Medberoende...

Här är en (fd. medberoende) dotter till 2 alkoholister.. Även fd. medberoende till min kille. När vi träffades hade killen problem med droger och festande.. Jag var dum och blåögd och trodde att han skämtade när han sa att han hade drogproblem *haha*
Så naiv jag var!! Hade aldrig träffat ngn som missbrukat eller ens använt droger innan, så "i min värld" existerade inget sådant.

Det är en lååång historia hur jag efter lång tid i förhållandet insåg att han verkligen HADE problem!!! Och en ännu längre historia om hur vi tog oss ur det livet

Idag är han 100% ren, TOTALT nykter (är vi båda!!)
vi har 2 underbara barn tillsammans, han är världens bästa pappa och vi älskar varandra gränslöst.
Så ingenting är omöjligt

Mina föräldrar däremot verkar inte ha ngn tanke på att sluta.. Min far har druckit i nästan 20 år, och mor i nästan 15 år.. :-S
Jag var svårt medberoende innan, speciellt till min mamma, men med tiden när banden och förtroendet till min kille stärkts, så vågade han till slut ta upp ämnet och sade
"sluta upp med att leka mamma åt din egen mamma, du stöder hennes drickande.
Hon är vuxen och förväntas kunna ta hand om sig själv, det är inte sin sak att ta hand om henne. Det bästa du kan göra är att ta avstånd från henne och leva ditt eget liv. Du kan inte leva om du ska hjälpa henne, och du kan inte hjälpa henne om du ska leva ditt eget liv."

Det gjorde SÅ ONT att slita sig loss, men det var ett måste för att jag skulle få en chans att leva mitt eget liv. Idag har jag en sval, trygg och regelbunden kontakt till min älskade mamma.

Vill ge dig ett råd och ett tips..

Råd: Pressa honom inte, han MÅSTE vilja sluta ENBART FÖR SIN EGEN SKULL!!
Han kan inte bli och hållas nykter för ngn annans än för sin egen skull!!

Tips: Katerina Janouch har skrivit en bok som heter "Anhörig"
Rekomenderar den VARMT!!! En jättebra bok!
Sedan finns det ju också många böcker att läsa om att bli fri från medberoende..
Har läst en sådan, men den var så tråkig att jag inte vill rekomendera den :P

Ursäkta att det blev långt, men det är ett av mina favoritämnen att skriva om, därav går det några minuter med skrivande och jag har plötsligt ett långt stycke text framför mig som jag undrar var det kom ifrån 
Fortfarande använder jag skrivandet som en terapiform för att bearbeta sorgen efter de föräldrar jag mist till spriten.

Lycka till!! Hoppas att det går bra för er! Inboxa mig gärna om du vill diskutera vidare och utbyta lite tankar
Denhär texten är mer än tillräckligt lång så jag sätter punkt här    -> .

en liten mamma: Tack så mycket för ditt svar. Det gör absolut inget att det blev långt. Jag är precis likadan. Skrivandet är en form av terapi för mig med.

Jag beklagar för vad du fått varit med om som medberoende till tre personer som betyder väldigt mycket för dig och jag beundrar din styrka att slå dig fri från det. Jag känner att jag har viljan att slå mig fri från medberoendet, men jag antar att det är en lång väg dit.

Pojkvännen var hos sin psykolog idag och det gick tydligen väldigt bra. Bla ska dom nu starta en utredning om ADHD, då han uppfyller de mesta kriterierna på standardmallarna. Mina tankar har cirkulerat om det också kan ha varit en orsak till att han missbrukar alkohol...

Vilket fall som helst så är han nu, en fredag kväll, med sina vänner och känner en del oro inför det, MEN försöker låta bli att oroa mig utan lägga ansvaret helt och hållet på han, men det är oerhört svårt. Jag ska försöka tänka på mig och göra saker som jag vill på hemmaplan ikväll, så får jag helt enkelt se om han håller löftet om att han kommer hem ikväll.

Jag vill inte släppa på min anonymitet än, så jag fortsätter att skriva här tills vidare, så får vi se sen om jag inboxar dig istället.

