Jag älskar inte mitt bonusbarn.

Det är en svår balans det där med hur mkt man ska anpassa sig och hur mkt man kan kräva att sambon och barnet ska ta hänsyn till ens önskningar och behov, tycker jag. Jag har perioder då jag känner som du och stör mig på ALLT ungen gör och ännu mer på hur sambon bemöter det han gör. jag försöker backa så mycket det går under såna perioder, låter sambon ta hand om allt som har med barnet att göra (vilket just nu resulterar i att de lagar massor med mat ihop istället för att jag står och känner mig som kökspiga och tjatmoster, tjoho!), hänger inte med på aktiviteter utan njuter av att vara själv och försöker att inte ha dåligt samvete över att sambon känner sig sliten över att vara ensamförälder... vilket han ju ÄR, men oftast delar vi ju ändå på jobbet när ungen är här. Jag är noga med att markera mina gränser och säger ifrån när nåt inte känns ok - det här är mitt hem och jag har faktiskt rätt att trivas här jag med, även under de veckor sambons barn är här. Genom att ta lite avstånd undviker jag att bli grinig och skälla över småsaker.

En del saker jag stör mig på kan jag ta upp med sambon, i stil med "Jag tänker så här, att om man gör si kommer det i längden leda till det här. Om man istället är konsekvent med att göra så sänder man de här signalerna vilket ger resultatet.." och ofta får jag respons för det, då sambon ofta gör saker utan att tänka så mkt på det. Sen blir det bakslag när han slutar tänka igen och börjar göra galet igen, och jag tappar tålamodet för att det känns som att jag måste uppfostra dem bägge trots att jag inte borde behöva uppfostra NÅN, men men... jag får väl lära mig att leva med en unge som gnäller varenda gång han inte får spela tv-spel, eftersom pappa låter honom sitta framför tvn hela helgerna då han inte orkar aktivera honom (och jag är inne i en period då jag inte orkar engagera mig..).

Sen har vi som motvikt perioder då vi kommer bra överens och gör massor med saker tillsammans.