Jag älskar inte mitt bonusbarn.

Vem har sagt att du måste älska honom?
Det räcker med att du tycker om honom och visar respekt.
Ge honom och pappan tid tillsammans, prata med sonen om det du inte tycker tex borskick eller nåt sånt...

Jag har inget bonusbarn men växt upp med bonus mamma från ganska tidigt så jag svarar ändå.

TIll en början kan jag nämna min lillebror som haft vår bonusmamma sen har var 1 år... Hon har alltså funntis där i princip jämt och första åren bode vi mer med henne (och pappa såklart) än med vår mamma. Han har vart riktigt hemsk i flera perioder och väldigt hemsk mot just bonusmamman, respektlös och liknande. Men idag (är 17 år) så märkst det att han är troligt fäst vid henne. Bonusmamman och min pappa separerade för nåt år sen men man kan forfarande hitta min lillbror sittandes i bonusmammans kök och de småpratar om nåt och tittar på tv och fikar. Tänk på att din sambos son absolut kan vara väldigt fäst dig fastän han inte visar det så bra

Nästa grej som är jätteviktig är att du absolut INTE behöver älska sonen, det ända du måste göra är att behandla honom med respekt och försöka vara en "bra" bonusförälder, vilket du ju redan gör så sluta få dåligt samvete.

Det sista är nog att både du och sambon borde prata om det hela ordentligt, ge dig inte förren han lyssnar eller boka tid på familjerådgivningen.

Din sambo måste kliva in och visa att det inte är ok att sonen inte respekterar dig! Själv har jag också två "bonusbarn", men de är nu vuxna. Visst var det kämpigt ibland. speciellt som man som vuxen förväntas alltid vara den kloke och förståndige utan negativa känslor man inte får visa. Man behöver inte älska bonusbarn, men som Kajak redan sa, respekt för varandra är A och O.

Din sambo måste visa sin son hur han ska respektera dig, stå på din sida, säger du till sonen något och han inte lyssnar skall din sambo säga "lyssna nu på xx" t ex.

Man måste inte älska sina bonusar, men behandla dem med respekt och värdighet är ett måste, även om man inte blir behandlad på det viset tillbaka....

har inga bonusbarn men svarar ändå.
jag tror att det är väldigt lätt att hamna i en negativ spiral. när man en gång har börjat störa sig på något så kan det liksom växa och växa och till slut ser man bara det.
fundera på vad du stör dig mest på, eller om du fick välja bort ett dåligt beteende hos honom som skulle få dig att må bättre . bara EN sak. ta upp den saken med din sambo och be honom ta tag i det.
om du tar upp fler grejer blir det bara jobbigt och din sambo känner sig påhoppad och kritiserad. men en sak brukar inte leda till "irritation" eller "motstånd".
fundera sedan på vad du tycker om hos pojken eller vad du tycker han gör bra.
och sen kan du leta efter en sak som pojken tycker är roligt att göra och som du kan tänka dig att göra tillsamman med honom.
att pojken kanske inte svarar på tilltal, låtsas att han inte hör, eller skvätter mat åt alla håll när han äter är vanligt  i den åldern, det hör till "5-års-trotsen", så fäst inte så stort avseende vid det. han gör så mot sin mamma också.

Gud vilken lättnad det var att få skriva av sig. Det känns skönt att höra att jag inte är hemsk för att jag inte älskar honom.. det har känts som man SKA älska sitt bonusbarn. Jag ska släppa det här med att jag måste älska honom. Sen måste jag verkligen prata med min sambo om min ångest.. eller ska jag de? Jag är rädd att han ska ta illa upp. Ja inte är det lätt. men jag är otroligt tacksam för att ni tog er tid och svara mig. Det betyde mycket.

Du behöver inte vara "den hemska styvmamman"

Du kan vara din partners sambo, det räcker gott.

Barnet har redan en mamma och föräldraansvaret vilar på din partners axlar.

Så slappna du av och koncentrera dig på den du älskar och den du valt, inte på saker som finns i hans sfär såsom ex, barn, kompisar, hans mamma etc.

