Vad baserar ni era val på?

Nu har jag ett väldigt litet barn, så jag har svårt att uttala mig. Men jag har till exempel valt att avstå från napp. Jag sög på tummen som liten och tycker att napp är ett mindre dåligt alterntiv, så jag har tänkt att det får bli aktuellt om min son börjar suga på tummen eller liknande. Men hittills har det inte behövts. Är han hungrig får han mat, är han trött så är det inte mer sugande som behövs utan en skön och mysig rutin så att han får hjälp att lära sig somna. Det har funkat bra för oss.

Självklart är även min son mer krävande i perioder och under stunder på dagen, men jag ser nappen som en "quick fix" för många föräldrar - som en propp man stoppar i så blir ungen lugn och man behöver inte fundera på varför barnet t.ex. är övertrött och göra något åt det nu eller tänka annorlunda i framtiden.

Jag är dock medveten om att det finns barn med ett enormt sugbehov där napp under bebistiden kan vara en konstruktiv lösning.

Men när jag ser en 4-åring i blöja, med napp i munnen och som kanske dessutom åker i sittvagn - då blir jag mörkrädd. Det barnet har nog definitivt föräldrar som håller honom/henne tillbaka så som du skrev i din fråga. Det kan vara av okunskap, men jag lutar åt att det beror på lathet.

Busbellan: Även stora barn kan behöva vagn under t.ex. en lång dag på Ikea, eller om de har funktionshinder eller en sjukdom. Självklart vet jag det, och jag vill inte såra dessa föräldrar.

Men du har säkert sett typen som jag faktiskt beskrev: blöja, napp, vagn - och vrålar ofta efter godis i affären en vardag - med nappen i mun så att de pratar riktigt bebisspråk. Om det barnet är friskt och normalbegåvat - kan man då inte tänka en del om föräldrarna?

En barnvagn är ju till för att underlätta för barn som är för små för att gå mer än korta sträckor. Men väldigt ofta (som i det exempel jag nämnde) används vagnen mest för föräldrarnas skull - för att det ska gå snabbare att komma till dagis och smidigare att handla på ICA. Barnet sitter i vagnen och den vuxne styr helt. Är det låt-gå-uppfostran? Struntprat, enligt mig.

Jag menar naturligtvis inte att detta är barnmisshandel, men att vanemässigt låta en 4-åring sitta i blöja, med napp och i vagn är att behandla barnet som en jättebebis. Och det tror jag inte alls är för barnets utvecklings skull, utan föräldrarna håller i praktiken tillbaka barnet för sin egen bekvämlighets skull.

Sedan kanske vissa saker är ett nödvändigt ont för att få "livspusslet" att gå ihop för familjen, och det finns alltid en massa undantag så klart. Som sagt, alla föräldrar är ju människor, och jag är självklart inte heller helt perfekt eller konsekvent. Men det som diskussionen handlar om är väl ändå om det man oftast gör verkligen är för barnets utvecklings bästa, och barnvagn för större barn är enligt mig ett exempel på motsatsen. Var finns uppmuntran till kreativitet och eget tänkande?

Men detta är ju en fråga där ingen någonsin kommer att ha rätt eller fel, eller kunna bevisa något. Folk får så klart göra det som de tror är bäst, men vissa kommer att mer eller mindre medvetet vilja hitta på vilka ursäkter som helst för det de inte vågar stå för.

Ja, ett exempel är en flicka som jag var passade efter dagis ett par gånger per vecka, eftersom mamman var ensam och just fått två nya barn. Denna 4-åring hade blöja 24 tim/dygn och fick aldrig vara "stor" och t.ex. hjälpa till med att duka bordet. När jag bad henne om det lös hon av stolthet, liksom när jag lärde henne höger och vänster genom en lek. Hennes mamma hade inte brytt sig om något av detta, utan dottern var ett bihang en stor del av tiden. Ner i vagnen, in med nappen och enligt mig utan anledning.

Barn ska vara barn, men jättebebisar är något annat. Jag har två nära släktingar som är förskolepedagoger och som berättar att detta blir allt vanligare: t.ex. barn som klär på sig själva på dagis men mamma/pappa hjälper på med kläderna vid hämtning för att det ska gå fort - alltid. Det tror jag inte är för barnets skull.

Kan du inte komma med ett par egna argument istället för att bara insinuera att jag saknar rätt att argumentera?

Om du tittar upp i tråden så ser du att jag nämner barn med funktionshinder. Och jag tror att få andra som läser detta tolkar det som att jag menar att sjuka barn ska tvingas gå. Det visar väl bara att du inte tänker innan du skriver.

Och självklart ska folk (inkl de som jobbar på dagis) få uttala sig om en allmän trend i sitt yrke. Det är ju inte så att de kommenterar namn eller enskilda individer - vi bor inte ens i samma stad.

Låt mig ta ett annat exempel. En nära vän till mig har en dotter som är fem år och som fortfarande har blöja på natten. Inte för att hon har onormala problem med inkontinens utan, citat från mamman: "jag orkar inte byta lakan". Detta har alltså pågått i åratal och flickan får ingen hjälp eller uppmuntran av sin mamma, utan behandlas i detta avseende som en jättebebis. När jag har varit barnvakt har jag självfallet inte nämnt något, men flickan visar att hon tycker att det är pinsamt att dra på sig blöjan efter tandborstningen. Hon kommer med ursäkter och nedvärderar sig själv och det är så sorgligt att hennes självförtroende är lågt då hon jämför sig med kompisare som sovit över och vice versa.

Det handlar inte om blöjan i sig eller om exakt ålder - det handlar om varför. Diskussionen handlar ju om huruvida föräldrar gör val utifrån barnets bästa eller sin egen bekvämlighet - och undantag finns ju alltid, jag trodde inte att det behövde nämnas eftersom det är så självklart.

Jag skrev mitt egna första inlägg utan att vilja hacka på andra, men har ombetts ge exempel. Detta är vad jag menar, men jag påstår absolut inte att jag själv alltid kommer att göra rätt.