Det kan ju vara så att din ÄL var senare än du trott och därav var fostret mindre. Jag hoppas att allt går bra... Väntan och oron är värst. Fick MA i vecka 19, men fick inte tid förrän i vecka 20 för att föda mina flickor, det var den värsta veckan i mitt liv 
Tror att man automatiskt ställer sig in på det värsta i sånna här situationer så man har en liten skyddssköld när man är på sjukhuset... Lycka till iaf, vi finns här för dig 
TS, kanske är dags att börja lyssna på din karls instinkter 
Jag blir så glad för din skull, mirakel händer
TS, vi finns här för dig och kan stötta dig och ge dig lugnande ord och råd Njut bara av att vara gravid nu och att du bär på ett mirakel
Det kan väl vara skönt att ha sett det lilla miraklet igen innan man berättar för bekanta... Själv kommer jag bara att berätta för de närmsta, sen får det synas med tiden. Förlorade ju mina flickor i v 20 så jag vill inte berrätta för så många förrän jag kommit hem med en levande skrikande bebis från bb...
jag vill ju berätta för de som står mig nära, som familj och bästa vännerna. vill ju att de ska veta om allt skulle braka igen för jag skulle aldrig klara av att ta mig igenom det utan dom även om de inte förstår vad jag gått igenom då de som tur är sluppit den tragiska händelsen.
Igår var ingen bra dag, har varit nere sen dess. Träffade min sambos arbetskollega som är höggravid nu. Hon är jätte gullig och snäll och hon kommer bli en bra mamma. Är glad för hennes skull. Det slutar med att vi sätter oss och tar en fika ute i solen och DÅ av alla tillfällen ringer min läkare som var med vid förlossnigen av mina flickor. Han ville bara tala om att obduktionsrapporten inte kommit, han ville förbereda mig på att den antagligen inte kommer visa så mycket då dom låg döda i min mage 2 ½ vecka och livmodern bryter ner vävnaden fortare än man tror. Å bla bla bla de finns här för mig under nästa graviditet. Jag kund einte låta bli att bli förbannad och fråga hur de kunde låta mig gå en hel vecka extra med dom i magen fast dom visste att dom inte levde, jag mådde verkligen skit av att bära dom i mig en vecka med vetskapen om att de inte levde och nu fick jag veta att den veckan kanske gjorde så jag aldrig kommer få svar på vad som gick fel. Bröt ihop totaltpå uteserveringen inför henne som inte visste vad hon skulle säga. Hon vet allt som hänt men har inte vågat prata om det. Men vi pratade en ddel men jag mår verkligen skit.
Sen har jag dessutom opererat bort knölen i mitt bröst idag, så nu smärtar det och pulserar i såret, men jag lever ju på hoppet att jag kan vara gravid så jag vill inte ta de där starka smärtstillande som de skickade med mig hem, kör med alvedon om det krisar..
Summan av kardemumman är att jag tycker att man ska gå till vad som känns rätt just då när man står i valet att berätta eller inte. Man ska göra det som känns rätt för en själv.. Bär man på ett mirakel vill man ju skrika det rakt ut även om man blir rädd att det ska gå snett även denna gången när vi alla har det vi har i bagaget. Men vi har varandra... Tack för att ni finns...
tack! Kändes genast lite bättre efter att jag skrivit av mig...
Jag är inte en sån som tycker att man ska jämfra sorg och vem som har det värst. Alla har vi haft det jobbigt och det har ändrat allt vi har varit inställda på. Å nu är du ju beräknad att få den bästa julklappen någonsin
Jag hoppas att det ska bli ett plus på stickan den här gången, jag vet att jag blir grymt besviken om så inte är fallet...
Kram på er alla