambo är pest och pina, han står inte högt i kurs hos dom)

Jag brottades med migsjälv i början av mitt och min bonussons relation eftersom han var så liten när jag kom in i hans liv på halvtid. Min man satte inga krav på mig alls men vi insåg rätt snart att lillkillen inte riktigt kunde se mig som bara en kompis utan det blev att jag fick en del i hans uppfostran med. Hade han vart äldre så hade det nog vart lättare för mig att anta en kompisroll men nu hade jag valet att helt avstå från allt vad ansvar hette och därmed skapa ett avstånd mellan honom och mig, eller ta på mig en del av en föräldraroll.

Jag har sett båda sidorna. Min mamma blev bonusVUXEN åt mina systrar men har aldrig haft någon föräldraroll åt dem. Hon kom in i deras liv när de var 6 och 7 år och vi har haft många diskussioner om detta där båda kommit fram till att det nog var lättare för henne att anta den rollen till skillnad för hur det har varit för mig.

Så sant så sant! Ibland är det svårt att inte lägga sig i sin partners sätt att vara förälder! Men det känns ju fel att både försöka vara extraförälder och samtidigt känna sig tyngd av det ansvaret.
Därför har jag också en liknande roll som du, och jag tycker det känns otroligt bekvämt. Jag är INTE förälder åt min mans barn, det är han som är det. Jag stöttar honom om han (och jag!) vill det i vissa situationer, men jag tar inte direkt några föräldrabeslut kring hans dotter. Varken hon eller jag har något behov av att jag ska vara en tredje förälder till henne, eller ens en "föräldraperson". Jag är en vuxen i hennes liv som finns där för att jag lever ihop med hennes pappa, och jag är förälder (till hennes halvsyskon) i en av de familjer hon lever i.
Det räcker så bra för oss, och fungerar alldeles utmärkt. Jag skulle inte trivas i min familj om jag förväntades ta en mammaroll till min mans tidigare barn, och jag tror inte hon skulle känna sig särskilt bekväm med det heller!

Det skulle vara ännu mer bekvämt om det var mer acceptabelt att ha den rollen vi har. Jag tror också att sambons barn trivdes bäst med den rollen jag hade. Jag presenteras som NN´s sambo och mitt namn, när jag träffar deras vänner.

...detta är ett exempel på att det du skriver låter som regler för mig, MARKERADE med STORA bokstäver så INGEN missar att det är så det SKA vara.

Inte ens de som jobbar som psykologer eller familjeterapeufter rekommenderar att barn kommer i första hand så dina regler, förlåt, "tankeställare" väger, för mig, ganska lite

Bra att du har hittat ett sätt som du trivs med, bra för gubben att du är mamma åt hans barn sedan innan så han slipper vara heltidsförälder åt det barnet.
Mer tid åt annat för honom, kanon

Folk får göra som de vill, precis som jag.

...som låter folk stå för sina egna val, precis som jag själv gör.

Så mamma på du så gör jag det med.
Åt mitt barn jag fött