Vi förlorade vårt första barn i psd och väntar nu vårt andra. Att vi sörjer på så olika sätt gör att det känns som om vi glider isär. Alla runt omkring oss har varit så snabba att påpeka att vi måste finnas för varandra men det börjar bli så svårt för vi är så olika.
Jag har funderat på att föreslå familjerådgivning men han vill inte prata om jobbiga saker och verkar inte ens kunna erkänna för sig själv att vi har problem.
Hjälp! Det känns som om vi långsamt gör slut nu.
Hej,
tror att som du skriver, samtal kan vara bra. Finns det möjlighet för er att komma till en psykolog /kurator i öppenvården som par? Och med utgångspunkt att ni förlorat ett barn tidigare. Dvs kan du få din man/kille att söka hjälp om ni utgår ifrån den nya situation ni står i, i och med att ni väntar ett till barn? Skyll på dig själv, dsv säg att du har så mkt frågor och funderingar och ångest inför nästa barns ankomst, och att du vill att han följer med därför? Inte snällt att ljuga, men om tröskeln är så hög för honom att gå i parterapi kanske det ändå kan vara en nödvändigthet. Alla vi som drabbats vet att det är tusen och en frågor som kommer och som behöver bearbetas.
Hoppas att detta inte blev alltför luddigt...
Hej jag beklagar din förlust och jag önskar till er en lycka med det andra barn.
Kära du!
Jag skulle precis gå in nu och starta en ny tråd pga av jag och min sambo är i samma situation, men då såg jag din och skriver här istället. Vi förlorade vår dotter på nyårsafton här för ca 7 veckor sedan i plötslig spädbarnsdöd.. Ända sen begravningen var, så glider vi isär för varje dag som går. Vi kan inte prata med varandra, vi bråkar i stort sett bara. De känns som om att han inte ser mig, och jag inte honom. Det är så jävla jobbigt, då vi alltid haft ett sådant fint förhållande.
Jag ville bara säga detta, att även vi verkar sakta göra slut.