Anonym (50 plussare.) skrev 2010-02-05 07:50:08 följande:
Hej
ts. Jag förstår som mamma att det här är skitjobbigt för dig. Som människa kan jag dock förstå din son. Jag är en tänkande empatisk person som hela mitt liv jobbat med andra människor och som upplevs som en stark varm person. Jag är också en sexuell sadist, som sedan barnsben haft sexuella fantasier om att ge smärta, förnedra och kontrollera mina sexpartners. Det här är min sexualitet, jag lever ut den med min nuvarande partner och även med tidigare partners, men ALDRIG, utan deras medgivande. Det är det som skiljer mig från en person som begår ett övergrepp. Det har sagts på tråden att fantasier är inkörsporten till övergrepp, jag är det levande beviset på att det inte stämmer. Sen jag var 7 har jag fantiserat om sånt här, idag är jag 50 plus, och jag har aldrig ens varit i närheten av att känna mig sugen på att begå ett övergrepp. Tvärtom, när jag har mött människor som blivit utsatta,(i mitt yrke) som t ex våldtäktsoffer, misshandlade människor etc.......då har min sexualitet varit bortblåst, då tar den mänskliga empatin över och allt jag kan känna är medlidande, omvårdnad och äckel inför den som gjort det här. Och kunde jag skulle jag omedelbart stoppa ett pågående övergrepp, jag skulle inte tända på det. Men det hindrar inte att jag i min fantasi kan tända på en våldtäktsfantasi, för den händer inte på riktigt, den försiggår bara i mitt huvud, ingen verklig människa blir skadad av mina fantasier. Så det ÄR verkligen en stor skillnad på det man fantiserar om och vad ens värderingar är. Och vad det gäller mina partners så tänder dom på detsamma som jag, fast från andra sidan, annars skulle vi inte kunna matcha varandra sexuellt. Där blir det en form av rollspel. Om det här är så att det är din sons sexuella läggning vet inte jag, det kan det vara. Det kan också vara ett uttryck för ett dåligt mående. Det kan också vara ett uttryck för allmänn nyfikenhet, då försvinner det ju. Men om det är hans sexuella läggning vet jag att det finns ingen teraupeuft i världen som kan "bota" honom, lika lite som man kan "bota" homosexualitet. Försök inte ens, då skadar du honom. Jag tycker att du fått bra tips av Mandi och Tonårsmamma, lyssna på dom. Be din son om ursäkt för att du kränkt hans integritet, lyssna på honom utan att döma honom. Men börja med att säga att du älskar honom, från månen och tillbaka, för det tror jag han behöver höra från dig nu. Och ja, just det. Jag är kvinna och mamma till två vuxna barn, vars sexualitet jag inte vet ett vitten om, men det är ok.
Jag kan inte annat än hålla med i det du säger. Jag ser inte det här som något problem heller egentligen mer än att mamman i detta fall inte kunde kontrollera sig när hon upptäckte vad som stod på i hennes sons rum.
Och ingen kan klandra henne för det heller eftersom man lätt glömmer bort hur det var att vara tonåring. Det sexuella livet är dessutom tabu i Sverige, trots att "alla" anser landet för att vara så accepterande av allt.
Jag har otroligt svårt att förstå hur människor kan sitta och döma ut en tonårig kille efter några ord från en icke sansad mamma. Har alla som yttrat sig i stil med "han är psykopat" kunskapen att efter en tråd på FL ställa psykologiska diagnoser?
Nej läs "50 plussare's" inlägg igen och tänk efter! För man blir inte seriemördare och djurplågare bara för att man tänder på sadistiskt sex.