Njut av att (ännu? ) inte ha barn, det är en härlig frihet som du troligen kommer längta tillbaka till då och då

Det är en svår balans det där med hur mkt man ska anpassa sig och hur mkt man kan kräva att sambon och barnet ska ta hänsyn till ens önskningar och behov, tycker jag. Jag har perioder då jag känner som du och stör mig på ALLT ungen gör och ännu mer på hur sambon bemöter det han gör. jag försöker backa så mycket det går under såna perioder, låter sambon ta hand om allt som har med barnet att göra (vilket just nu resulterar i att de lagar massor med mat ihop istället för att jag står och känner mig som kökspiga och tjatmoster, tjoho!), hänger inte med på aktiviteter utan njuter av att vara själv och försöker att inte ha dåligt samvete över att sambon känner sig sliten över att vara ensamförälder... vilket han ju ÄR, men oftast delar vi ju ändå på jobbet när ungen är här. Jag är noga med att markera mina gränser och säger ifrån när nåt inte känns ok - det här är mitt hem och jag har faktiskt rätt att trivas här jag med, även under de veckor sambons barn är här. Genom att ta lite avstånd undviker jag att bli grinig och skälla över småsaker.

En del saker jag stör mig på kan jag ta upp med sambon, i stil med "Jag tänker så här, att om man gör si kommer det i längden leda till det här. Om man istället är konsekvent med att göra så sänder man de här signalerna vilket ger resultatet.." och ofta får jag respons för det, då sambon ofta gör saker utan att tänka så mkt på det. Sen blir det bakslag när han slutar tänka igen och börjar göra galet igen, och jag tappar tålamodet för att det känns som att jag måste uppfostra dem bägge trots att jag inte borde behöva uppfostra NÅN, men men... jag får väl lära mig att leva med en unge som gnäller varenda gång han inte får spela tv-spel, eftersom pappa låter honom sitta framför tvn hela helgerna då han inte orkar aktivera honom (och jag är inne i en period då jag inte orkar engagera mig..).

Sen har vi som motvikt perioder då vi kommer bra överens och gör massor med saker tillsammans.

Om ens sambo som alltså är bonusarnas pappa, inte curlar då? Om han visar all respekt i världen mot sin sambo som alltså är bonusmamma till hans barn, men barnen ÄNDÅ inte lyssnar? Inte ens på honom? Om de bara lever rövare och hittar på sina egna regler..? 

k

Du är ingen dålig bonus mamma.
Man behöver inte älska sina bonus barn/föräldrar bara man visa respekt för varandra.

Du kanske kan hitta på något ensamt bara du och din killes son ihop en halv dag eller så? Det hade kanske hjälpt?

Jag har en bonusdotter, snart 8 år gammal, som funnits i mitt liv c:a varannan helg sen hon var 4. Jag och hennes pappa har två barn tillsammans. Jag tycker hon är världens sötaste lilla tjej, är stolt över henne, gör allt för att hon ska trivas... men jag känner inte likadant som för mina killar. Och jag tycker inte det är hela världen, hon har också en mamma som älskar henne sönder och samman, OCH en pappa! Så vi är nöjda och glada, även om jag önskar att allt kunde vara på samma villkor.

Förresten, INGA femåringar har respekt för folk. Sånt lär de sig inte förrän långt senare. De kan vara mer eller mindre väluppfostrade eller artiga.. men respektfulla och lydiga? Nja..

Du behöver inte älska ditt bonusbarn det räcker med att du respekterar honom...

Jag har själv bara "egna bio barn" så jag vet inte vad jag ska säga....

Prata med din sambo & tala om att du behöver hjälp med sonen att du inte vet hur du ska göra...

Du behöver ju inte tala om att du nästan inte tål hans son, (är nog inte poppis direkt)
bara att du behöver lite hjälp & stöttning.

Hur mycket jaf får så mycket jag ger!
Bonus son är 7 år och förstår situation ganska bra!Jag tar hand om hans läksor, mat, tvätt, pratar om allting men vissa saker är till hans pappa fär att förklara till han.
Jag pratar med han öpet om han är arg-vill veta varför och ofta handlar om detta att han vill pappa bara för sig själv-men det kan inte vara så.
Han måste lära sig att dela på mycket annat i livet också-eller hur?

Känner igen dig i inlägget.
Jag kom in i min karls liv då hans son var 6 år och bonusdottern 2,5 år.
Det är samma mamma men mamman tar sig bara ann dottern om de inte är julafton eller födelsedagar då duger de att visa upp sin son. Så han bor hos oss på heltid. Flickan bor varannan vecka. De är nu 10 och 6 år gamla. Jag och min karl har även en gemensam son på 2 år och vi gör ingen skillnad på barnen men jag känner mer och mer att jag älskar min son, tycker väldigt bra om min bonusson men bonusdottern blir bara mer och mer odräglig. Deras mamma sätter inga gränser och hon får göra precis som hon vill samtidigt som hon låter hon vara "lilla tjejen" Vi försöker uppmuntra flickan och vi har gränssättningar och ordning och regler.

