Medberoende...

Hej! Ville bara säga att för din egen skull mår nog du bäst av att släppa kontrollen..
Försök att tänka såhär.. Oavsett hur du försöker, så kan du inte påverka om/när han får återfall, så då borde du försöka lägga din energi på ngt annat istället!
Ingen skillnad hur "snäll" eller "duktig" man är så kan återfall komma ändå  Diskutera gemensamt/med en teapeut vad ni ska göra om/när återfall kommer. Till mig sa personalen vid behandlingshemmet "fundera inte på OM han får återfall, utan NÄR de kommer, och VAD ni ska göra då.."
(Finns säkert även de som klarat sig utan återfall också.. Men jag vet tyvärr ingen)

-Men på något sätt hade jag ju ändå förväntat mig att han var "botad" och visste inte vad jag skulle ta mig till när han kom hem onykter första gången.. Andra.. Femte.. Tionde..
Det tog LÄNGE innan han slutade dricka efter att han kommit hem (Hans problem var ju inte alkohol, utan droger och blandmissbruk, men det ena leder ju till det andra..). Det tog nog faktist ca. ett år innan han slutade dricka "helt", mao innan återfallen slutade att komma regelbundet. Ännu idag kan det komma återfall, men kanske 2-4 i året, och vad är det i jämförelse med hur livet var förut, och att barnen faktist HAR en pappa?! Han är en helt underbar pappa!!
För mig känns några gånger i året som väldigt lite, men jag har ännu kvar det att jag blir AARRGGG på honom när jag får veta vad han gjort.. Skillnaden på då och nu är att nu sticker han inte iväg igen pga att jag blir arg, och han ångrar sig verkligen

Man borde ju komma ihåg att inte börja ta deras nykterhet förgiven.. Men det är inte heller så lätt efter några år..
Man skall ju inte särbehandla någon som blivit nykter/ren, för då blir det ju lätt fel, men ändå berhöver man ju tänka efter.. Eller? *förvirrad*

Hoppas iaf att det ska gå bra för er nu och att ni orkar igenom dethär tillsammans!
och lycka till med bebisen och dottern!!
Kramar från en liten mamma

Jag vet inte om jag kan vara lika tolerant som du faktiskt. Jag tar nykterheten för självklar, men visst är jag medveten om att det förmodligen blir något återfall....hur hanterar man det? hur hanterar DU det?

jag har gått hos en samtalskontakt på beroendeenheten en gång men vi bokade inte in fler besök. kanske vi borde gjort, men jag känner att nu ska jag snart föda barn och jag kände inte heller att det klickade med henne utan det kändes mest som "vad gör jag här?". Kundee iofs återkomma om jag ville.

blir det alltför många återfall tror jag inte att jag kommer orka stanna tyvärr. inte så att jag vill beröva barnen deras pappa, isåfall får vi hitta en lösning som gör att de kan träffa oss båda, men jag tror itne jag orkar med det här år ut och år in. nu låter jag säkert väldigt kall, men så är det.

Skulle jag välja om idag, skulle jag inte vara så tolerant heller
Jaa.. Hur hanterar man återfall? Jag vet inte, men har själv gått över från gap/skrik/hata till kall/tyst/sårad. Det tar hårdare på min karl att vara så..
Om jag vill göra honom arg ska jag ropa åt honom, men det vill jag ju inte så därav  attitydbytet :-/
Jag tror att det kanske kan vara bättre att inte vara så tolerant, för om man har en icketolerant attityd går ju budskapet lättare fram.
Du låter absolut INTE kall, du låter mer som ngn som tycker att hon sett/fått tillräckligt med skit och börjat säga ifrån att det räcker nu!

Finns det ingen möjlighet till att byta samtalskontskt då? Tror att det skulle vara viktigt och bra för dig att ha ngn som är utbildad som kan svara på alla viktiga frågor man har.. Vid behandlingshemmet som min kille var på så ordnade man en "anhörigas helg" och de gav då information om hur det skulle komma att bli när alkoholisterna/missbrukarna kom hem, hur man skulle få vardagen att fungera, hantera konflikter osv, så jag fick ganska bra svar på det jag undrade under den helgen. Har även gått på al-anon träffar, och på enskilda samtal med en terapeut och de samtalen gjorde mig gott! Men det är viktigt att det är ngn som är utbildad inom området, för går man till en "vanlig" terapeut kan det vara att personen inte har en aning om vad man menar, och då är det ju svårt att få de "rätta" svaren.
Jag gjorde det  misstaget och blev ju jättebesviken när jag inte fick några svar

Vi får hålla tummarna för att det går bättre för din kille nu än det gjorde för min när han kom hem från avgiftningen

             Lycka till!!!!