TS: Hmm.. Dethär kanske låter lite konstigt.. Men jag har lärt mig att vara typ "tacksam" för allt jag gått igenom pga missbruket omkring mig. Skulle det inte vara för den uppväxt jag haft så skulle jag antagligen inte vara så självständig och stark som jag är idag

Bra om din pojkvän kom sig iväg till sin psykolog idag!
Ja du.. Jag vet bara att en del amfetaminmissbrukare har ADHD. Det finns ngt ämne i drogen som lugnar ner tankarna i huvudet på dem, och därför fastnar de för just den drogen för att den ger dem ett lugn som inget annat i världen gör.
(vet jag för att det var fallet med min pojkvän)
Har dock inte hört talas om ADHD i samband med alkohol, men det låter nog logiskt tycker jag! Personer med ADHD är ju ofta väldigt intensiva och har svårt att stanna upp tankarna, så om man inte är så "drastisk" kanske man väljer alkohol ist för att ta amfetamin..? :-/

*skrattar* Vi sitter nog i samma båt ikväll isf
Min pojkvän är också ute nånstans och jag sitter hemma med två sovande barn.
Har ju inte lika bra "koll" på honom eftersom vi inte bor tillsammans.
Han dricker inte många gånger/år, men vi har kommit överens om ALDRIG.
Med mina gener och kunskapen om hur jag och sprit fungerar ihop(=DÅLIGT!!)
så VET jag, att om jag dricker en enda gång mer, så är jag antagligen fast efteråt..
Har suttit i skiten en gång när jag var tonåring, och det höll på att gå riktigt dåligt för mig. Och med tanke på hans bakgrund borde inte han heller dricka..
Man brukar ju säga att "ingen planerar att bli alkoholist/missbrukare, det bara blir så..." och det är nog sant!

Vi får höras och berätta hur det gick!
Behåll du din anonymitet så länge du vill
Är ju egentligen ganska anonym själv också
Ingen här vet vem jag egentligen är
Hoppas du haft en trevlig kväll, och jag håller tummarna för att din pojkvän var nyker och att han kom hem!

en liten mamma: Så kan jag också känna ang min barndom och dyl, så jag förstår hur du menar.

Mina farhågor besannades igår kväll. Han erkände att han hade rökt hasch. Det är något han också missbrukar. Han bad om ursäkt och var väldigt ångerfull. Jag bara grät i telefonen. Jag kände och känner en enorm maktlöshet. Jag går så fullständigt upp i hans mående att jag glömmer mig själv. Jag fick även reda på inatt att han hade druckit. Av någon anledning bröts telefonsamtalet och nu har han telefonen avstängd, vilket jag vet då jag inte fått sms rapport på mina 2 senaste sms som jag skickade inatt. Han har inte kommit hem. Vi bor på sätt och vis ihop, men ändå inte. Svårt att förklara.

Jag hoppas din pojkvän skötte sig igår kväll eller inatt.

Ååå, vad jag lider med dig!!! Om jag bara kunde göra ngt för dig..
Kommer precis ihåg känslan man får när de erkänner, man gråter, är förtvivlad och undrar varför ens förhållande inte är en tillräcklig orsak till att sluta..
Träffade inte min karl igår, så jag vet inte när han kom hem, men han berättar ALLTID om det hänt ngt och han sa ingenting idag, och såg mig ärligt i ögonen när han kom hem till mig och barnen.
Dessutom känner jag på mig om det varit ngt. Det syns på hans ögon om han döljer ngt för mig, så det är ingen vits med det

Detdär med att stänga av telefonen, det känns igen bara för väl.. Man får lust att krypa genom linjen och skrika på andra sidan där dom är!!! *grrr*
Min kille hade avstängd sin telefon en timme igår, och jag höll på att bli tokig med STORT T... Men senare ringde han och frågade om allt är okej (både jag och barnen har feber och är flunsiga) och jag sa att om han har TID får han gärna komma och hjälpa till med kvällsmat och nattning, och det gjorde han faktist

