Jag älskar inte mitt bonusbarn.

Känner igen dig i inlägget.
Jag kom in i min karls liv då hans son var 6 år och bonusdottern 2,5 år.
Det är samma mamma men mamman tar sig bara ann dottern om de inte är julafton eller födelsedagar då duger de att visa upp sin son. Så han bor hos oss på heltid. Flickan bor varannan vecka. De är nu 10 och 6 år gamla. Jag och min karl har även en gemensam son på 2 år och vi gör ingen skillnad på barnen men jag känner mer och mer att jag älskar min son, tycker väldigt bra om min bonusson men bonusdottern blir bara mer och mer odräglig. Deras mamma sätter inga gränser och hon får göra precis som hon vill samtidigt som hon låter hon vara "lilla tjejen" Vi försöker uppmuntra flickan och vi har gränssättningar och ordning och regler.

Ju äldre hon blir desta mer JOBBIGT är de. Jag känner att jag nått min gräns för vad jag tål då de gäller flickan. Jag funderar till och med att bli särbo pg av henne för jag står inte ut med hennes sätt att inte svara, att skita i saker och ting, att vara medvetet elak etc. Jag har naturligtvis pratat med karln om detta.
Jag vet att då hon blir 14 år kommer de bli ett h-vete med henne och då kommer jag inte att stå ut :0/

De som skulle behövas är att ha tjejen på heltid men de skulle aldrig mamman gå med på.

Jag funderar hur mycket man ska stå ut med egentligen? Jag visar henne på ett pedagogiskt sätt som en 6-åring kan förstå och hon bara motarbetar och vägrar svara och tar till gråten så fort man säger något... (hos mamma får hon som hon vill om hon gråter) Det funkar inte hos varken jag eller min karl...