Nu har det varit lugnt de senaste dagarna och mitt i alltihopa så har jag plussat, med andra ord bf i oktober. Både han och jag är glada och visst det kan väl låta märkligt i och med missbruket i sig. Jag hoppas dock att han fått en extra drivkraft nu till att bli fri, då hans högsta önskan är att bli pappa.

STORT GRATTIS TILL ER!!!!
Ja, det kan verkligen bli en vändning med ett barn!!
Hur går det med hans samtal? Extra viktigt nu när han ska bli pappa och kanske har lite extra motivation att han skulle prata med ngn
Så att han ska få de BÄSTA förutsättningarna för att lyckas ta sig ur sitt missbruk!

Grattis!! Är det ert första barn? Försök njuta av graviditeten nu och er kommande lilla bebis :)

Är ledsen om jag kapat din tråd lite, känner bara så igen mig i din berättelse.... och jag tänker att vi kanske kan lära oss lite av vad den andra skriver :)Ja det bästa är nog att ha en kontakt att gå till. Jag får se om jag återupptar kontakten längre fram eller söker en ny. jag känner bara att jag ska föda barn om fyra veckor, vi går redan i familjeterapi (hos en psykolog vi båda känner stort förtroende för!) och jag har en snart tvååring hemma som tar ganska mycket tid. så jag orkar nog inte mer just nu.

Min man har inte varit inlagd på behandlingshem utan ett par dygn på avgiftningen på sjukhuset. Nu har han regelbunden kontakt med beroendeenheten där vi bor. det känns bra. han har också berättat för sin släkt och på jobbet så det känns verkligen som att han menar allvar med att sluta.

absolut man måste lära sig släppa kontrollen. min man har aldrig varit den som är ute och dricker utan han har druckit och tagit tabletter (delvis utan att jag har märkt det) hemma. det är bra på sätt och vis, å andra sidan har han druckit och tagit sömntabletter när han tagit hand om vår dotter och det är något jag är väldigt rädd för ska hända igen. jag tror inte han kommer göra det, men oron kommer nog finnas kvar ganska länge.

jaha då har min man fått återfall. eller fått och fått, han verkar inte ha slutat alls med en slags drog jag trodde han slutat med. krypton heter den och är nån slags pulver man blir hög av. vad fan ska jag göra.... ska föda om två veckor :(

Jag är så ledsen för din skull! Jag förstår den maktlöshet du känner.

Jag ser det absolut inte som att dukapat tråden. Min mening med tråden var att finna andra som lever i den här matlösheten, oron och ångesten.

Jag är orolig för hur helgen ska bli...

Hur går det för er?

Jag konfronterade min man med påsarna när han kom hem. Först blev han arg, sen sa han att han hade velat berätta (låter troligt med tanke på att han lagt dem på en av sina vanliga "gömmor") och att han ville sluta med det också men inte trodde han klarade det.  vi bestämde att han skulle berätta för sin behandlare som han ska till imorgon och så får vi se vad hon kan hjälpa till med.

Ett problem med den här drogen är att den är så dyyyr och eftersom min man är sjukskriven och jag nu tar f-dagar har vi inte så gott om pengar. så nu har vi sagt upp hans kredit, fört över våra besparingar till mig och jag ska ha hand om vår ekonomi tills vidare. Det känns bra. Jag tror han kan klara det här, han har ju klarat att sluta med alkoholen så varför skulle han inte klara det här också.

Hur tänker du - har du någon tidsgräns för hur länge du står ut osv? Jag har satt upp en gräns för mig själv att om det är lika illa om ett år får jag fundera på om det är värt att stanna kvar. Men, som min kontakt på beroendeenheten sa, får man nog tyvärr räkna med att det blir några återfall. 

Förresten, du plussade väl nyligen också - spännande! Hur går det?
Ta hand om dig, kram!

Han hade något återfall på alkoholen nyligen. Jag har börjat anteckna det i min fickkalender. Igår var det släktmiddag och tja alla där verkar glada i alkohol. Han skulle sova över hos en sk kompis som jag inte litar på överhuvudtaget. Jag sa till killen min att jag tänker försöka lita på honom och han fick inget annat återfall igår än att han drack lagom mängd alkohol.

Han och jag pratade en hel del igår ang den sk kompisen han sov över hos. Han känner att dom börjar glida ifrån varandra och att den där sk kompisen romantiserar drogerna. Det känns skönt att killen har öppnat ögonen om både sig själv och sina sk kompisar.

Jag plussade relativt nyligen och det känns både bra och dåligt. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Ibland funderar jag på abort även om jag är extremt mycket emot det för att andra stunden, allt som oftast, se framemot det något enormt.

Det låter bra så som ni lagt upp allt. Jag är övertygad om att alla människor kan förändras. Nu känner jag inte din kille, men det känns som att han vill och när dom själva vill så är det först då dom kan.

Hur har det gått för er?