Har din kille kommit hem ännu då? Tycker att du ska ställa honom mot väggen, säga att du inte pallar mera.. Du berhöver tänka på dig själv.. Det är SÅÅÅÅ svårt, för man älskar så mycket och vill inte såra, men så länge man accepterar gör man missbruket möjligt, tyvärr
Önskar att jag kunde ge dig en trollformel för att få honom nykter, men tyvärr så finns det ingen sådan.
Rådet jag fick när det var som värst med min kille var att ALLA omkring honom skulle gadda ihop sig och säga att vi bryter kontakten om han inte slutar.
Min svärfar hade fått det rådet från behandlingshemmet där min kille senare var inlagd. Svärfar ringde mig, och jag grät och skrek att jag lämnar honom ALDRIG.
Efter att jag lugnat ner mig diskuterade vi iaf genom saken om jag kom fram till att det var det enda rätta..
Men redan kvällen efter det körde min kille rattfull och blev fast. Polisen tog honom i förvaring över natten, och på morgonen ringde hans bror åt mig (helt omotiverat, för han har inte gjort det varken innan eller efter!!) och jag sa att jag lovat att hämta upp killen och bilen vid polis stationen, men att jag inte visste om jag skulle klara av att göra det IGEN. Hans bror sa då åt mig att vänta där jag var, han ville komma och prata med mig.. När han kom sa han "jag kommer att köra honom till en Minnesotaklinik, vare sig han vill det eller inte. Ville bara informera dig så att du vet vart vi tar vägen. Stöder du mig i dethär?" jag grät och grät och grät... NÅGON som ville hjälpa!!!
tanken var inte att han skulle lägga in sig då, utan de åkte bara dit på besök och pratade lite med de anställda där (som hade blivit förvarnade av killens bror att de skulle komma)
En vecka senare åkte han dit, och på den vägen är vi
Jag tycker att även din kille borde ta in på behandlingshem.. Hur länge har han druckit?
Det bästa (enligt mig) behandlingshem som finns är Minnesotaklinikerna.
Vet ju inte var ni bor, och om ni har långt till en sådan klinik, men jag tyckte att de hade bra terapiformer där! Tror inte så mkt på dendär 10-stegs grejen, och Minnesota klinikerna använder helt andra terapiformer som är mer personliga, och faktist funderar på BÅDE missbrukaren OCH de anhöriga. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det..

Nu blev det långt igen.. *oops*
Hoppas du orkar kämpa vidare! Har du kontakt med ngn al-anon grupp?
De grupperna finns till för anhöriga till alkoholister!
Sköt om DIG nu Du kommer att fixa dethär!
//Styrkekramar

Hej!
Jag bor tillsammans med en tablettmissbrukare, och har väldigt nyligt insett att jag är medberoende. 

 Tradolan är hans gift. Han var riktigt duktig på att dölja sitt missbruk till en början eftersom han då fick Tradolan utskrivet av sin läkare för ryggbesvär. Hittade jag tabletter nånstans så kom dom ju alltid från läkaren, eller så hade han fått låna några av nån kompis för att han inte hunnit fylla på sitt recept etc etc...ursäkterna var många.

Till slut upptäckte jag att han lurat av mig pengar för att kunna köpa värktabletter o då insåg jag verkligen hur illa ställt det var. Jag ställde ett ultimatum, flytta ut eller sök hjälp. Som tur var sökte han hjälp och han går nu på beroendeenhetens öppenvård för tablettnedtrappning.

Jag har nog gjort det mesta som kännetecknar en medberoende, kollat igenom hans telefon, letat igenom alla hans tillhörigheter efter tabletter, ring o kollat vart han håller hus, kollat hans konto på internet (han vet inte om att jag kan koden). Jag har provat vara förstående, hjälpsam, snäll, arg, ledsen, besviken, förbannat, rabiat, hotfull utan att inse att det inte spelar någon roll hur jag beter mig utan det ENBART handlar om HANS vilja och HANS motivation att bli fri från missbruket. Men man vill ju så gärna hjälpa dom man älskar....