Ju äldre hon blir desta mer JOBBIGT är de. Jag känner att jag nått min gräns för vad jag tål då de gäller flickan. Jag funderar till och med att bli särbo pg av henne för jag står inte ut med hennes sätt att inte svara, att skita i saker och ting, att vara medvetet elak etc. Jag har naturligtvis pratat med karln om detta.
Jag vet att då hon blir 14 år kommer de bli ett h-vete med henne och då kommer jag inte att stå ut :0/

De som skulle behövas är att ha tjejen på heltid men de skulle aldrig mamman gå med på.

Jag funderar hur mycket man ska stå ut med egentligen? Jag visar henne på ett pedagogiskt sätt som en 6-åring kan förstå och hon bara motarbetar och vägrar svara och tar till gråten så fort man säger något... (hos mamma får hon som hon vill om hon gråter) Det funkar inte hos varken jag eller min karl...

Jag har ett bonusbarn, kille på 10 år som jag aldrig får någon helt och hållet topp relation med. Känner igen mig i det du, förlåt glömde av namnet, skrev om att backa undan och inte delta alla gånger. Det gör jag till och från med men jag är ändå inte nöjd inombords när jag gör det för jag vill ju bara eg vara tillsammans allihopa och ha det bra! Min man och jag har ett barn tillsammans, en flicka på 19 månader och hon får all min tid upmärksamhet ovillkorslöst - för jag älskar henne, hon är Mitt barn. Men mitt bonusbarn som jag nu haft i mitt liv sen han var 6 år varann vecka kan göra mig vansinnig till och från- genom att bara vara han. Det kan göra mig så ledsen och förbannad. För jag vill verkligen att han ska se mig som någon. Men i hans ögon är det pappa. Var är pappa, när kommer pappa, pappa hit pappa dit. Jag är inget. Och det faktum att han är bortskämd och tjurig i pappans sällskap gör allt svårt att bara se på. Så då blir jag tyvärr den där elaka rak på sak personen som kräver ett bra respekterande uppförande. Det är skitjobbigt ibland och toppen ibland men aldrig aldrig jämt bra... :(

Nej det här med bonusbarn är verkligen inte lätt. Det värsta är att klickar det inte från början så blir det för det mesta inte bättre med tiden heller. Mellan mej och mina två bonusbarn kändes det från den allra första gången jag träffade dom att det inte skulle funka. Slog bort tanken då men är det något livet har lärt mej så är det att man alltid ska följa sin intuition och sitt första intryck. Fast jag hade presenter med mej och allt så var de sura och bara blängde och jag kände direkt att jag verkligen inte gillade dom. Men eftersom jag verkligen ville vara med deras pappa så hoppades jag att det skulle förändras med tiden. Nu har det gått sex år. Vi har bott ijop i fyra år(som tur är bara varannan vecka). Men jag känner verkligen ingenting för dom. Pappan är dessutom inte sig själv ´när de är hos oss. Det ka skjutsas hela tiden om det så bara är till godisaffären fast hela garaget är fullt av cyklar och det är 300 meter till olika affärer, mackar m m. Det ska has och det ska has hela tiden. Men de har lindat honom runt sina lillfingrar.Inget de gör är någonsin fel. De behöver minsann aldrig "lära sej" någonting. Det är bara mina barn som ska lära sig att pengars värde, lära sej att cykla hit och dit och att lära sig att umgås. Hans barn får bli skjutsade överallt, får allt de vill, tackar nej till påbörjade feriejobb för att det är "tråkigt", och sitter vid matbordet(även när vi har gäster) med ständigt pinglande mobiler med sms, facebook och annat. Nej man skulle ha följt sin intuition den där första dagen. 

Hej alla fina kloka föräldrar :)

Jag heter Maria & driver det ideella projektet Lyckliga styvfamiljer
som erbjuder glädjefyllt & lösningsorienterat föräldrastöd

Nu på sön 17 mars har mitt projekt sitt sista event i Sthlm,
där vi snackar bonusfamiljer, föräldraskap & konsten att skapa lyckliga relationer.

Jag vill inbjuda er alla att delta helt GRATIS. Har i nuläget 6 plaster kvar som jag skänker bort! 

Bara maila mig på info@styvfamiljer.se vid intresse
Mycket omtanke & kramar/Maria

Mer info finns på facebook
Bonusfamljer & Lyckliga relationer
www.facebook.com/events/469996179714666/&fref=ts

Dagen leds av relationscoachen Lennart Matikainen som har lång erfarenhet av detta ämne.
Vi snackar lagspel och hur man hittar gemensamma spelregler. Kommunikation & teamwork för glädje, lagspel & balans.