Jag insåg att det måste finnas fler människor i min sits så jag började leta på internet och kom över en del information om medberoende och jag kände igen mig alltför väl. Nu försöker jag att inte vara så kontrollerande, misstänksam och låta han ta sitt eget ansvar men det är inte lätt. Speciellt inte då jag fortfarande kommer på han med en o annan lögn och han fuskar en del med sin nedtrappning.

oj vad svårt det är att skriva korta inlägg om sånt här, det ligger ju oftast en lång historia bakom ett medberoende.

Jag hoppas verkligen att det kommer att lösa sig för er!

På 12stegsmöten lär man sig mycket

Själv föredrar jag CODA framför ALANON o FAMILY
men alla tre är självhjälpsgrupper för oss medberoende

Ps Har varit med i femton år, skulle inte levt idag om det inte var för dem

Kram

Tablettmissbruk är nog svårt att lägga märke till.. Min kille höll på med det också paralellt med det andra. Det är ju en väldigt svår sak att komma ifrån, eftersom det är just precis som du skriver, att man har recept på medicinerna. Min kille använde mest lugnande (i alltför stor dos).
Känner igen detdär med att rota igenom tillhörigheter i jakt på "bevis".
Men inget händer ju trots att man hittar sina bevis.. Ja, eller det som händer är ju att man själv börjar må ännu sämre pga att man får sina bevis.
När jag lärde mig att släppa kontrollen förändrades mitt liv totalt!
Idag skulle min kille antagligen kunna ljuga om vadsomhelst, för jag ifrågasätter inte hans ärlighet, jag rotar inte runt bland hans saker och jag lägger mig inte i var han är och vad han gör.
Känns rätt skönt faktist
Men iofs förstår jag inte hur man VÅGAR släppa kontrollen?!
Tänk om man missar nåt´ då?!
Man missar säkert mycket, men jag vet ju att jag inte kan missa om han tar ngt nu, och resten har inte så stor betydelse för mig längre

Nej, det går inte att skriva korta inlägg i detta ämne
Som jag skrev åt TS tidigare.. Man sitter och knappar på tangenterna några minuter, och sen när man tittar efter har man en lång text på skärmen som man inte har en aning om var den kom ifrån

Vi ska hålla tummarna för att det går bra för er, att ni kommer ur er situation och får bli lyckliga!!

Det är så skönt att läsa era inlägg.
Jag är inte ensam!

Är sambo med en kille som är missbrukare.
Han har alltid varit, ända sen vi träffades.
Men jag trodde det var något som skulle ändras.
Spec då jag blev gravid.

Har nu insett att jag är medberoende. Går på möten hos en rehab vetare och får lite hjälp.
Men det svåra är att ta besluten. Att ta steget och att våga.
Jag har gjort så mycket, stått ut med så mycket.
Jag orkar inte längre. Jag orkar inte konfrontera, jag orkar inte bryta upp, jag orkar inte ha det så här.

Det enda val jag har just nu är att byta lås på dörren. Men gud vad feg jag är.
Vi har trots allt 2 barn tillsammans. 4 år tillsammans.
Jag vet att han förstört allt. Men ändå.

Människor runt mig säger "det är aldrig bara en persons fel att ett förhållande är dåligt och tar slut"
Men så är det ju nu.
Han missbrukar. Han är den som gör fel och behandlar mig/oss illa.

oj. känner igen mig så i din berättelse. min man har precis kommit ut som alkoholist/tablettmissbrukare och ska också utredas för adhd. vi har en dotter tillsammans och ska ha nr 2 om ett par veckor. jag har bestämt mig för att fortsätta med honom men det är inte lätt, hade vi inte haft barn vet jag inte om jag hade orkat. han har varit inlagd på avgiftningen och går i behandling så vad jag vet har han inte druckit en i början av januari, men känslan av att inte kunna kontrollera om han faller tillbaka är fruktansvärd. känner mig lättad att han vill ta tag i sina problem, arg för att han ställt till det såhär och rädd för att det ska bli likadant igen....